Fru talman! De förslag som vi har lagt fram i den
idrottspolitiska propositionen är definitivt en rättvise-
politik. Men denna kan utvecklas och bli ännu bättre.
Vi kan tillsammans med idrottsrörelsen hitta verkty-
gen för att lyckas med det. Vi höjer ribban för vad vi
vill åstadkomma med statens stöd till en självständig
och fri idrottsorganisation. Vi vill hitta dessa verktyg
tillsammans med idrottsrörelsen, och vi får göra det
på olika sätt.
När vi ser på de förbund som i dag är aktiva finner
man att de har kommit olika långt när det gäller att
värna bredden och att fördela pengar och resurser på
ett jämställt sätt. Idrottarna har mycket att lära av
varandra om sig själva, men vi har också en del att
lära när det gäller att samarbeta och hitta nya former
för att de ambitioner som vi har med statens stöd till
idrotten ska bli allt bättre, alltmer träffsäkra och allt
lättare att utvärdera. Det är en ständig process. Jag
tror att vi kan få anledning att diskutera det flera
gånger.
Dan Kihlström sade själv i sitt inledningsanföran-
de att idrotten står för väldigt många saker: upplevel-
ser, kamratskap, förströelse och god hälsa. Det är de
värden som vi alla vill slå vakt om, och för att komma
dit måste man ibland vara beredd att ompröva politi-
ken flera gånger. Det här är vår ambition nu, och jag
är övertygad om att den är viktig. Den kommer att ge
avtryck i rättvisepolitiken.