Fru talman! Kan en gammal människa återfinna
sin förlorade livslust genom att äta äggakaka? Får
man tro Sven Fagerberg, författare och debattör, i dag
en 80-årig sjukhemspatient, är det faktiskt så. I sin
nyutkomna bok Pelagius skildrar han utifrån sitt eget
perspektiv hur just äggakakan, denna skånska ljuvlig-
het, som serveras ungefär i berättelsens mitt, blir
vändpunkten för Den Gamle.
Inte bara matlusten utan också livslusten återvän-
der. All den möda personalen, i boken förklädd till
jordnära, humoristiska och kloka nunnor, tidigare har
lagt ned på att få honom att se de värden som livet
fortfarande erbjuder kröns nu med framgång. Detta är
en berättelse om åldrande och värdighet, och kanske
lika angelägen att läsa som aldrig så digra utredningar
om äldrevård och äldreomsorg.
Utifrån de larmrapporter som alltsedan nu i höstas
varit föremål för vårt intresse är vi i dag nästan fär-
digdebatterade kring den nationella handlingsplan för
äldrepolitiken som regeringen har lagt fram. Jag kon-
staterar med tillfredsställelse att enigheten är stor om
att det nu är viktigt för oss att råda bot bl.a. på många
av de brister som ädel gav upphov till, främst inom
sjukhemsvården.
Alltsedan ädel infördes har såväl Socialstyrelsen
som enskilda debattörer som jag själv visat på de
medicinska bristerna inom sjukhemsvården, bl.a.
beroende på avsaknaden av kontinuerlig läkartillgång,
bristerna i demensvården, bl.a. beroende på avsakna-
den av ställda diagnoser, oacceptabla avgiftsregler
och behovet av bättre samarbete över huvudmanna-
skapsgränserna. Mycket av detta kommer nu att åt-
gärdas. Jag är väldigt glad över detta, men samtidigt
säger jag mig själv ibland: Varför skulle det ta så lång
tid?
Regeringens proposition innehåller väldigt många
vackra ord om inflytande, respekt, värdig vård och
omsorg. Jag hoppas att de orden skall ge upphov till
en förändrande diskussion om hur våra gamla i dag
värderas och bemöts. Här finns stora brister som vi
alla har ett ansvar för att åtgärda. Det kanske viktigas-
te för en trygg och värdig äldreomsorg och äldrevård
beror inte enbart på ekonomin, huvudmannaskapsreg-
ler eller tillsynsansvar, utan fastmer på den attityd var
och en av oss, och därmed samhället i stort, har till
åldrandet. Vi vet alla att i dagens Sverige ses inte den
äldre människan som den resurs hon är. Inte heller
behandlas den gamla, sjuka människan på det värdiga
sätt som hon borde. Attityderna till åldrandet måste
förändras, och här måste vi alla hjälpas åt.
I detta sammanhang måste jag återigen säga att det
är mig en gåta att inte regering och riksdag inser att
om det är någon grupp i vårt samhälle som är i behov
av att bli synliggjord och att ha en talesman som uti-
från kunskap och engagemang kan fästa uppmärk-
samhet på äldrefrågor är det just dessa våra allra
äldsta, till kropp och själ sjuka, medmänniskor. De
förmår ofta inte föra sin egen talan, och i motsats till
andra sårbara grupper i vårt samhälle har de inte sär-
skilt många som talar för sig. Mitt mångåriga krav på
inrättandet av en statlig Äldreombudsman känns där-
för viktigare i dag än någonsin.
Att vara gammal är egentligen inte att tillhöra ett
ålderskollektiv. Varje gammal människa är en unik
varelse. Men viktigt är att komma ihåg att var tid har
sin tids gamla. De gamla vars vård och omsorg vi nu
debatterar är ofta präglade av ett liv i knappa ekono-
miska omständigheter och stora samhälleliga föränd-
ringar men i stor mänsklig gemenskap. Förnöjsamhet
har för många av dem varit honnörsordet. Denna
generation gamla har dessutom ofta sina anhöriga till
stöd och hjälp.
Morgondagens gamla kommer ofta att ha levt ett
materiellt sett gott liv men utan den trygghet som den
långvariga gemenskapen människor emellan ger.
Förnöjsamhet kommer kanske inte att vara deras
honnörsord - snarare rättighet. Deras anhöriga kom-
mer i många fall att bestå av ett antal föräldrar och
syskon där släkt- och gemenskapsbanden förändrats
genom åren. Men även denna kommande generation
gamla kommer att drabbas av sjukdom och hjälplös-
het. Även för dem kommer begrepp som trygghet och
värdighet att bli centrala.
Vi borde ställa oss frågorna: Vem kommer då att
fylla den anhörigroll som är en realitet och förutsätt-
ning för dagens äldrevård? Och hur skall den äldre-
vård utformas som passar just dessa äldre?
Sven Fagerbergs bok som jag tidigare nämnde har
underrubriken Tankar från långvården. För att forma
morgondagens goda äldreomsorg tror jag att vi måste
vara medvetna om att den består av två delar. Den ena
delen är den gemenskap och omsorg som den utifrån
sin ålder "lagom friska" gamla människan behöver.
Den andra delen är just den långvariga vård som Sven
Fagerberg så insiktsfullt talar om. Där är honnörsbe-
greppet att för den som inte själv kan upprätthålla sin
värdighet måste andra ta detta som sin uppgift.
De vitala frågorna för oss blir då: Vad innebär be-
greppet värdighet för den nya generationen gamla?
Hur skall samhället i framtiden kunna tillfredsställa
det?
Redan i dag måste vi söka svaren på de här frå-
gorna och utifrån dem forma morgondagens äldre-
vård.
Fru talman! Slutligen vill jag säga att efter höstens
larmrapporter om grava brister inom sjukhemsvården
har äldrefrågorna stått i fokus. I takt med att valdagen
kommer allt närmare har intresset för de här frågorna
blivit alltmer synligt. Även om detta engagemang
gläder mig hyser jag farhågor för att våra mest utsatta
gamla kan komma att bli ett slagträ i en alltmer upp-
trissad valdebatt för att sedan återigen försvinna in i
glömskan.
Men det är min innerliga förhoppning att vi alla i
denna kammare kan hjälpas åt så att dagens beslut om
äldrepolitikens inriktning blir en plattform för ett
ständigt pågående kreativt samtal om åldrandet som
leder till ett politiskt handlande som bygger på kun-
skap, empati och visioner. Jag tror att endast så - i
samförstånd - kan vi tillförsäkra dagens och morgon-
dagens gamla den trygghet och den värdighet som är
en förutsättning för ett gott åldrande.