Fru talman! En enda gång sedan starten av den eu-
ropeiska monetära unionen har den underkastats fol-
kets direkta dom i en folkomröstning. Utslaget blev
att danskarna inte ville vara med. Vi vänsterpartister
är självklart glada för det, dels för att det ökar möj-
ligheterna för oss att hålla Sverige utanför EMU, dels
för att det danska utslaget kan få en positiv effekt på
Europa och världen.
Efter det danska nejet 1992 tvingades EU omprö-
va sina villkor för medlemskap och ge Danmark fyra
undantag. Efter det nya nejet kommer minst ett EU-
land att stå utanför EMU under de första åren med
gemensam valuta. Det borde leda till en omprövning
av fördragen när det gäller medlemsländer i EU utan-
för EMU. De som envetet hävdat att Sverige i läng-
den inte kan säga nej till EMU kommer förhopp-
ningsvis nu att tvingas att acceptera faktum. Rege-
ringen borde ta kontakt med sina danska och brittiska
kolleger för att diskutera hur en ny anknytningsform
ska se ut.
Efter det danska nejet till Maastricht 1992 tving-
ades EU inte bara ompröva Danmarks ställning utan
också delvis synen på öppenhet och demokrati. Nu
tvingas EMU-länderna förhoppningsvis till en lik-
nande omprövning. Hur ska man bära sig åt för att
kunna locka med sig Danmark, England och Sverige?
Hökarna i Bryssel låtsas att supertanken tuffar fram
som förut, att B-laget av konstiga nordbor kan man ha
eller mista. Men oron är stor. Det handlar ju om tre av
unionens starkaste ekonomier med djupt rotade de-
mokratiska traditioner.
Sverige borde som ordförandeland leda en debatt
om EMU, inte bra hurtfriskt utropa att man ska göra
allt för att euron ska bli en framgång. Jag vet att det
inom regeringspartiet finns en djup skepsis mot
normpolitiken, dvs. tesen att folkvalda inte ska försö-
ka styra ekonomin, bara ha fasta normer för privata
aktörer. Centralbankens oåtkomlighet för politiska
opinioner är närmast ett övertydligt exempel på syn-
sättet. Rädslan för offentlighet inom EU speglar ock-
så denna konservativa syn på medborgarna som kort-
siktiga och opålitliga.
Ett annat problem som man nu förhoppningsvis
tar på allvar är hur ökad sysselsättning i den praktiska
politiken och inte bara i retoriken ska slå igenom som
mål för den ekonomiska politiken. I nästa lågkon-
junktur kommer små länder som Sverige utanför
EMU att få problem, säger EMU:s vänner. Snarare är
det tvärtom. I nästa lågkonjunktur kommer den cent-
ralistiska penning- och valutapolitiken att möta verk-
ligheten i form av ökad arbetslöshet eller galopperan-
de inflation i länder där politiken inte passar.
En fråga som tränger sig på inför det kommande
svenska ordförandeskapet är: Vilket är viktigast -
EMU eller utvidgning? Utrikesministern vill ha en
snabbare behandling av ansökarländerna, och det är
bra, men jag undrar om hon inser hur svårt det är
anpassa ansökarländernas ekonomier till den monetä-
ra unionens snäva ramar. Regeringen måste nog välja
och för oss är valet självklart: östintegrationen är
viktigare än EMU. Jag vill veta av utrikesministern
om hon delar den uppfattningen. Kommer regeringen
att verka för samma rätt för ansökarländerna att stå
utanför EMU som vi har?
Göran Persson skrev för tre år sedan i boken Den
som är satt i skuld är icke fri: En gemensam penning-
politik driver fram en gemensam finanspolitik. Han
hade rätt. Det finns inget exempel på en valuta utan
stöd av en gemensam finanspolitik för det område
som valutan täcker.
