Fru talman! Jag skall först avsluta debatten om
kriminalisering innan jag går över till detta med psy-
kiskt sjuka lagöverträdare.
Vi från Vänsterpartiet anser att dessa två olika vä-
gar kan stå i motsatsförhållande till varandra. Jeppe
Johnsson tyckte att vi kunde stå på båda benen, att
man kunde ha vård ändå fast man använde sig av
straff. Det är också en kostnadsfråga. De resurser som
i dag används för kontroll hade bättre behövts inom
vård och omsorg.
Vi vet att man drar ned väldigt mycket på insatser
gentemot unga medan det satsas mer och mer på
kontrollåtgärder och på den repressiva sidan. Det
viktiga är kanske inte hur många gånger som polisen
har tagit urinprover, utan det viktigaste är vilket re-
sultat som det har gett. De människor som man har
upptäckt, har de fått vård, stöd och hjälp? Jag och
Vänsterpartiet är helt övertygade om att en sådan
undersökning skulle visa att med tanke på de stora
resurser som har satsats är det ett mycket fåtal männi-
skor som har kunnat få stöd och hjälp.
Då är det viktigt att välja väg. Hur ser man på
missbrukarna? Ser man missbruket som ett socialt
eller som straffrättsligt problem? Vi har valt att se
missbruket som ett socialt problem och att det är de
sociala insatserna som är viktigast.
När det gäller psykiskt störda lagöverträdare anser
vi att om man är psykiskt sjuk och begår ett brott och
får vård så att man blir frisk, måste detta - och inte
bara strafftänkandet - i vissa fall kunna vägas in.
Moderaterna vill helt ta bort detta, men man är beredd
att i stället förlänga strafftiden, om den dömde inte
har blivit frisk nog, men moderaterna kan inte se en
utveckling åt andra hållet. Det tycker vi är orimligt.