Herr talman! Kommunernas verksamhet har
expanderat kraftigt under efterkrigstiden. Den har
fått allt större betydelse för människors dagliga liv
och sociala välfärd. Allt fler uppgifter har lagts på
kommunerna. Antalet förtroendevalda har
minskat och antalet tjänstemän har ökat. Den
gammaldags kommunalpolitikern, som kände till
allt och alla och som människorna vände sig till i
djupaste förtroende med sina problem, hör snart
till historien -- tyvärr, måste man säga. En fjärdedel
av alla yrkesverksamma arbetar i den kommunala
sektorn. Den är i särklass den största arbetsplatsen
för kvinnor.
Riksdagens uppgift är att lägga fast ett
ramregelverk för kommunerna, vid behov
utvärdera detta och föreslå nödvändiga
förändringar. Tillsammans med de övriga
skandinaviska länderna är kommunerna i grundlag
garanterade den mest långtgående
självständigheten i världen.
Jag har därför i Lokaldemokratikommittén
reserverat mig emot en utredning som skall syfta till
att lägga fram förslag om ett vidgat grundlagsskydd
för kommunerna. Civilministern avser enligt
propositionen att kalla en utredare med denna
uppgift.
Den senaste lågkonjunkturen och det tillfälliga
skattestoppet för kommunerna har tvingat fram
besparingar och nedskärningar i verksamheten.
Sedan 1991 har sysselsättningen för de anställda i
kommunerna sjunkit med 8 %. För första gången
under detta sekel inträffar det att antalet anställda
minskas. Det är ett klart trendbrott.
Vad som är nödvändiga rationaliseringar och vad
som gått ut över människors service och
omvårdnadsbehov låter sig inte säkert sägas -- utom
på en punkt: vi har i dag en vårdkris. Sjukvård och
äldreomsorg måste fungera bättre i en välfärdsstat.
Den nya kommunallagen, som vi i dag beslutar att
revidera på några ganska perifera områden,
innebar att den kommunala sektorn avreglerades
till en del. Borgerligt styrda kommuner har med
stor frenesi och glöd kastat sig in i nya styrmodeller,
som skall likna privat företagande så mycket som
möjligt. Kundvalssystem, skol-, barnomsorgs- och
äldreomsorgspeng är företeelser på modet. Även
om man når effektivitetsvinster på sina håll -- och
det skall erkännas att den kommunala
beslutsprocessen i vissa fall kan vara en seg
historia -- så har man inte ökat den lokala
demokratin. Snarare har möjligheterna till insyn
och inflytande beskurits. Detta kommer Elvy
Söderström att närmare belysa.
En kraftig förändring i sättet att bedriva kommunal
verksamhet har ägt rum. Vi kan med fog kalla det
systemskifte.
Hur har kommuninvånarna påverkats?
Hur har det påverkat förtroendet för politikerna
och tilltron till det politiska systemet?
Hur garanteras medborgarna insyn och hur
garanteras vår offentlighetsprincip fullt ut?
Har avregleringen haft någon inverkan på
rättssäkerheten i verksamhet som innefattar
myndighetsutövning?
Vilka är vinnare och vilka är förlorare på
omläggningen?
Har segregationen efter köpkraft, utbildning,
etnisk och religiös tillhörighet ökat?
Har fördyringar inträffat genom lägre
kapitalutnyttjande i det kommunala utbudet?
Vilka försämringar har ägt rum för dem som inget
val har, t.ex. mycket omsorgsberoende äldre med
begränsad ekonomi?
Detta är viktiga frågor, som vi reser i vår motion.
Grunden för all kommunal verksamhet, den
lagfästa likställighetsprincipen, måste
upprätthållas. Regeringen bör redovisa resultatet
av en utvärdering av dessa frågeställningar före
utgången av 1996.
Turligt nog är inte Socialdemokraterna ensamma
om att känna oro för den framtida utvecklingen. En
utvärdering bör göras av de omfattande
förändringar som genomförts, säger vi i KU:s
betänkande. Förhoppningsvis har vi 1996 en
kraftfull regering, som inte bara utvärderar utan
också föreslår de förändringar som bedöms
nödvändiga.
Medborgarinitiativ i kommunala folkomröstningar
förs fram både i Lokaldemokratikommitténs
betänkande och i propositionen som den stora
saken vad gäller utvidgning av demokratin.
Ingenting kan vara felaktigare. Maken till
betydelselös skenreform har sällan skådats.
Claes-Göran Kjellander, som är Dagens Nyheters
expert på kommunalpolitik, har slagit huvudet på
spiken när han skriver följande:
''Folkomröstning ska beslutas av fullmäktige nu
som tidigare. Det nya är att 5 % av invånarna i en
kommun kan tvinga fullmäktige att ta upp en fråga
till prövning. Bestämmelsen saknar naturligtvis reel
betydelse. Detta dubbla budskap -- folket får gärna
begära en omröstning i demokratins namn, men
inte bestämma -- hänger samman med att
folkomröstningen är en omöjlig beslutsform.''
Vi socialdemokrater tycker att den borgerliga
majoriteten på ett arrogant sätt kört över
Socialdemokraterna i en fråga som rör demokratins
spelregler. Sed har annars varit att partierna
kommit fram till konsensus. Regeringens förslag
om kommunala folkomröstningar är ett exempel på
att en ny tingens ordning gäller.
Socialdemokraterna står fast vid
riksdagsmajoritetens tidigare uttalande:
Folkinitiativ innebär en stor risk för urholkning av
den representativa demokratin, grundläggande för
vårt styrelseskick.
Vi avvisar inte folkomröstningar som sådana, men
de bör äga rum i samma utsträckning som förut,
dvs. sparsamt, och gälla exempelvis
kommunindelningsfrågor.
En högljudd minoritet kan genom folkinitiativ
driva fram ett ställningstagande som inte är särskilt
välbetänkt, sett ur det samlade och långsiktiga
kommunala perspektiv som fullmäktige och de
politiska partierna måste anlägga.
Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation nr 1 till
betänkandet.