Fru talman! Jag missuppfattar gärna om Lennart
Kollmats precis som jag anser att det är viktigt att det
finns en bredd inom idrotten och många fötter att stå
på i fråga om finansiering. Det kommer att vara en
naturlig utveckling att en del gamla idrotter minskar i
betydelse och att nya kommer fram. Idrottsrörelsen
måste själv vara lyhörd och fånga upp de nya idrot-
terna. På så sätt fångas mångfalden av barn och ung-
domar i verksamheten.
Golfen är ett exempel på en idrott som inte är så
integrerad och som inte speglar den mångfald jag
skulle önska. Jag tror att det går att värna detta på
olika sätt. Bl.a. genom att värna bredden inom golfen.
När man började satsa på tjejer inom golfen lyckades
man också få fram tjejer i toppen till eliten. Det syns
tydligt i dag. Om man inom golfen också vill satsa på
en bättre mångfald bland medlemmarna, kommer
man att lyckas med det. Det går att styra via med-
lemsavgifterna eller t.ex. genom möjligheten att be-
tala för varje gång utövaren går ut på banan. Golfba-
nor där det går att köpa ett kort för 20-30 kr för att
spela nio hål blir allt vanligare.
Det är självklart att avgiften på den idrott man ska
utöva också styr vilka människor som kan utöva den.
Vår ambition med statens stöd till idrotten är att
minska kraven på idrotten att ta ut höga avgifter.
Därför ska lokal verksamhet och föreningar subven-
tioneras. Det är min förhoppning att idrotten själv
avstår från att ta ut höga avgifter. Därmed blir idrot-
ten tillgänglig och öppen för fler.
Gränsen mellan ideell verksamhet och elitverk-
samhet handlar ofta om i vilka ligor man spelar i. Det
kan se olika ut i de olika idrotterna. Där är min upp-
fattning att man inom idrotten är duktig på att dra
gränsen. Det är en sådan fråga där Riksidrottsförbun-
det ständigt är observant på och lyhörd för föränd-
ringar.