Fru talman! När ministern debatterade här blev jag
för en stund väldigt orolig. Det spred sig ett samför-
stånd i den här kammaren, som om politik bara hand-
lade om svart och vitt, som om den inte längre skulle
innehålla debatt och kritik. Det är ju det som ger
demokratin luft och som också ger äldrepolitiken
kritik och underlag för att vi skall fatta riktiga beslut.
Jag vet, fru talman, att jag inte har någon rätt att
kritisera, och det är inte det jag gör. Men jag vill ändå
ta fram en väldigt viktig fråga när det gäller att fatta
beslut i dag. Det är känslan av och tanken på att det
skall finnas samförstånd i varenda fråga. Jag tror att
det är farligt och att det hämmar debatten. Jag tror
inte heller att vi kommer att komma fram till kärnan i
de problem som finns.
Den debatt vi har haft nu är faktiskt inte hela san-
ningen. Sanningen är ju den att Folkpartiet och andra
partier har drivit på för att regeringen skall lägga fram
en äldreplan för äldrepolitiken. Det är sanningen.
Nu sitter vi här två dagar före riksdagens avslut-
ningsdebatt och skall fatta beslut. Jag menar att det är
ett tecken på ett mycket svagt politiskt ledarskap från
regeringens sida. Det är sanningen.
Jag vet inte om det var någon förklaring, men
Hans Karlsson sade tidigare i sitt inledande anförande
att det ibland har förekommit övertoner i debatten om
bristerna i äldrepolitiken. Det kanske är en liten för-
klaring till varför det har dröjt.
Nu kan man väl ändå säga att insikten har kommit
hos ministern. Nu ligger det en handlingsplan på
bordet, och ministern hade också i sina inlägg några
insiktsfulla åsikter.
Men senfärdigheten att få fram denna proposition
om en handlingsplan för äldrepolitiken i Sverige är
inte det allvarligaste. Det allvarligaste är att social-
demokraterna och regeringen inte inser att det lika
mycket handlar om ett levande och nödvändigt samtal
om etik.
I en demokrati med en utvecklad välfärd har det
alltid funnits en överenskommelse om att demokrati
och människors värdighet inte är förhandlingsbara.
Det har varit en grundläggande princip. Tyvärr, fru
talman, börjar man fundera. Vi har sett förändringar i
politiken när det gäller vården, äldrepolitiken och
handikappolitiken som faktiskt har kränkt människors
värdighet.
Det blir alltid så när man börjar förhandla med
människors värdighet och med demokratin att det är
de svagaste i samhället som får betala. Det vet vi av
erfarenhet. Vi vet också att det inte är värdigt ett
välfärdssamhälle. Det är inte någon vacker bild av
välfärdspolitiken och den ger verkligen en bitter efter-
smak. Jag vill säga att det här inte är några övertoner.
Det var ju det som flera inledningsanföranden hand-
lade om.
Jag skulle vilja säga något till Stig Sandström -
tyvärr har han lämnat kammaren. Stig Sandström
oroade sig mycket för Folkpartiet och Folkpartiets
politik, och det blev nästan litet rart. Men jag vill
försäkra Stig Sandström att den drivkraft jag känner
som folkpartipolitiker handlar om att det fortfarande
finns orättvisor i vårt samhälle. Den vrede jag känner
över det driver mig att arbeta politiskt. Den driver
mig också att driva Folkpartiets politik tillsammans
med mina partikamrater på ett sätt som gör att vi
värnar de människor som behöver samhällets stöd
allra mest. Därför har det varit viktigt att jaga rege-
ringen i den här frågan och se till att man får fram en
proposition och ett betänkande om en handlingsplan
för äldrepolitiken.
Från talarstolen har det i dag givits många bilder
av hur det ser ut i vårt land och av hur dåligt det har
fungerat. Några har också pekat på att det finns goda
exempel som man också behöver ta fram. Det är helt
riktigt att det är så.
Det har också lett till att regeringen och utskottet
har lagt fram ett betänkande. Man har pekat på några
brister och också gjort tillkännagivanden inom de här
områdena. Vi i Folkpartiet tycker framför allt att det
är bra - det var också Kerstin Heinemann inne på
tidigare - att man understryker att det är viktigt att
medicinskt ansvariga läkare kopplas till boendefor-
merna och att man får en kompetens inom det medi-
cinska området och även tillräckligt med sjuksköter-
skor.
Man kan väl ändå säga - eftersom Stig Sandström
också var inne på det tidigare - att det fanns brister i
den ädelöverenskommelse vi gjorde. Den analys av
vad ädel innebar som gjordes tidigare kan jag inte
ställa upp på. Vi politiker måste ha ett sådant mod att
vi ändå kan fatta beslut som gör att vi rättar till de
brister som vi har fattat beslut om tidigare.
I olika rapporter som har lämnats det sista halvåret
kan vi också läsa om vilken villrådighet och oro det
finns hos personalen när man ställs inför svåra situa-
tioner. Det är inte bara det att man känner att man är
ensam och att det är brist på personal. Man känner
också att man inte riktigt har den kompetens som
behövs inför de nya krav som ställs för att jobba i
åldringsvården.
Det visar ju på att det finns ett oerhört stort behov
när det gäller fortbildning, vidareutbildning, kompe-
tenshöjning. Det skriver man också väldigt tydligt i
betänkandet. Men det saknas någonting. Det räcker
inte till. Visserligen är det en ambitionshöjning. Det
finns pengar till äldreforskningen. Det är bra, det har
vi saknat under många år. Det finns också ett stimu-
lansbidrag till kommunerna för kompetensutveckling.
