Fru talman! Riksdagen behandlar nu justitieut-
skottets betänkande nr 22 angående straffrättsliga
frågor. Betänkande behandlar en rad frågor från den
allmänna motionstiden. Jag hinner inte kommentera
allihop i mitt anförande. Det är en hel uppsjö motio-
ner. Men jag skall försöka kommentera de flesta,
åtminstone de flesta av de frågor som har varit uppe
hittills i diskussionen. Om jag glömmer bort något får
vi i så fall ta upp det i replikskiftena.
Det här betänkandet spänner över vida fält från
livstidsstraffet, som vi precis har hört en replikväx-
ling om, till klotter och cykelstölder.
Frågorna om vilka straff och påföljder som skall
följa på olika brott är naturligtvis under ständig dis-
kussion. Som i så många andra fall måste vi som är
politiker och skall göra de här bedömningarna kunna
klara av att stå på två ben samtidigt. Vi måste kunna
hålla flera synsätt i huvudet på en och samma gång,
och vi måste kunna se målkonflikterna mellan dem
och göra rationella bedömningar och avvägningar.
Å ena sidan handlar det om straffets roll som en
markering av samhällets avståndstagande till gär-
ningen. Å andra sidan handlar det om önskemålet att
brottslingen inte skall göra om samma sak igen. Och
då handlar det kanske inte i första hand om att sätta
vederbörande på vatten och bröd utan om att utforma
straffet på ett sådant sätt att det inte bara är ett straff
utan också en ny chans i livet. Dessutom måste vi ta
hänsyn till det som lite diffust kallas för det allmänna
rättsmedvetandet eller folkviljan, som det talades om
här tidigare, och som alltid har tusen och en självut-
nämnda uttydare.
Det pågår en ständig diskussion om hur långt man
skall gå när det gäller straffvärdet för olika brott och
vilka metoder som är mest effektiva när det gäller att
uppnå det övergripande syftet, nämligen att förebyg-
ga och bekämpa brott.
Här har vi då hela den politiska skalan framför oss
där partierna lägger sig på olika bedömningar och
företräder olika tyngdpunkter i den här avvägningen.
Och det är väl gott så. Så skall det ju vara. Men det
blir otäckt när partier bortser från sakskäl och med
berått mod och av politiska skäl exploaterar männi-
skors rädsla för att bli utsatta för brott. Då har man
hamnat snett i den politiska diskussionen.
Det är då vi kommer in på betänkandet och frågan
om livstidsstraffets tillämpning. Folkpartiet, Vänster-
partiet och Miljöpartiet vill helt avskaffa livstidsstraf-
fet. Hur Kristdemokraterna ställer sig är fortfarande
osäkert. Jag blev inte riktigt klok på vilket besked
Ragnwi Marcelind hade i dag. Företrädare för Krist-
demokraterna har ju offentligt ställt sig på den sidan,
men i utskottet har inte Kristdemokraterna skrivit
under reservationen. Det finns alltså skäl att efterfrå-
ga tydlighet på den här punkten. Vad är egentligen
Kristdemokraternas uppfattning om livstidsstraffet?
Skall det avskaffas, eller skall det vara kvar?
På den andra sidan finns i vanlig ordning Mode-
raterna i extremposition. De vill utvidga användning-
en av livstidsstraffet också till andra brott än de som i
dag ger livstidsstraff.
Här kan vi först konstatera att högeralliansen med
moderater, kristdemokrater och folkpartister är klu-
ven mitt itu. Om dessa partier skulle få tillfälle att
bilda regering skulle det inte finnas någon politik i
den här frågan. Eller det skulle det kanske finnas. I
vanlig ordning är det väl så att de andra partierna
viker det här frågefältet åt Moderaterna så att de får
fria händer. Då har ju kravet från de partierna om att
avskaffa livstidsstraffet farit all världens väg.
Så är den politiska situationen.
När det gäller sakfrågan kan man kanske börja
med att säga att livstid faktiskt är livstid i Sverige.
Det finns ju många myter om att det inte är så, men så
är det. Man sitter i fängelse till dess att straffet blir
tidsbestämt. Det kan dröja både 10 och 15 år innan
man får det. Genomsnittet för de 16 senaste tidsbe-
stämningar under perioden 1988-1998 var att straffen
tidsbestämdes till drygt 17 års fängelse.
