Herr talman! Betänkandet Riksdagen inför 2000-
talet borde väl egentligen tilldra sig betydligt större
uppmärksamhet än vad som nu är fallet - inte för att
vi riksdagsledamöter tenderar att vara särskilt engage-
rade i frågor som hänger samman med våra egna
arbetsförhållanden, utan för att riksdagen, dvs. den
folkvalda lagstiftande församlingen, utgör den svens-
ka folkstyrelsens hjärta.
I en bok har jag hittat ett utdrag ur 1954 års för-
fattningsutrednings direktiv. Man kan bl.a. läsa föl-
jande:
Det demokratiska systemet måste äga arbetsdug-
lighet för att kunna lösa de nya problem som sam-
hällsomdaningen för med sig. Samtidigt utgör en
aktiv folklig kontroll över regeringsmakten en förut-
sättning för att demokratins jämlikhets- och rättfär-
dighetsideal ska kunna förverkligas. Detta innebär
icke endast att det måste finnas organisatoriska for-
mer som ger människorna möjlighet att göra sitt in-
flytande gällande. Det fordras också att de beslutande
organen står i en så intensiv och allsidig kontakt med
folkopinionen att medborgarna känner sig delaktiga i
de beslut som fattas. Försummas denna sida av sam-
hällsomdaningen blir följden att människorna känner
sig maktlösa inför den samhällsorganisation som de
själva ska styra.
Detta gäller väl i lika hög grad i dag. Demokratin
kan förvisso inte reduceras till riksdagen. Demokratin
och demokratins förutsättningar byggs och försvaras i
första hand utanför detta hus och kan aldrig ses isole-
rade från klassförhållanden, från könsbestämda makt-
strukturer. Men den centrala folkrepresentationens
möjligheter att fullgöra sina uppgifter, dess förmåga
att uttrycka väljarnas åsikter och intressen, dess för-
måga att omsätta dessa intressen i politiska beslut, är
helt avgörande för ett demokratiskt samhälle. Man
kan kanske uttrycka det så att en väl fungerande riks-
dag är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning
för demokratin.
Därför är det naturligt och nödvändigt att riksda-
gen själv utvecklar och reformerar sina egna arbets-
former i takt med att den samhälleliga verkligheten
förändras.
Till grund för KU:s förslag, och för våra beslut
senare, ligger det arbete som har utförts i Riksdags-
kommittén och i Riksdagsstyrelsen. Det är inga re-
volutionerande förändringar som föreslås. Snarast är
det väl ett försiktigt och noga avvägt justerande av
våra arbetsformer på ett antal punkter. Det har också
med ett par undantag kunnat göras i partipolitisk
enighet.
Vad gäller de två undantagen ber jag att få hänvi-
sa till tidigare talare och till betänkandets text. Jag har
personligen kanske i och för sig svårt att engagera
mig lika mycket som Karin Pilsäter i de mer budget-
tekniska frågorna, men i sak har hon rätt. Göran
Magnusson har å sin sida rätt när det gäller utrikes-
förvaltningens placering i detta sammanhang.
Den stora politiska enigheten generellt sett är bra,
inte därför att enighet i sig per definition skulle vara
bättre än oenighet - absolut inte. Tvärtom tror jag att
oenighet, polemik och argumentation från olika
ståndpunkter och från olika intressen ligger i demo-
kratins väsen och är nödvändiga för demokratins
funktionssätt. Men om vi kan vara ense om demokra-
tins spelregler kan vi med större tillförsikt ge oss in i
den ideologiska och politiska striden om sakfrågorna.
De här föreslagna förändringarna är alltså begrän-
sade, men jag tror att det vore ett misstag att därav
dra slutsatsen att demokratins och de demokratiska
institutionernas problem är begränsade. Tvärtom är
det nog så att den politiska demokratin står inför
större utmaningar och större hot än vad vi kanske
riktigt vågar inse, samtidigt som alltfler länder i värl-
den inför politiska system med några av demokratins
förutsättningar, flerpartisystem m.m. Detta är natur-
ligtvis en oerhört glädjande utveckling.
Samtidigt som detta sker verkar den faktiska
makten i allt högre grad utövas någon annanstans än i
de demokratiska församlingarna - kanske i de multi-
nationella företagens styrelserum eller på den närmast
mytiska finansmarknaden. Om demokratin blir allt-
mer maktlös undergrävs också den demokratiska idén
och stödet för den demokratiska idén. Om de folkval-
da inget kan göra växer snart kraven på en stark man,
en stark ledare, en führer.
Vårt svar - och då menar jag inte enbart vi som
för tillfället är folkvalda i den här församlingen, utan
alla människor som vill försvara demokratin - måste
vara att stärka politikens möjligheter, att stärka den
politiska demokratin, inte försvaga den. Vi ska utvid-
ga, inte inskränka, det område där demokratins prin-
ciper gäller. Vi ska försvara folksuveränitetsprincipen
och avvisa alla försök att binda, försvåra och fördröja
de politiska besluten och majoritetens vilja till för-
ändring. Vi ska göra de demokratiska institutionerna
starkare och mer demokratiska, inte svagare och
mindre demokratiska.
Det är utifrån denna grundsyn som jag, mitt parti
och många andra avvisar idéer om författningsdom-
stolar, tvåkammarsystem, kvalificerade majoriteter
etc. etc., som enbart, och åtminstone i första hand,
avser att försvåra för det politiska systemet att funge-
ra och försvåra för folkmajoritetens vilja att få ett
genomslag.
Det är ur detta perspektiv och med denna ut-
gångspunkt som vi ser Sveriges fortsatta integrering i
den europeiska unionens politiska system som myck-
et problematisk. Jag tänker inte gå in på den debatten
nu - det tillåter inte tiden. Jag vill avsluta med följan-
de ord.
I all sin anspråkslöshet är det här förslaget om re-
formering av riksdagens arbetsformer ett steg i en
riktning som innebär en förstärkning av den politiska
demokratins möjligheter att göra sig gällande.
Det är därför jag med glädje kan yrka bifall till ut-
skottets förslag i dess helhet.