Men det gäller inte alla. Det gäller nu den ledande
personalen, chefstjänsterna, dem som skall leda verk-
samheten. Man gör en analys och säger att det är
viktigt att den ledande personalen får tillräckligt med
kompetenshöjning därför att det kommer att ha smit-
toeffekter.
Jag menar att det ändå är viktigt att vi nu ger en
klar och tydlig signal om att personalen skall känna
att man får den kompetensutveckling och fortbildning
man behöver för att klara sitt jobb. Man måste få
känna glädje över att gå till jobbet, över att göra de
insatser man skall göra där. Men det gäller också att
kunna gå hem därifrån utan att ha ont i magen varje
dag och utan att känna att man borde ha gjort mer.
Därför är det viktigt att alla hjältinnor och hjältar som
jobbar i äldrevården får det stöd de behöver för att
klara sitt jobb. Det är viktigt.
Min fråga blir då: När avser regeringen att åter-
komma med förslag till åtgärd när det gäller utbild-
ning och kompetensbehov för hela äldreomsorgen?
Fru talman! Om man nu kan konstatera att perso-
nalen i många fall har svårt att veta vart man skall
vända sig när man har ett problem kan vi ju ställa oss
frågan: Hur skall då gamla människor veta vart de
skall vända sig för att få stöd och råd, för att få svar
på de frågor som oroar dem litet grand? Myndigheter
är ju inte alltid den ideala partnern när det gäller att
diskutera insatser som skall ges från det offentliga och
inte heller när det gäller att ställa de där svåra frågor-
na.
Därför har vi i Folkpartiet sedan länge jobbat för
en kommunal äldreombudsman. Jag kan inte förstå att
detta kan vara ett sådant orimligt krav. Jag tycker att
det är självklart när vi vet att många äldre upplever
svårigheter, när vi vet att många anhöriga inte vågar
uttrycka det de känner, de frågor de har, det man
skulle vilja få ändrat till myndigheterna.
Man måste för dessa människor skapa en annan
institution, genom vilken de kan känna tryggheten i att
få vara med, påverka och ställa sina frågor.
Vi har presenterat äldreombudsmannen som en
fristående instans, dit äldre och anhöriga skall kunna
vända sig med frågor och klagomål och för att få
information.
Den vanvård som vi har sett under den senaste ti-
den, de skyhöga avgifter som många här redan har
talat om och som vi läser mycket om liksom även
diskrimineringen av äldre visar på nödvändigheten av
att införa en äldreombudsman. Varför det inte finns
någon majoritet för en sådan i Sveriges riksdag är
obegripligt. Jag skulle vilja höra Hans Karlsson redo-
göra för varför en äldreombudsman inte skulle kunna
ge gamla människor möjligheter till trygghet, insyn,
delaktighet och påverkan.
För att gamla människors delaktighet skall öka
och deras kunskap tillvaratas behövs det inte bara
kontakter med samhället om deras rättigheter. För
känslan av att de gamla faktiskt skall kunna spela en
viktig roll i samhället är samarbetet med pensionär-
sorganisationerna oerhört betydelsefullt.
Socialministern sade att det är en rikedom, och det
är precis rätt. Det finns en enorm rikedom hos PRO
och hos FPF, som Folkpartiet tycker att man borde
utnyttja mycket mer. Jag kommer väldligt tydligt ihåg
de stunder som jag har haft vid kommunstyrelsebordet
tillsammans med PRO-föreningens ordförande Hans
Rundqvist och med FPF-föreningens ordförande Runa
Hedin-Hultén i diskussioner om pensionärsorganisa-
tionernas roll och delaktighet i utformandet av äldre-
politiken i kommunen.
Deras kunskaper och det som de gav till debatten
blev viktiga komplement i arbetet med kommunens
äldreomsorg. Det var inte så att de skulle ta över
någon verksamhet, utan pensionärsorganisationerna
skulle vara delaktiga. Det resulterade i att vi fick ett
hundratrettiotal ideellt arbetande pensionärer i äldre-
omsorgen.
Det är en modell med ett mer formaliserat samar-
bete, men det fungerade utmärkt. Det var inte bara så
att gamla människor fick stöd hjälp med att läsa tid-
ningen, handla eller vad det nu kunde vara, utan Hans
och Runa och alla deras aktiva kamrater kände också
att de betydde någonting. De blev faktiskt sedda i
samhället och fick vara med om att forma framtiden i
Tidaholm.
Fru talman! Jag tror att delaktighet är en mycket
viktig äldrefråga.
Fru talman! Till sist: För de gamla som har valt att
bo hemma är hemtjänsten av avgörande betydelse.
Professionella omvårdnadsinsatser behöver stärkas
inom hemtjänsten, och det gäller i synnerhet hur upp-
följningen, behovsplaneringen och tillgodoseendet av
grundläggande behov skall ske för de sjuka äldre.
Folkpartiet har tidigare lyft fram flera delåtgärder
som skall ge den enskilde rätten till en fungerande
vårdkedja, och vi lyfter fram detta igen. Vi kallar det
välfärdskontrakt inom hemtjänsten. Vi har utvecklat
det kontraktet i vår reservation 37, som jag yrkar
bifall till. Jag skall inte utveckla detta i detalj, men
som avslutning vill jag säga att välfärdskontraktet
bygger på ett avtal som är uppgjort i samråd med
brukarna och deras anhöriga. Vi tror att dessa åtgär-
der, om de genomförs, kommer att ge en bättre och
tryggare hemtjänst.