Fru talman! Jag vet inte vad det är som jag känner
värst i dag, om det är min förkylning eller att ha varit
tvungen att lyssna på Morgan Johanssons argumenta-
tion. Det kan vara en smaksak.
Jag tänkte säga några ord i anslutning till motion
Ju208 som jag har skrivit och som gäller det som har
diskuterats ganska mycket här i dag, nämligen klotter.
Det visar sig dessvärre att klotter ofta är en inkör-
sport till mycket annan lagbrytande verksamhet. Det
är ofta det första steget man tar när man är på väg att
lämna den samhällsgemenskap eller den känsla av
samhörighet som Ragnwi Marcelind tidigare talade
om.
Det är fråga om ett ekonomiskt brott. Vi har hört
att det rör sig om minst en halv miljard om året som
man förstör för, förutom att man som regel dessutom
har stulit de burkar som man sprejar med.
Det är ett etiskt brott. Det är självsvåld. Man
kränker andra med det här.
Det är ett estetiskt brott. Det är förödande för
byggnader och konst. Jag vågar påstå att en Carl
Milles-staty inte blir vackrare för att någon sprejar på
den.
Det är ett ekologiskt brott. Det är miljöförstöring;
man förstör den miljö vi alla tillsammans skall leva i.
Man ser att det i dag breder ut sig alltmer. Vi be-
höver inte gå längre bort än till Gamla stan, det kan-
ske finaste sammanhållna byggnadsområde vi har i
det här landet, som har utvecklats till något av landets
största klotterplank. Nästan samma dag som man har
rättat till någon av byggnaderna där är klottrarna
framme.
Jag kommer ihåg för 22 år sedan, på den tiden när
jag var ordförande i ungmoderaterna i Göteborg, hur
några av de överentusiastiska medlemmarna rusade i
väg och satte upp affischer på förbjudna ställen i
staden när vi hade haft det första stora mötet arrange-
rat mot knarket. Det var ett stort möte med poliser,
föräldrar, föräldraföreningen mot knark m.fl. Det
dröjde inte länge förrän polisen ringde och sade att vi
minsann fick se till att de som hade gjort det där
skulle hutas åt och affischerna tas bort. Det var oför-
svarligt, hur gott ändamålet än var.
Jag kan inte tänka mig att det sker i dag. Det är
knappast någon som riskerar att åka fast för det här i
dag. En del säger att de kanske inte är så medvetna
om det. Nej, så mycket klotter som man ser kan det
vara svårt, men det lustiga är att det alltid sker när det
är mörkt. Har någon av er kommit på en klottrare? De
vet självfallet om det. De går inte hem till kompisar-
nas föräldrars villor och klottrar, utan de gör det på
ställen där det är undanskymt och när solen har gått
ned.
Det är riktigt, som Ragnwi Marcelind sade, att det
är fråga om att skapa samhörighet med samhället.
Men det är också viktigt att vi påtalar att det också rör
sig om ett personligt ansvar. Alla är ansvariga för vad
man gör. När man är i yngre åldrar är det ett föräldra-
ansvar - jag vet att det är svårt att vara förälder - att
försöka bibringa dem respekt både för andra och för
andras egendom. Om man inte respekterar andras
egendom är steget inte långt till att man inte respekte-
rar dem som har den heller.
På samma sätt får vi inte falla till föga för att det
numera sägs att man inte skall ta illa upp om man blir
kränkt. Vi har några fall där domstolar har talat om
att poliser får finna sig i att bli kallade
"fascistknektar" och allt vad det är. Det skall själv-
fallet aldrig accepteras. Första gången vi accepterar
något sådant tar vi också det första steget mot att inte
respektera dessa människors liv och lem.
Vi ser hur man längs våra trafikleder försöker för-
sköna - det är väl det man tror - genom att spreja. Jag
tror snart inte att det finns en enda byggnad eller
klippa längs järnvägen mellan låt mig säga Stock-
holm och Uppsala som inte är nedklottrad. Om vi inte
inser att det måste göras något åt detta är det faktiskt
illa.
Jag har drivit sådana kampanjer ganska ofta under
mina år i Göteborg, och blev väl betraktad som något
slags klottrarnas fiende nummer ett. Det ställde jag
gärna upp på. Egentligen är jag deras vän, för att
genom att säga att vi måste ta itu med problemet
hjälper man klottrarna från att hamna ännu snedare i
en annan typ av brottslighet. Det är faktiskt en brotts-
lig verksamhet.
Det är inte meningen att Gamla stan skall se ut
som de sämsta rivningsfärdiga delarna av Bronx. Nu
gäller det att vi ser till att vi förhindrar att denna för-
störelse fortsätter.
Det finns de som säger att vi skall ge klottrarna ett
litet klotterhörn någonstans. Då frågar jag om man
inte med samma motivering kan säga att vi skall ge
folk en liten park att knarka i och ett hörn att supa i.
Den argumentationen är så ihålig. Vi såg vad som
hände. Inte blev det mindre av knarkande i Zürich
därför att man upplät ett par parker till det. Inte har
det blivit mindre klotter på de orter där man har låtit
klottrarna få av kommunen ägda uppsatta klotter-
plank.
Nu vet jag att det inte lönar sig att hemställa att
min motion eller den kd-reservation som jag annars
sympatiserar ganska mycket med skall bifallas. Vi
kan bara konstatera att man nu lovar från regerings-
håll att någonting är på gång. Låt oss då hoppas att
det inte blir - som det står i Shakespeares Hamlet -
ord, ord, ord. Detta är ett område där vi snarast behö-
ver handling, handling, handling.