Jag har förståelse för den argumentation som de
partier som vill avskaffa livstidsstraffet för fram. Den
är i de flesta fall saklig. Kriminalvårdssituation kan
vara besvärlig när det handlar om människor som inte
kan se en ljuspunkt långt borta, ett datum då man kan
bli fri. Men å andra sidan finns ju alltid möjligheten
att söka nåd och få en tidsbestämning. Den möjlig-
heten finns alltid.
När det gäller de rättsliga principer som man ock-
så hänvisar till, kan man argumentera för att detta
straff inte är förutsägbart, att tillämpningen av nåde-
institutet kan förändras över tid och att det är rege-
ringen och inte en domstol som beslutar om nåd. Men
å andra sidan finns det många länder som har just det
här systemet. Det är faktiskt det gängse systemet i
västvärlden. I den andra vågskålen ligger ju fortfa-
rande det faktum att det finns brott som är så grova
att det är motiverat med mycket långa straff av all-
mänpreventiva skäl.
Vår uppfattning är att rätt använt, med ett nådein-
stitut som inte låter sig påverkas av enkla politiska
vindkantringar, fyller livstidsstraffet sitt syfte. Den
bedömningen gör vi i alla fall i nuläget.
Då har jag svårare för Moderaternas krav att ut-
vidga livstidsstraffet till att också omfatta narkoti-
kabrott. När vi ser på narkotikabrotten har vi i dag ett
straffmaximum på 10 år för grovt narkotikabrott. Men
om det rör sig om återfall och om flera brott kan
domstolen döma ut upp till 18 års fängelse.
Här vill jag först, innan jag går in på själva frågan,
nämna att Narkotikakommissionen just nu gör en
översyn av hela narkotikapolitiken, och man tittar
naturligtvis också på detta. Kanske kommer Narkoti-
kakommissionen till en annan slutsats vad gäller
straffmätningen. Men då får den vara betydligt mer
sakligt motiverad för att övertyga åtminstone mig än
vad moderaternas tunna motion är.
Det presenteras ju egentligen ingen argumentation
från moderaterna. Man tycker att narkotikabrotten är
ett stort problem. Ja, vem tycker inte det? Det gör ju
varenda en av oss. Men om man vill stävja narkoti-
kabrotten och narkotikahandeln är nog verkan av en
förlängning av straffmaximum från 18 år till livstid
förmodligen marginell. Skulle den avskräckande
verkan vara större om knarkkuriren riskerar livstid än
om han riskerar 18 års fängelse? Knappast.
Däremot är han nog väldigt rädd för att bli upp-
täckt. Om moderaterna vill bekämpa narkoti-
kasmugglingen skall de därför använda sin dyrbara
oppositionstid, tycker jag, till att lägga förslag om hur
vi ökar upptäcktsrisken i stället för att skjuta in sig på
straffskalan. Där tror jag säkert att vi kan mötas i ett
konstruktivt samtal.
Det här förslaget dök upp i valrörelsen förra året.
Det var ju väntat. Det är i linje med moderaternas
vanliga taktik att exploatera människors rädsla för att
bli utsatta för brott. Det går inte längre att prata om
svängdörrar på Kumla. Det är ju nästan inga männi-
skor som rymmer längre. Det har inte rymt någon
från våra klass 1-anstalter på mycket länge. Det går
inte heller att prata om att brottsligheten ökar lavin-
artat. Statistiken visar nämligen något helt annat.
Då måste man ta till något annat. I valrörelsen för-
ra året var det just att kräva livstid för narkotikabrott.
Jag har mycket svårt för den här typen av antiintel-
lektuell populism. Det kusliga är ju att de här kraven
aldrig slutar.
Det amerikanska samhället är avskräckande i det
avseendet. I USA sitter sju gånger så många männi-
skor i fängelse som i Sverige, per capita räknat. Ändå
är det så att amerikanen enligt statistiken löper fyra
gånger så stor risk att bli ihjälslagen av sin medmän-
niska som svensken gör. I en rapport över internatio-
nella jämförelser som Brottsförebyggande rådet pre-
senterade i dag hamnar USA i topp när det gäller
risken att bli utsatt för grova brott. Följden har också
blivit att det finns amerikanska delstater som satsar
mer pengar på fängelser än på utbildning.
