Fru talman! Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet har i ett samarbete tagit fram propo-
sitionen om en idrottspolitik för 2000-talet. Jag vill
för Vänsterpartiets räkning tacka ansvarigt statsråd
Ulrica Messing och de två samarbetspartierna Social-
demokraterna och Miljöpartiet för ett trevligt och
positivt samarbete.
Vid kulturutskottets behandling av föreliggande
betänkande har Vänsterpartiet ställt sig bakom majo-
ritetstexten. Jag vill därför yrka bifall till kulturut-
skottets hemställan avseende den del av betänkande
KrU3 som handlar om den idrottspolitiska proposi-
tionen och avslag på alla reservationer som gäller
samma proposition.
Som enskild ledamot yrkar jag däremot bifall till
reservation 16 med krav på en utredning rörande
svensk proffsboxning. Till detta återkommer jag
senare i mitt anförande.
Fru talman! Idrotten är Sveriges största folkrörel-
se. Idrotten visar en stor bredd med ett stort antal
olika idrottsgrenar i lag eller individuellt där vissa har
sitt ursprung långt tillbaka i tiden medan andra är
relativt nya. Idrott kan utövas på motionsnivå men
också som toppidrott.
Idrott har många fördelar. Den bidrar t.ex. till den
god folkhälsa, kamratskap, gemenskap och är för
många också ett rent nöje att ägna sig åt eller titta på.
Men det finns också problem. Det gäller t.ex. dop-
ning, kommersialism och utslagning. Idrotten speglar
i högsta grad det samhälle i vilket den verkar och dess
problem, och även samhälleliga problem.
Mycket har förstås hänt sedan den senaste id-
rottspropositionen kom för ungefär 30 år sedan. Det
är därför i hög grad välkommet med en idrottspolitik
för 2000-talets början.
Fru talman! Idrottspropositionen slår fast tre
grundstenar för den nationella idrottspolitiken. Här
betonas att den svenska idrottsrörelsen är fri och
självständig. Det är en viktig markering. Vidare po-
ängteras det ideella engagemanget, en god etik, lika
förutsättningar att utöva idrott oavsett kön, ålder eller
social bakgrund samt att den s.k. underhållningsid-
rotten som konkurrerar med annan underhållning ska
bedrivas utan offentliga subventioner.
Det framgår tydligt av propositionen att det inte är
aktuellt med någon särbehandling av aktiebolag som
bedriver idrottsverksamhet. Jag har där en liten kom-
mentar till föregående talare Roy Hansson, om jag
uppfattade honom rätt. Jag fick intrycket att han me-
nade att idrottsföreningar i dag betalar kostnaderna
för att upprätthålla ordningen på idrottsarenorna. Det
anser jag inte är fallet.
Det man betalar för är vanliga väktare som finns
på arenorna som ordningsvakter. Kostnaderna för de
polisinsatser som ibland krävs - vilket jag kan vittna
om som tidigare ordförande i en allsvensk fotbollsfö-
rening, då jag varit med om att man fått ta in polis för
att behålla ordningen - belastar inte idrottsföreningen
utan skattekollektivet. Om man bolagiserar verksam-
heten är det rimligt att man också tar de negativa
konsekvenserna, t.ex. att man får stå för en större del
av kostnaderna i samband med olika arrangemang.
Fru talman! De oklarheter som tidigare fanns i
propositionen rörande finansieringen av det värde-
fulla antidopningsarbetet vid dopningslaboratoriet i
Huddinge och den s.k. dopningsjouren är nu lösta
genom att regeringen avser att avsätta extra medel. Vi
finner det positivt att det har tillkommit ett eget an-
slag direkt riktat till den s.k. främjandeverksamheten.
Vi vill liksom utskottet betona vikten av en själv-
ständig idrottsrörelse som har en egenfinansiering och
möjligheter att få intäkter från flera olika håll. Jag
väljer här att citera från en annan proposition som vi
ska diskutera senare, nämligen propositionen På
ungdomars villkor. Där står följande: "Endast genom
att själv skapa sin ekonomiska bas kan idrottsrörel-
sens självständighet och oberoende säkerställas. Id-
rotten får därför inte riskera att bli beroende av in-
täkter från privat näringsliv eller kommersiell verk-
samhet. Det offentliga stödet har en grundläggande
betydelse, men inte heller detta får idrotten bli ensi-
digt beroende av."
