Fru talman! I flera motioner, varav några tvärpoli-
tiska, belyses situationen i flera länder vad gäller det
säkerhetspolitiska läget och brott mot mänskliga rät-
tigheter, ibland också grova sådana, mot bakgrund av
att svensk vapenexport förekommer till dessa länder.
Därmed framstår det för mig klart att många länder
inte uppfyller de krav som gäller för vår krigsmaterie-
lexport. Motionerna anses emellertid besvarade med
att utskottet i tidigare betänkanden kommit till slutsat-
sen att riksdagen inte bör göra några särskilda tillkän-
nagivanden beträffande vapenembargo gentemot
enskilda länder. I stället hänvisas, liksom tidigare, till
de årligen återkommande betänkandena med land-
specifika bedömningar för de mänskliga rättigheterna.
Personligen börjar jag tycka att denna hantering
av motionsyrkandena är ologisk och blir alltmer un-
derlig. Andra talare har också påtalat problemen på
området.
Som riksdagsledamöter kan vi ju belysa frågan om
lämplighet vad gäller svensk vapenexport till enskilda
länder på flera olika sätt. Vi kan ställa skriftliga frå-
gor, vi kan motionera, vi kan ha interpellationsdebat-
ter och vi kan ställa muntliga frågor. Vi kan diskutera
brott mot mänskliga rättigheter i enskilda länder i det
s.k. mänskliga rättighetsbetänkandet. Men riksdagens
ledamöter skall inte i ett betänkande om svensk
krigsmaterielexport behandla det lämpliga eller
olämpliga med denna vapenexport till olika länder. Vi
skall inte i betänkandetexten uttala oss om helhetssi-
tuationen vad gäller situationen för de mänskliga
rättigheterna och säkerheten i förhållande till vape-
nexporten till olika enskilda länder.
Däremot kan vi, som har skett här i dag, ta tillfäl-
let i akt i samband med behandlingen av betänkandet
att t.ex. förklara varför vi motionärer krävt vapenem-
bargo för vissa enskilda länder. Därmed kan jag som
enskild riksdagsledamot yttra mig om lämpligheten av
export till vissa länder i samband med behandlingen
av detta betänkande. Men riksdagen som helhet skall
inte ta ställning vad gäller enskilda länder. Dock utta-
lar sig utskottet om ett enda enskilt land i betänkan-
det, nämligen Indonesien. Visst låter allt detta förvir-
rande och inkonsekvent.
Nu utnyttjar jag min möjlighet att föra fram mina
synpunkter på området i samband med dagens betän-
kande med anledning av behandlingen av regeringens
skrivelse om den svenska krigsmaterielexporten år
1996. I den framgår bl.a. att vapen exporterats till
både Pakistan och Indien, två länder som under 1996
befann sig i öppen konflikt med varandra, två länder
som också allvarligt kränker mänskliga rättigheter, två
länder som befunnit sig mer eller mindre i konflikt
med varandra i närmare 50 år, två länder som befunnit
sig i en upptrappad konflikt de senaste åtta åren.
Självklart måste vi seriöst fråga oss varför vapenex-
port också i form av följdleveranser då får lov att ske
och har kunnat ske.
Jag besökte tillsammans med ytterligare två riks-
dagsledamöter från Centerpartiet, bl.a fru talman som
för övrigt också är medmotionär, både Indien och
Pakistan i augusti och september i år.
Vi besökte också Kashmirområdet, bl.a. Shrina-
gar. Vi tittade på URI-projektet och på line of control
på pakistanska sidan. Där hörde vi, medan vi var där,
hur beskjutning pågick.
Vi besökte också sjukhuset i Muzafarabad på den
pakistanska sidan och träffade sårade och skadade
från området. Vi fick också tillfälle att intervjua bo-
ende nära den s.k. gränslinjen, personer som mist
anhöriga, som berättade om förstörelsen i området
och den ständiga beskjutningen av de boende, av
vuxna och barn. De hade drabbats av granatsplitter
inomhus, på gårdsplanen, på väg till skolan och på
arbetet på fälten.
Beskjutning hade pågått så gott som dagligen un-
der lång tid. Vilken sida som börjat rådde det delade
meningar om, men svarsbeskjutningar skedde från
båda ländernas sida. Ganska öppet kunde vi beskåda
de nu välkända Boforskanonerna nära gränsen. Vårt
land har alltså under pågående konflikt försett parter-
na med verktyg att döda och skada varandra. Det
kändes faktiskt skamligt och upprörande att på plats
kunna konstatera fortsatt användning av svenska va-
pen i konflikten.
Men det är inte bara dödande och skadande vid
den s.k. gränslinjen. Förutom det mycket osäkra sä-
kerhetspolitiska läget sker brott mot mänskliga rättig-
heter i ganska stor omfattning både i Pakistan och i
Indien. Vad gäller kashmirierna var situationen väl-
digt allvarlig i det Indienadministrerade området. Från
flera källor framfördes att i genomsnitt dödades 10 till
20 personer per dag i området. Tiotusentals har dö-
dats sedan konflikten startade för ca 50 år sedan. Så
gott som varje familj i området har drabbats av döda-
de eller sårade.
De indiska säkerhetsstyrkorna begår dessutom rä-
der mot hus och familjer som misstänks ha någon
sympatisör för befrielserörelsen. Vanligt var att unga
människor, ofta studenter, anhölls om de inte dödades
omedelbart i vad som benämndes rymningsförsök. De
anhållna blev utsatta för tortyr.
Försvinnanden var vanligt förekommande bland
misstänkta befrielsesympatisörer. Många torterade
kroppar hade också hittats i floden. Familjer trakasse-
rades, hus raserades, fält och odlingar förstördes. Ren
terror förekom, och det var vanligt förekommande.
Brotten skulle undersökas av en nybildad kommission
för mänskliga rättigheter, dock inte de brott som be-
gåtts av säkerhetspolisen, trots att de flesta brott be-
gåtts av denna. Jag vill med denna beskrivning av vad
jag sett, hört och samlat information om framhålla att
enligt min mening kan vi inte tillåta någon vapenex-
port, inte heller följdleveranser, till Indien eller Pakis-
tan. Det strider enligt min mening mot våra regler.
För övrigt kan inte heller Indonesien tillåtas vape-
nexport från svensk sida som många talare tidigare
framhållit. Jag har själv för några år sedan på plats i
Östtimor träffat östtimoreser och blivit informerad om
det oerhörda förtryck som befolkningen på ön utsatts
och utsätts för. Nu senast har bilder på torterade och
misshandlade kvinnor kunnat smugglas ut från Östti-
mor, bevis som förstärker bilden av Indonesien som
en förtryckarnation mot östtimoreserna, men också ett
land som grovt bryter mot mänskliga rättigheter även
när det gäller den egna befolkningen.
Jag blev något förvånad över Nils T Svenssons
yttrande, att länder har rätt till följdleveranser. Vad
jag förstår har inget mottagarland rätt till en följdleve-
rans. Regeringen skall i varje enskilt fall pröva och
göra en bedömning av frågan, även när det gäller
följdleveranser. Jag skulle vilja ha ett förtydligande
på den punkten.
Med det anförda vill jag yrka bifall till reservation
nr 11, men också ställa mig bakom det särskilda ytt-
randet nr 3, om krigsmaterielexport till enskilda stater
och områden. Riksdagen måste yttra sig om lämplig-
heten av export till vissa länder.