Så går det när man söker de enkla svaren på de
svåra frågorna. Jag tror att om vi gick med på ett
utökat användande av livstidsstraffet i dag skulle
moderaterna hitta på ett nytt brott nästa år att kräva
livstid för. Ett par andra exempel i det här betänkan-
det tecknar så att säga mönstret ännu tydligare. Mo-
deraterna kräver att psykiskt sjuka skall kastas i fäng-
else. Man kräver längre fängelsestraff än vad vi har i
dag för dem som har gjort sig skyldiga till flera brott.
Det är det som är det otäcka. Det tar så att säga
aldrig slut. Gränserna kan alltid flyttas fram. Det
finns alltid någon väljare man kan vinna genom att
exploatera människors rädsla och lägga nya förslag
till förlängda fängelsestraff. Då skulle det inte dröja
länge förrän också Sverige fick bygga fler fängelser
än skolor.
Fru talman! En annan viktig fråga som tas upp i
betänkandet handlar om olaga diskriminering. I en
motion från Vänsterpartiet yrkas att den bestämmelse
om olaga diskriminering som återfinns i brottsbalkens
16 kap. 9 § ges vidgad tillämpning. Man hänvisar till
förslag som Diskrimineringsombudsmannen har lagt.
Här vill jag säga att vi från vår sida ser mycket all-
varligt på diskriminering av olika slag. Vi skall väl
kanske nämna att riksdagen nyligen har beslutat om
förstärkt lagstiftning när det gäller bl.a. etnisk diskri-
minering i arbetslivet. Vi måste ständigt vara beredda
att vässa lagstiftningen när det visar sig att den inte är
tillräcklig.
Det är inte acceptabelt att människor stängs ute
från restauranger och pubar med argumentet att deras
hudfärg inte faller pubägaren eller dörrvakten i sma-
ken. Det är inte acceptabelt att människor med en
annan etnisk härkomst än den svenska skall ha svåra-
re att få en bostad därför att vissa hyresvärdar har
rasistiska åsikter. Här handlar det till syvende och sist
om grundläggande mänskliga rättigheter, om rätten
att få bli betraktad som en människa i samhället som
alla andra och som en jämlike.
I det här fallet har Diskrimineringsombudsmannen
lagt förslag om att man skall ändra dagens bestäm-
melser för att skärpa lagstiftningen. Man föreslår bl.a.
att försök, förberedelse och stämpling till olaga dis-
kriminering skall kriminaliseras och även att man
ändrar på rekvisitet vad gäller motiven.
Det finns som jag sade, alltid skäl att pröva lag-
stiftningen när det visar sig att den inte är tillräcklig.
Det är bra att Diskrimineringsombudsmannen och
motionärerna pekar på dessa förslag. Därför kommer
regeringen i år att besluta om en översyn av just den
här lagparagrafen. Självklart kommer Diskrimine-
ringsombudsmannens förslag att finnas med i en
sådan översyn. Vi vill avvakta den översynen och
yrkar därför avslag på motionen.
Ett annat närbesläktat ämne som tas upp i betän-
kandet gäller brotten mot de homosexuella. I en mo-
tion från Folkpartiet föreslås en översyn av straff-
skärpningsbestämmelsen i brottsbalken 29 kap. 2 §
sjunde punkten. Man vill också att Brottsförebyggan-
de rådet skall få i uppdrag att motverka våld mot
homosexuella och att särskilda polishandläggare skall
hantera våldsbrott med dessa motiv.
Straffskärpningsbestämmelsen fungerar så att där
räknas upp försvårande omständigheter som domsto-
len skall ta hänsyn till när det gäller straffvärdet. I
den sjunde punkten sägs att straffet skall höjas om
motivet för brottet varit att kränka någon på grund av
ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbe-
kännelse eller, som det står, annan liknande omstän-
dighet. När propositionen om det här kom uttryckte
departementschefen att den här paragrafen också
skulle täcka fall där motivet varit att kränka en män-
niska på grund av dennes sexuella läggning.