När det gäller idrotten och skattelagstiftningen
konstaterar vi att det pågår ett arbete i Regerings-
kansliet med att utreda detta. Det finns också en sär-
skild utredare som har i uppdrag att se över hur före-
ningslivets ställning på den svenska spel- och lotteri-
marknaden ska stärkas. Båda dessa utredningar ska
komma oss till handa, om jag har uppfattat det hela
rätt, någon gång i december. Det är möjligt att de
finns på bordet. Jag har inte sett dem ännu, men de är
åtminstone på gång.
Fru talman! Det är ingen hemlighet att Vänster-
partiet var mycket negativt till beslutet att tillåta in-
ternationella kasinon i Sverige. Vi var också negativa
till utplacering av s.k. värdeautomater. Vi fick dock
inget gehör för våra synpunkter. En stor del av finan-
sieringen av barn- och ungdomsverksamhet inom
idrotten, vilket framgår av idrottspropositionen,
kommer att härröra från överskott från de värdeauto-
mater som AB Svenska Spel har koncession på.
Det är ungefär 200 miljoner som kommer till
barn- och ungdomsverksamheten inom idrottssfären.
Vänsterpartiet menar fortfarande att denna koppling
mellan spel på värdeautomater, med risk för många
människor att utveckla ett spelberoende, och finansie-
ring av barn- och ungdomsverksamheten är olycklig.
Fru talman! Sammantaget konstaterar vi att den
idrottspolitiska propositionen definierar det inbördes
förhållandet mellan en självständig idrottsrörelse,
som sätter upp egna mål för verksamheten, och sta-
ten, som endast anger de syften som staten har med
sin bidragsgivning. Det tycker vi är fullt rimligt.
Propositionen lyfter fram idrottens stora möjlig-
heter i integrationsarbetet, att idrottspolitiken syftar
till jämställdhet och jämlikhet, vikten av rörelse i
skolarbetet och vikten av en samhällsplanering som
möjliggör och stimulerar till rörelse. Det är viktigt att
det finns grönområden, fria ytor och kretsloppsanpas-
sade anläggningar som gör det möjligt för människor
i alla åldrar att kunna motionera utan hinder såväl
utomhus som inomhus. Även funktionshindrade ska
förstås ha möjligheter att få tillgång till lämpliga
lokaler. Detta om idrottspropositionen.
Fru talman! Nu vill jag gå över till behovet av en
ny allsidig utredning som ser över det svenska proffs-
boxningsförbudet. Boxningssporten i allmänhet och
proffsboxningen i synnerhet har debatterats relativt
flitigt här i Sveriges riksdag. Jag tror att första gången
var år 1913. Efter många debatter lades det fram ett
lagförslag år 1969 av den socialdemokratiska rege-
ringen. Det var en proposition med ett förslag att i lag
förbjuda professionell boxning i Sverige. Förbudet
kom att gälla alla former av tävlings-, uppvisnings-
och träningsboxning eller sparringträning, som det
brukar kallas. Det senare syftade sannolikt till att göra
det svårare för svenska proffsboxare att delta i utländ-
ska proffsgalor. Lagen om förbud mot svensk proffs-
boxning trädde i kraft den 1 januari 1970. I förelig-
gande betänkande redovisas den tidens argument för
förbudet:
Den professionella boxningen ansågs farligare än
amatörboxningen. De medicinska skadeverkningarna
var enligt den dåvarande departementschefen av så-
dan art att proffsboxningen från medicinsk synpunkt
inte längre kunde godtas i sin dåvarande form.
