Herr talman! Vi har i utskottet i fjol, men mindre i
år, gått igenom hur ansvaret i det här sammanhanget
är fördelat mellan riksdagen och myndigheter, dom-
stolar och liknande. Jag redovisade tidigare vilken
ordning som gäller, och den känner vi ju alla till.
Såvitt jag förstår måste man ändra i regelverket om en
annan ordning skall kunna komma till stånd. Det är
den formella sidan av saken.
Vad gäller följdleveranser finns ett åtagande för
Indonesiens del. Detta åtagande har en lång historia
bakom sig, men den kanske vi inte behöver upprepa
här. Många partier har varit inblandade i besluten om
de här förhållandena. Att avbryta dessa leveranser är
naturligtvis en svår process, men det blir förstås följ-
den om det finns beslut om embargo från FN, OSSE
eller EU, och så har också skett. Här finns alltså ett
långsiktigt åtagande. Förhållandet är helt enkelt så-
dant att inget land är intresserat av att köpa system om
man samtidigt vet att det inte finns garantier för
följdleveranser. Om stora och allvarliga förändringar
inträffar avbryter vi naturligtvis leveranserna, som vi
har gjort i fallet forna Jugoslavien.