Fru talman! Det har i den här kammaren talats om
enigheten i idrottspropositionen. Statsrådet Ulrica
Messing framförde att hon var väldigt glad över den
enighet som finns när det gäller idrottsfrågor.
Jag tycker att det är bra i de fall som vi är överens.
Men regeringens och utskottsmajoritetens åsikter när
det gäller idrotten kan i alltför många frågor samman-
fattas med ord som "härtill är vi nödd och tvungna"
eller "vi håller med, men inget händer ändå" eller
"man utreder". Man kan knappast säga att regeringen
i denna fråga är speciellt pådrivande.
Låt mig ge några exempel:
Man garanterade inte Dopinglaboratoriets fort-
satta existens i propositionen. Vi motionerade om det
tillsammans med andra. Nu avsätter man extra pengar
efter all kritik från de borgerliga partierna och från
Riksidrottsförbundet. Varför gör man det så sent?
Varför gör man det först nu? Varför finns denna onö-
diga oro för dem som arbetar där och för idrotten?
Dopinglaboratoriet har ju även betydelse för interna-
tionella arrangemang i Sverige och för ett eventuellt
OS.
Dopingjouren har ingen finansiering efter års-
skiftet 1999/2000. Vi, med flera, anser att Dopingjou-
rens fortsatta existens bör garanteras. Regeringen
tillskjuter pengar för år 2000 och arbetar med att -
hör på det här - säkerställa ett finansiellt stöd till
verksamheten som långsiktigt ska säkra Dopingjou-
rens framtid. Varför är detta inte klart nu? Varför
fanns detta inte med i propositionen? Varför har rege-
ringen inte visat tillräckligt intresse för den här frå-
gan?
När det gäller ökningen av antalet timmar med id-
rott i skolan nämnde Lars Wegendal det som sker
nere i Skåne och i Bunkeflo. Det är bra, men det han
inte nämnde var bl.a. att initiativtagare Gärdsell som
är ordförande i Bunkeflo IF och chef på ortopediska
kliniken i Malmö och Trelleborg ser leken och idrot-
ten som den billigaste och bästa pensionsförsäkring
som vi kan ge våra barn. Vi vet att människan under
de senaste hundra åren har blivit 25 år äldre. Det är
unikt. Människan har funnits i tusentals år. Plötsligt
lever hon 25 år längre, säger Gärdsell och fortsätter
med att säga att det har fått enorma konsekvenser. Nu
börjar välståndet att få biverkningar. Det blir mer
astma, mer allergi och mer åldersdiabetes. Medelvik-
ten ökar kraftigt, framför allt hos pojkar, vilket är ett
uttryck för en negativ livsstil. Det är mer missbruks-
problematik och fler psykosomatiska tillstånd. Fram-
för allt ökar antalet frakturer.
Tidigare i Malmö var det 25-30 lårbensbrott per
år. På 1960-talet var det 50-75. I dag är vi uppe i 600
per år. Förklaringen till denna dramatiska utveckling
är förmodligen stillasittande i låg ålder. Skelettets
benmassa byggs upp under de första 16 åren. Gärdsell
påpekar att man måste ha mer gymnastik och röra sig
mer i skolan.
Utskottet instämmer i att det är viktigt med mo-
tion, inte minst från folkhälsosynpunkt, och hänvisar
bl.a. till att elever, genom elevens val, kan använda
fler timmar till idrott i skolan. Men dessa timmar
används inte av dem som behöver det utan av dem
som redan idrottar. Skillnaden mellan de elever som
idrottar och de som inte gör det blir ännu större. Även
i det här fallet talar man men gör lite från regeringens
sida.
Vi föreslår att idrotten ska ges bättre förutsätt-
ningar för egenfinansiering genom övertagande av
anläggningar, ökad lotteriverksamhet, minskat bi-
dragsberoende och att de delar av spel- och lotteri-
marknaden som tidigare låg hos Tipstjänst överförs
till ideella organisationer enligt 1994 års riksdagsbe-
slut.
Att detta beslut inte genomfördes har kostat id-
rotten många miljoner kronor sedan 1984.
Vad gör då regeringen? Jo, man väntar på en ut-
redning. Medan idrotten väntar på att själv kunna
finansiera sin verksamhet och på pengar väntar rege-
ringen på en utredning. Idrotten får mindre pengar
och får fortfarande vänta på denna utredning. Det är
anmärkningsvärt att regeringen på detta sätt noncha-
lerar idrotten, trots att även regeringen anser att dess
andel av spel- och lotterimarknaden måste öka.
Skatter och moms är utrett - ingenting händer.
Momskostnader för idrottsföreningars drift av an-
läggningar får man inte dra av. Här får man också
vänta på en utredning, medan kommunerna får dra av.
Vad det gäller ortsföreträde säger man i utskottets
betänkande: "Ungdomar som satsar på elitidrott bör
enligt regeringen ges möjligheter att kombinera ut-
bildning och idrott." Men detta ska tydligen enbart
gälla gymnasierna. Därefter finns det ingen som helst
möjlighet.
Trots det säger man: "Oaktat kulturutskottet fin-
ner det viktigt att stödja elitidrottares möjlighet till
utbildning anser utskottet att någon särbehandling
inte bör göras av högskolestuderande elitidrottare."
Varför kan inte detta ske? Om man nu anser att det är
viktigt, varför ger man då inte möjligheter till detta,
vilket hela idrottsrörelsen och Riksidrottsförbundet
står bakom? Det är för mig oerhört oförklarligt att
man inte gör detta, när Riksidrottsförbundet har bett
regeringen om det.
Slutligen går jag över till boxningen. I en motion
begärs utredning av professionell boxning i Sverige.
Det begärs alltså bara en utredning, och jag noterar att
ministern här faktiskt är positivare än vad som står i
betänkandet. Det tycker jag känns väldigt roligt att
höra. Eftersom jag skällt på regeringen förut får jag
ändå ge ministern det berömmet att hon tydligen är
beredd att göra en allsidig utredning. Det tycker jag
att man ska kunna ta till sig i den här kammaren. Jag
håller med Peter Pedersen: Beslutet är faktiskt från
1969, och det har hänt en hel del på 30 år. Tiden står
ju inte still. Och tillåter man amatörboxning, varför
ska man då inte tillåta proffsboxning? Dessutom
utövas ju boxning av svenska idrottsutövare utom-
lands, och vi ser det var och varannan dag i TV.
Fru talman! Detta var några av de frågor i betän-
kandet som jag anser viktiga. Idrottens roll i samhäl-
let är viktig, och idrotten måste ges bra och självstän-
diga villkor för att utvecklas än mer.
Låt mig så avslutningsvis yrka bifall till reserva-
tion nr 1.