Fru talman! Med all respekt för utrikesministern
tycker jag att det är beklagligt att statsministern har
valt att inte själv delta i denna mycket viktiga debatt.
Europasamarbetets ursprungstanke - att genom fri
handel och fri rörlighet säkra freden i Europa - är lika
aktuell och levande i dag som någonsin tidigare.
Europeiska unionens 50 år har visat att vägen till
frihet, fred och ökat välstånd är grundad på den fria
ekonomins principer.
Det är med respekt för denna grundprincip som
unionen nu ska utvidgas och utvecklas vidare. Ut-
gångspunkten är ett samarbete mellan självständiga
nationer med beslut i gemensamma europeiska organ
på områden där den nationella politiken inte räcker
till.
I takt med den allt snabbare utvecklingen föränd-
ras förutsättningarna för Europeiska unionen. Det
kräver en stark kommission som kan ta initiativ och
fullfölja fattade beslut.
Det är därför märkligt att Göran Persson har före-
slagit att Europeiska rådets roll ska stärkas på bekost-
nad av kommissionen. Det skulle innebära att den
grundläggande maktdelningsprincipen undergrävs
och att den demokratiska insynen i begränsas.
Det verkar som om statsminister Persson tilltalas
av att det utvecklas en sluten diskussionsklubb där 15
herrar gör upp. Men även om det var så kommunalrå-
det Persson en gång styrde i Katrineholm, bör Katri-
neholmsmodellen inte bli en svensk exportvara.
Det strider dessutom mot svenska intressen att
stärka rådets ställning på bekostnad av kommissio-
nens. De stora länderna gynnas, och det är inte en
förändring i samband med utvidgningen.
Häromdagen tog jag del av en intressant skrift
som skrivits av Charles Grant, chef för Centre for
European Reform och en av Tony Blairs idésprutor.
Det rör sig om vad han kallar en optimistisk fram-
tidsvision för EU. Sammanfattningen på sista sidan
inleds på följande sätt:
"Året är 2010, Europeiska unionen har 26 med-
lemmar och fortsätter att expandera österut. Dess
ekonomi växer snabbare än USA:s."
Sedan följer förutsägelsen:
"EU-kommissionen har slagits ihop med minister-
rådet."
Här har vi den idé som Göran Persson nyligen
lanserade som sin egen.
När man läser hela skriften står det klart varför
Charles Grant förespråkar en sammanslagning av
kommissionen och ministerrådet. Genom att de stora
länderna gynnas, ska Storbritannien år 2010 vara lika
inflytelserikt som Tyskland och Frankrike.
Jag undrar om Göran Persson läste så långt. För-
hoppningsvis gjorde han inte det.
Att Sveriges statsminister trampat fel inte bara en
gång är uppenbart både i och utanför Sverige. Denna
senaste idé har t.o.m. lett till att Margot Wallström
har känt sig föranledd att tillrättavisa Göran Persson i
en debattartikel. Det vore bra om utrikesministern,
liksom när det gällde Österrike och synen på Ryss-
lands krigföring i Tjetjenien, talar statsministern till
rätta.
Om man bortser från de partier som vill göra
unionen mindre genom att Sverige lämnar EU, utgår
jag från att vi alla är eniga om att utvidgningen av
Europeiska unionen är en historisk möjlighet som
måste tas till vara.
Gårdagens rapport från kommissionen är då
mycket bekymmersam. Den präglas av en försvagad
ambition att nå de mål som satts upp. Och det lägger
ett stort ansvar på utrikesministern att vid allmänna
rådets möte om en dryg vecka säkerställa att de mål
som vi förhoppningsvis är överens om också kan nås.
Den största utmaningen under det svenska ordför-
andeskapet måste fortfarande vara att driva förhand-
lingarna så långt att ett medlemskap 2003 är möjligt
för de kandidatländer som kommit längst. Det är
viktigt att kandidatländerna kan se ljuset i tunneln.
En annan stor utmaning under det svenska ordför-
andeskapet är att stärka den gemensamma säkerhets-
och försvarspolitiken.
Att Europeiska unionen - i nära samverkan med
Nato - tar större del i militära insatser på den egna
kontinenten stärker den transatlantiska säkerhetsge-
menskapen. Men det är viktigt att retoriken kring att
stärka EU:s krishanteringsförmåga matchas med
resurser.
Det handlar också om att kunna agera snabbt. Det
kräver fungerande beslutsmekanismer och en politisk
vilja, inte minst i Sverige, att agera om det uppstår en
krissituation som kräver en EU-ledd insats. Vi får inte
hamna i en situation där den senfärdighet som rege-
ringen uppvisade när det gällde Kosovo upprepas.
Fru talman! Regeringen har inte varit beredd att
gå från ord till handling i eurofrågan. Man har inte
ens varit beredd att gå till ord. Trots att den socialde-
mokratiska kongressen har slagit fast att euron skulle
innebära stora fördelar för Sverige och för de svenska
hushållen, har den nödvändiga dialogen med väljarna
uteblivit.
I stället för att ta initiativ till den breda informa-
tion och de politiska samtal som är förutsättningen för
en folkomröstning - och som Göran Persson förut-
skickade efter den danska folkomröstningen - har det
nu tillsatts ytterligare en utredning om EMU. Därmed
ligger locket åter på.
Så blir politiken när partiets intressen går före
landets och när det politiska ledarskapet brister. Låt
mig ändå uppmana socialdemokraterna och regering-
en att ta sitt ansvar. Det ni själva numera inser är bra
för Sverige bör ju tas till vara så snabbt som möjligt.
Fru talman! Jag skulle vilja att utrikesministern
vidarebefordrar tre råd inför ordförandeskapet till
Göran Persson.
För det första: Tänk på att ett EU-land aldrig är så
populärt som inför ett ordförandeskap. Det är natur-
ligtvis trevligt att bli uppvaktad av det ena eller det
andra landet, men det är EU:s framtid och alla med-
lemsländers intressen som står på spel - inte kamrat-
skapet med enskilda länder.
För det andra: Det är inte bara Europeiska unio-
nens länder som bör tala med en röst i utrikespolitiska
frågor. Det bör också den svenska regeringen. Vi har
under det senaste året flera gånger upplevt att stats-
ministern säger en sak och utrikesministern en annan.
För att det inte ska bli så förvirrande tror jag att det
vore bra om ni talar mer direkt med varandra och
mindre genom pressen.
För det tredje: Gör inga topplistor över vilka poli-
tiker inom EU som ni helst lyssnar till, som Göran
Persson gjorde med sina ministrar här hemma. Det
skapar ingen god stämning, oavsett om det gäller
Stockholm eller Bryssel.
Låt mig till sist påminna om att det främsta ansva-
ret för det land som innehar ordförandeskapet i Euro-
peiska unionen är att bära vidare den frihetliga tradi-
tion som grundlades för mer än ett halvt sekel sedan.
(Applåder)