USA behövde ungefär hundra år med inbördes-
krig och svåra regionala kriser innan dollarfederatio-
nen stabiliserades, trots att språket i huvudsak var
gemensamt. Den tyska marken föddes med blod på
kinden, för att använda ett uttryck av Karl Marx. Så
svåra kriser ska vi hoppas att vi slipper i EMU. Men
det är illavarslande att det inte finns någon som helst
genomtänkt strategi för hur EMU ska möta en större
konjunkturnedgång.
I USA har man en federal budget på nivån 10 %
av totalinkomsten och en gemensam finans- och
skattepolitik. EMU:s logiska fortsättning är en över-
statlig finans- och skattepolitik och en minst fem-
dubblad gemensam budget. En sådan överstatlighet
kan omöjligen komma att accepteras om inte också
det demokratiska ansvarsutkrävandet görs överstat-
ligt. En förbundsstat med svag demokratisk förank-
ring växer då fram.
Jag vet att den svenska regeringen inte vill ha en
sådan överstat. Nu kan vi som ordförandeland göra
ståndpunkten klar och tydlig. Det gäller inte bara
finanspolitiken.
En ledande expert på säkerhetspolitik, Gunnar
Jervas, skrev så här i söndags: Med den utveckling
som nu pågår kommer Sverige mycket snart, utan att
saken underkastats någon seriös diskussion, att bli så
indraget i EU:s krishantering att vi knappast kan säga
nej till medverkan i unionens militära tvångsoperatio-
ner. Detta skulle göra vår alliansfria politik omöjlig.
Instämmer utrikesministern i Jervas analys? Och
vilka initiativ bör hon i så fall ta för att frågan ska
komma upp på bordet?
Jag vill också ta upp en oro som sprider sig inför
planer om ändringar i Amsterdamfördragets artikel
133 om övergång till majoritetsbeslut och ökat makt
för kommissionen när det gäller internationella avtal
om investeringar, s.k. intellektuell egendom och
tjänstehandeln.
Jag har fått brev från den franska Attackrörelsen.
Man misstänker att det här kan ha en koppling till
planer på ett nytt MAI-avtal av den typ som en stark
internationell opinion med benägen hjälp av den
svenska handelsministern lyckades stoppa.
Handelskommissionären Lamy ska inför en grupp
parlamentariker ha sagt: Bara Frankrike och Spanien
återstod att övertyga om dessa ändringar. Jag vill ha
Anna Lindhs dementi. Tänker regeringen lägga in ett
veto mot en ändring av artikel 133?
Vi vänsterpartister hoppas att det går bra med ord-
förandeskapet och stöder inriktningen på att utvidg-
ningen, sysselsättningen och miljön ska prägla ord-
förandeskapet. Vi tycker också att jämställdheten ska
vara med på samma nivå. Regeringen vill göra många
goda saker på det området, men jag saknar konkreta
förslag. Vi förväntar oss också att regeringen lever
upp till statsministerns berättigade angrepp på extre-
ma löner, privilegier och korruption i EU.
Vi behöver mer av internationellt samarbete i bå-
de Europa och världen, mer av demokratiska mot-
makter till den globala kapitalmakten och öppnare
gränser för idéer och människor. Men som Per Albin
Hansson skrev 1904 - jag vet att en del socialdemo-
krater inte gillar att vänsterpartister citerar Per Albin
Hansson, men jag ska göra det i alla fall:
För att internationalismen skall bliva en verksam
sammanbindningslänk får inte det nationella folklyn-
net undertryckas eller nationens säregna förhållanden
avskaffas. Tvärtom, ty själva poängen med den patri-
otiska internationalismen är dess förmåga att sam-
manbinda nationer och förhindra dem att bekriga alla
andra.
Samarbetet måste byggas underifrån med stöd av
breda folkrörelseopinioner. Jag har hitintills inte sett
några demonstrationer eller massmöten där det står
Framåt med EU eller Framåt med EMU på plakaten.
Alla stormaktsbyggen styrda ovanifrån har förr
eller senare gått under.
(Applåder)