Jag kan väl i och för sig hålla med om att det kun-
de ha varit tydligare i lagtexten och att man inte hade
behövt gå omvägen om att hänvisa till vad departe-
mentschefen har sagt. Men samtidigt har tillämpning-
en av den här paragrafen inte prövats av Högsta dom-
stolen. Därför verkar det lite tidigt att redan nu begära
en översyn.
När det gäller uppdraget till BRÅ arbetar BRÅ
sedan länge med att bekämpa s.k. hatbrott, bl.a. ge-
nom information i skolorna. Inom ramen för det lo-
kala brottsförebyggande arbetet finns det också
mycket att göra. Det sker med de resurser som riks-
dagen har avsatt.
Vi anser att det är för tidigt att göra en översyn av
lagen och att motionärens önskemål i övrigt vad gäl-
ler BRÅ är tillgodosedda. Därför vill vi avslå motio-
nen.
Fru talman! Slutligen någonting om klotter, som
kristdemokraterna har tagit upp i en motion. Här
förefaller det råda ett missförstånd. Motionären ver-
kar ha fått för sig att polisen inte får lov att kroppsvi-
sitera personer för att leta efter sprejburkar. Och så är
det ju inte. Vi hörde Ragnwi Marcelind tidigare här i
debatten säga att det är näst intill omöjligt för polisen
att utföra kroppsvisitation. Men så är det inte.
I lagen står det i 28 kap. 11 § rättegångsbalken:
om det finns anledning att anta att ett brott har begåtts
på vilket fängelse kan följa. Om det finns anledning
att anta - det är en mycket låg misstankegrad. Det är
samma misstankegrad som finns för att inleda en
förundersökning. Det är alltså inte någon riktig tolk-
ning av den paragrafen.
Det står också: på vilket fängelsestraff kan följa.
Klotter är skadegörelse och skadegörelse ger upp till
sex månaders fängelse, om det är av grov art upp till
fyra års fängelse. Det finns alltså visst möjlighet för
polisen att utföra kroppsvisitation. Kristdemokraterna
har fått det här om bakfoten.
Det underliga är att det hade de också förra året
när de lade en likadan motion. Det påpekades också
då. Ett gott råd: Till nästa år behöver ni väl inte skriva
motioner som bygger på ett uppenbart missförstånd.
Kolla saker nästa gång!
Sedan blir det inte bättre av att man i sin reserva-
tion fortsätter att slå in öppna dörrar. Precis som re-
servanterna säger kan man i dag döma till samhäll-
stjänst eller ungdomstjänst. Någon annan substans i
den reservation man har lagt finns inte. Det är bara ett
allmänt önskemål om att regeringen skall hasta fram
en åtgärd.
Jag tycker att man också i det här kan hänvisa till
det lokala brottsförebyggande arbetet. I Karlstad t.ex.
fick man ned klottret med 80 % efter det att man
målmedvetet från polisens, kommunens, skolans och
näringslivets sida hade gått samman för att vidta
åtgärder. Bl.a. fick man fram att affärerna i stan bara
fick sälja sprejburkar över disk. Man såg också till att
ta hand om en ganska begränsad skara ungdomar som
stod för merparten av klottret.
Vi hade en diskussion tidigare om att erbjuda le-
gala ytor. Det gjorde man i Karlstad. Man erbjöd en
bro för ungdomarna att smycka ut. Om man kom på
någon som sprejade någon annanstans, fick vederbö-
rande själv sanera och städa efter sig. Där fungerade
det som Ragnwi Marcelind tidigare kritiserade så
hårt. Man vidtog åtgärder över hela skalan, innefat-
tande polisen och skolan. Inte minst var lärarna vikti-
ga.
Det händer bra saker på det här området i Sverige.
En viktig del i Brottsförebyggande rådets fortsatta
arbete är att sprida sådana här goda idéer vidare.
Fru talman! Jag nöjer mig med att beröra de här
frågorna. Jag får återkomma till de övriga i repliker
om det blir aktuellt. Jag yrkar avslag på samtliga
motioner och reservationer.