Fru talman! Som jag sade tidigare tycker jag att
det är bra att de nationella målen har kommit fram.
Det finns mycket i skrivningarna här som jag tycker är
väldigt bra. Ännu bättre blev det när vi fick behandla
det hela i utskottet och göra ytterligare några tillkän-
nagivanden på punkter där det rådde oklarhet. Det
finns dock fortfarande en del saker som jag anser
tillhör det litet ofullbordade i de här sammanhangen.
Margot Wallström sade här att en idé med målen
är att de på något sätt skall utgöra en drivkraft gente-
mot kommuner och landsting. På en punkt är det
emellertid synd att regeringen inte har velat gå längre
än man har gjort. Det gäller då valfriheten, den en-
skildes möjligheter och rätt att få välja vårdgivare,
eller former för vården. Observera att jag inte talar
om vården som sådan! Det måste ju ske en behovs-
prövning. Behoven är alltså styrande. I stället handlar
det om sättet på vilket vården skall utföras och om
vem som skall utföra den. Här tycker jag inte att re-
geringen fullt ut har velat gå till mötes de önskemål
och krav som har funnits. Jag har inte riktigt förstått
det. T.o.m. inom barnomsorgen är det ju tillåtet att
fritt välja vårdgivare för sina barn men inom det här
området skall det inte vara så.
Sedan gäller det en sak som litet grand har berörts
här, nämligen vårdcheckar, servicecheckar o.d. som vi
har tagit upp. Ytterst handlar det egentligen om att
möjliggöra att äldre människor klarar sig längre i sitt
eget boende innan de måste tas in för vård och om-
sorg. Det är den utgångspunkten som måste finnas
här. På den punkten skulle jag vilja rekommendera
socialministern att titta närmare på våra förslag om
servicecheckar. Träffsäkerheten med utgångspunkt i
det som socialministern säger att hon vill uppnå är där
ganska bra.