Herr talman! EU:s dagliga arbete är det viktigaste
fredsfrämjande arbetet för Europa. EU:s civila dagli-
ga arbete ger länderna en samarbetsform, en trygghet
och förtroende för varandra, som i sig skapar fred för
Europa. EU skapades ju för att upprätthålla freden
inom unionen. Framför allt gällde det för Tyskland
och Frankrike, som flera gånger hade varit i krig med
varandra. I nästan fyra decennier var detta tillräckligt.
Men när det internationella samfundet FN miss-
lyckades med att lösa sin uppgift som huvudansvarig
för global fred och säkerhet blev det en väckarklocka
för EU. Man beslutade att gå vidare och försöka stär-
ka samverkan för att säkra freden också utanför unio-
nens område. Det här tycker jag, till skillnad från
Matz Hammarström, var ett väldigt klokt beslut.
Det började med att man inrättade den gemen-
samma utrikes- och säkerhetspolitiken. Därefter be-
slutade man också att bygga upp strukturer för en
krishantering. Det skedde efter ett initiativ från Sveri-
ge och Finland, och man fick in de s.k. Petersbergs-
uppgifterna i Amsterdamfördraget. Det var förstås
kriget i Bosnien som var väckarklockan för EU. När
man hade kriget så nära inpå unionens gränser var EU
tvungen att agera när nu världssamfundet inte för-
mådde göra det.
Sveriges långa erfarenhet av konfliktförebyggan-
de och fredsfrämjande arbete i FN ledde till att vi
ville stärka det konfliktförebyggande arbetet och den
civila krishanteringen i den här nya strukturen. Det
här har regeringen framgångsrikt arbetat för. Vid
Europeiska rådet i Feira uttalade man att EU:s kris-
hantering ska stå på tre ben, nämligen konfliktföre-
byggande arbete, civil krishantering och militär kris-
hantering.
I debatten, också här i kammaren i dag, har man
framför allt fokuserat på den militära krishanteringen,
som om den skulle vara ett huvudnummer. Bo Lund-
gren tog upp den. Och Matz Hammarström uttryckte
från ett helt annat perspektiv sina farhågor för att
detta ska leda till en federal stat med ett försvar. Det
är egentligen alldeles fel angreppssätt när man ska
debattera EU:s krishantering, enligt min mening.
Jag menar att det mest önskvärda naturligtvis är
att vi kan bygga upp en struktur och en kultur för
konfliktförebyggande arbete och en civil krishante-
ring, så att vi kan agera tidigt och förebygga att väp-
nade konflikter bryter ut. Det är en svensk ambitions-
nivå. Det är min förhoppning att den kommer att bli
väldigt tydlig under det svenska ordförandeskapet.
Alltfler av EU:s medlemsländer talar i dag också
om nödvändigheten av att stärka den tidiga konflikt-
hanterande kapaciteten. Det råder egentligen inte
någon konflikt mellan militär och civil kompetens
eftersom man kanske även vid tidig krishantering i
syfte att undvika väpnade konflikter måste inkludera
militär personal. Men det leder tanken helt fel att
låtsas som om fredsframtvingande insatser skulle bli
det vanliga som vi kommer att få se. Det är inte målet
för socialdemokratisk EU-politik och inte målet för
regeringens EU-politik.
Jag har en känsla av att vi gemensamt säkert står
bakom strävandena när det gäller att bygga upp de
här andra strukturerna. Det är naturligtvis svårt, och
det har sina problem. Det innebär att vi måste lära oss
att tidigt analysera konflikter och se när det är möjligt
att gripa in. Vi måste, som jag sade, införa en kon-
fliktförebyggande struktur. Vi måste vässa instru-
menten, och alla de åtgärder som finns i FN-stadgans
artikel 33 måste utvecklas ytterligare. Vi ska stärka
normsystemet, och vi måste samverka i det här arbe-
tet med det akademiska samhället.
Jag tror att det är viktigt att vi riksdagsledamöter
faktiskt fokuserar på möjligheten att bygga upp ett
nytt sätt att hantera konflikter, så att vi inte bara fast-
nar i debatten om det gamla konventionella sättet att
lösa konflikter med militära medel. Det kan tyvärr,
återigen, komma att bli nödvändigt. Men om vi lyck-
as i vår politik och står eniga bakom detta ska det inte
behövas. Då ska inte det som inträffade i Bosnien och
Kosovo behöva inträffa igen.
Jag tror att det är en väldigt viktig psykologisk
faktor att vi faktiskt inriktar oss på att det kan bli
något nytt när nu EU bygger upp någonting. I ett nytt
årtusende bör vi kunna ha en ny syn på konflikthante-
ring över huvud taget. Det skulle spara mänskligt
lidande och otroliga ekonomiska kostnader om vi
kunde komma till start med en konfliktförebyggande
kultur. Vi vet att vi fortfarande betalar för Bosnien-
kriget i form av återuppbyggnad. Kosovokriget kos-
tade 800 miljoner kronor om dagen plus kostnaden
för flyktingmottagande och återuppbyggnad för att
det ska bli fred i regionen.
Människors säkerhet ska vara utgångspunkten i
vår politik, och vi främjar den bäst genom ett tidigt
agerande, ett konfliktförebyggande arbete, en civil
krishantering och genom att förebygga väpnade kon-
flikter.