Mycket har hänt under de ca 30 år som har gått
sedan förbudet trädde i kraft, något som det ansvariga
statsrådet, Ulrica Messing, åtminstone delvis bekräf-
tade i en interpellationsdebatt den 26 oktober i år. Jag
citerar: "Samtidigt har stora förändringar skett i vårt
samhälle under de senaste 30 åren, och vissa tidigare
argument för ett förbud kan i dag ifrågasättas." Stats-
rådet Messing betonade dock "att det utredningsun-
derlag beträffande proffsboxningens medicinska
skadeverkningar som låg till grund för beslutet om
förbud år 1969 väger lika tungt i dag." Statsrådet
Messing konstaterar, med hänvisning till den utred-
ning som låg till grund för beslutet "att det inte alltid
är farligast att få en knockout på en match. Det är
farligt i sig, men inte bara det, utan det är antalet slag
som man får mot huvudet, där varje slag i sig innebär
en rubbning eller en skakning på hjärnan." Vidare
kom hon med ett konstaterande som jag menar stöder
motionens rimliga krav på en ny utredning: "Vilka
konsekvenserna av det är exakt vet jag inte, eftersom
någon stor ny undersökning inte har gjorts sedan
förbudet infördes."
Fru talman! Jag kan konstatera att statsrådet Mes-
sing i interpellationsdebatten säger dels att ingen stor
undersökning avseende de medicinska skadeverk-
ningarna har gjorts på 30 år, dels att vissa tidigare
argument för ett förbud i dag kan ifrågasättas. Är det
då inte rimligt att man på nytt utreder frågan sett
utifrån dagens verklighet och dagens kunskaper?
Varför finns denna rädsla?
Statsrådet Messing höll också med undertecknad
när det gällde mitt påpekande i interpellationsdebat-
ten om att vi har fler proffsboxare i Sverige i dag än
vad vi hade då förbudet infördes. Vi är alltså överens
om att proffsboxningsförbudet egentligen är verk-
ningslöst i och med att svenska proffsboxare i stället
tränar och tävlar utomlands. Detta ökar snarare skade-
risken för de svenska proffsboxarna, och de missgyn-
nas på ett uppenbart sätt genom att de ständigt får
tävla på bortaplan.
När förbudet trädde i kraft år 1970 var det i prin-
cip omöjligt att se mer än snuttar från proffsbox-
ningsmatcher på TV. Ett argument för förbudet var
att boxningen hade en förråande inverkan på publiken
eller tittarna. Jag kan bara konstatera att den som vill
titta på proffsboxning i princip kan göra det dagligen
i ett stort antal kabel- och satellitkanaler. På vilket
sätt är det värre att se en proffsboxningsmatch på TV
eller som åskådare live utomlands än att titta på en
likadan match på en proffsgala i Sverige? Jag förstår
inte den argumentationen.
Fru talman! Ett annat argument mot proffsbox-
ningen var av mer etisk natur, dvs. att det inte går att
ha en idrott som går ut på att man utdelar slag mot en
annan människa. Just detta är inte specifikt för
proffsboxningen. Man kan jämföra med både amatör-
boxningen och andra tillåtna kampsporter. Även i
amatörboxning utdelas slag. I praktiken är amatör-
boxningen mer inriktad på slagräkning än proffsbox-
ning. När det gäller skillnader mellan amatör- och
proffsboxning föreligger många missförstånd. Stats-
rådet Messing hävdade t.ex. i interpellationsdebatten
ett antal saker som jag tycker visar detta, t.ex. att
proffsboxare går längre ronder. Det gäller i dag. Tidi-
gare var det tre minuter oavsett om man var proffs
eller amatör. Det intressanta är antalet ronder. En
amatörmatch är i dag fyra ronder. Varje rond är två
minuter. Tidigare var det alltså tre ronder à tre minu-
ter. Proffsboxare går treminutersronder. Antalet ron-
der varierar från fyra upp till tolv. Nybörjarna går
fyra ronder. Sedan går de uppåt beroende på hur duk-
tiga de är och hur många matcher de har gått. Tolv
ronder gäller enbart mästerskapsmatcher om t.ex.
världsmästar- eller Europamästartiteln.
Proffsboxare kan alltså med tiden gå längre mat-
cher än amatörboxare, men det är inte säkert att de
sett till hela karriären boxar fler ronder eller får fler
slag än amatörboxaren. Sannolikt kan det vara precis
tvärtom. Amatörboxarens tyngre handskar gör det
dessutom svårare att vinna på knockout, men som
statsrådet Messing sade är det inte säkert att en
knockout är farligast; det kan också vara antalet slag
som en boxare träffas av. Detta bör givetvis den öns-
kade utredningen analysera noga.
