Herr talman! Ylva Annerstedt har en tendens att
vilja diskutera historia. Det har jag i och för sig
ingenting emot, men det är framtiden som är det
centrala.
Jag gjorde mitt politiska ställningstagande i den
fasta övertygelsen att representativ demokrati och
parlamentarism var det som mitt parti slogs för.
Men jag visste också att i vårt lands historia har det
varit högern som varit motståndare till det
demokratiska genombrottet. Det finns mörka sidor
i alla partiers historia. Det var arbetarrörelsen och
liberalerna som drev igenom demokratin i Sverige.
Det fanns de som sköt skott mot demonstranter och
dödade människor i Ådalen 1931. Det var inte
vänstern. Det fanns folk som utövade mordbrand
mot en tidningsredaktion och brände ihjäl fem
människor 1941. Det var inte vänstern. I de fallen
var det högern.
Vi kan fortsätta diskussionen om vem som har mest
och vem som har minst på sitt samvete.
Arbetsrättskommittén ville faktiskt försvaga
anställningsskyddet, införa skärpta lojalitetskrav i
lagstiftningen och införa möjligheten att säga upp
människor. Inom Kommunförbundet diskuterade
man också löneprinciper där lojalitet gentemot
arbetsgivaren skulle vara en grund för lönesättning.
Det har också pågått försök i kommuner med detta.
Anser Ylva Annerstedt att de här kraven på
lojalitet som grund för lönesättning är någonting
som befrämjar de kommunanställdas möjlighet att
delta i den politiska debatten och att även kritisera
kommunala beslut? Är det inte en risk förenad med
att införa den här typen av krav?