Vidare, på tal om missuppfattningar, hävdade
statsrådet Messing i interpellationsdebatten att det är
skillnad när det gäller "vilka skydd som krävs och
enligt vilka regler som man vinner en match." När det
gäller skydd avses sannolik huvudskyddet, som är
obligatoriskt i amatörboxningen men bara används i
träning för proffsboxare. Jag vill då hävda att huvud-
skyddet i huvudsak är till för att skydda mot skador
på näsa och förhindra att ögonbryn spricker eller att
man får andra sår i ansiktet, men det hjälper föga mot
t.ex. hjärnskakning.
När det gäller att vinna och förlora är det ingen
skillnad mellan amatörer och proffs. Man kan vinna
och förlora på knockout, diskvalifikation och poäng.
Man kan ge upp matchen på eget initiativ, eller se-
konden domaren eller matchläkaren kan bryta mat-
chen. Det är exakt samma sporter i det avseendet.
Vi redde ut en sak i interpellationsdebatten. Stats-
rådet sade vid ett tillfälle att svenska proffsboxare får
träna på samma sätt som amatörboxare. De får inte
sparringträna under tävlingsliknande former. Det får
amatörboxare.
Fru talman! Efter denna långa utläggning är det
inte så svårt att räkna ut att jag är en sann boxning-
svän. Jag är just därför mån om de många faktiskt
existerande, trots det förbud som finns, och fram-
gångsrika svenska proffsboxarna. Ett antal har blivit
världsmästare och Europamästare efter förbudet.
Andra har varit uppe i stora mästerskapsmatcher. Jag
vill i det sammanhanget rikta ett tack till statsrådet
Ulrica Messing, som jag tycker på ett seriöst och
öppet sätt har deltagit i debatten om den svenska
proffsboxningen och uttryckt sig på ett förhållandevis
positivt sätt om sporten och boxarna. Det vanliga har
annars varit svepande formuleringar och moralistiska
och nedlåtande kommentarer.
I motion Kr511 föredras en rad olika åtgärder i
syfte att minska boxningssportens skaderisker. Stats-
rådet Messing sade i den nu så citerade interpella-
tionsdebatten följande:
"Det är kanske möjligt att också införa nationella
regler för proffsboxning i vårt land". Om vi kan för-
bjuda proffsboxningen i lag kan vi, som jag ser det,
givetvis vidta åtgärder som syftar till att minska ska-
deriskerna utan att för den skull ta bort boxningens
själ. Det handlar t.ex. om maximalt antal matcher för
varje boxare och en maximal ålder för att man ska
kunna få licens i Sverige. Det finns en rad exempel i
motionen.
Det svenska boxningsförbundet har redan i dag
genom sitt medlemskap i Europeiska Boxningsunio-
nen, EBU, och genom en särskilt inrättad proffsbox-
ningskommission ensamuppdraget i Sverige när det
gäller att lämna licens för såväl boxare som arrangö-
rer av proffsboxningsmatcher i Sverige den dag för-
budet eventuellt hävs.
Fru talman! Oavsett om vi gillar proffsboxning
eller inte bör vi kunna vara överens om att mycket har
hänt under 30 år, att vi har ett stort antal svenska
proffsboxare trots förbudet och att ingen ny stor un-
dersökning har genomförts avseende de medicinska
skaderiskerna. Vi borde också fråga oss varför just
boxningssporten ska diskrimineras när det gäller den
professionella idrotten till skillnad från alla andra
idrotter. Detta är skäl nog för att man återigen på ett
objektivt och allsidigt sätt ska utreda om förbudet ska
kvarstå eller upphävas.
Jag har tillåtelse att säga att Elisabeth Fleetwood,
en moderat som sitter i kulturutskottet och som inte
kunde delta i omröstningen, är för en utredning. Det
är hon inte för att hon tycker om boxning, utan hon är
övertygad om att en utredning kommer fram till att vi
ska fortsätta att ha ett förbud.
30 år har gått. Varför kan vi inte få en allsidig ut-
redning med dagens kunskaper där vi lägger upp alla
kort på bordet?
Fru talman! Med anledning av det som har anförts
och med anledning av motion 1998/99:Kr511 med
krav på en allsidig utredning om proffsboxning i
Sverige yrkar jag bifall till reservation 16 under mom.
41.
I detta anförande instämde Kenneth Kvist (v).