Herr talman! Nyligen träffade jag en hjälparbetare
som berättade för mig hur han har arbetat internatio-
nellt. Han berättade att han tagit emot en kvinna som
flytt från krigszonen. Hon berättade sin hemska his-
toria om hur hon blivit tillfångatagen av soldater,
våldtagits av soldaterna på nätterna och tvingats bära
deras vapen på dagarna. Hon tittade på den ljushyade
hjälparbetaren och frågade varifrån han kom. Han
svarade att han kom från Sverige. Hennes blick blev
mörk och hennes röst fylld av förtvivlan när hon be-
rättade: "Det är era vapen jag har tvingats bära, och
det är era vapen som har använts för att döda. Jag
kunde ha varit en av dem som blivit ihjälskjuten av
era vapen. Nu sitter jag i stället här och skall lita på
dig och på att jag kan få din hjälp för att bli räddad
undan kriget."
Berättelsen är på inga sätt unik. Svenska vapen
används i krig för att döda människor. Det blev tydligt
och uppenbart för oss alla under striderna i forna
Jugoslavien. Svenska vapentillverkare och regering-
ens beslut bidrar dessutom till ökad upprustning i
världen. Nya alltmer sofistikerade vapensystem säljs
till länder som har många problem som borde vara
angelägnare än en vapenupprustning.
Efter det kalla krigets tid och nedmonterandet av
muren mellan öst och väst var vi många som trodde
att det skulle bli en ny tid för avrustning. Nu skulle
det bli en tid då vi satsade på fred och nedrustning.
Det skulle bli pengar över, och det skulle bli en tid då
vi satsade på utveckling av inte minst tredje världen.
Vi hoppades alla att vi skulle komma in i en fredens
tidsepok, då alla satsningar skulle gälla att skapa en
rättvisare värld. Så blev det inte.
Det de flesta människor såg som en möjlighet i en
ny tidsepok såg krigsmaterielindustrin som ett stort
hot. De upplevde risken att deras produkter inte skulle
efterfrågas som ett akut hot. Många började trycka på
för att få nya marknader och nya länder att sälja vapen
till. Regeringen var inte sen att lyssna på deras be-
skrivningar av behoven av nya marknader. Den bor-
gerliga regeringen ändrade regelsystemet så att det
skulle gå att sälja övrigt krigsmateriel till länder som
tidigare inte varit öppna för leveranser, t.ex. gulfsta-
terna.
De senaste åren har vi fått erfara en ökad försälj-
ning av vapen fån Sverige. Fler länder har köpt vapen,
och fler försöker. Vapenindustrin säljer vapen till-
sammans med regeringen.
Det kanske mest anmärkningsvärda är försäljning-
en till Indonesien - ett land som inte kan klassas som
ett land fritt från konflikter. Amnesty International har
i rapporter från Indonesien visat på de brott mot
mänskliga rättigheter som sker i landet. Det är brott
som borde innebära att regeringen, om den vill följa
de av riksdagen uppsatta kriterierna för vapenexport,
direkt säger nej. Skall Indonesien bli nästa land där
människor tvingas fly för att slippa bli dödade av
svenska vapen?
Vi i Miljöpartiet de gröna har i vår motion pekat
på det som vi tycker det är angeläget att Sverige bi-
drar med, nämligen ett aktivt nedrustningsarbete. Det
kan inte vara logiskt och konsekvent att regeringen i
FN anser sig vara pådrivande för att minska antalet
konflikter och krigshot i världen samtidigt som man i
nästa beslut aktivt bidrar med att tillhandahålla vapen
för länder som t.o.m. förtrycker människor inom sina
egna gränser.
Sverige hör till de sju mest aktiva länderna i värl-
den när det gäller teknikutveckling på vapensidan. En
av regeringens mest angelägna uppgifter för att bevara
freden i världen borde vara att aktivt arbeta för att
dessa sju länder sinsemellan kom överens om att det
nu inte behövs någon ytterligare vapenutveckling i
världen. Det finns tillräckligt med vapen för att förgö-
ra världens befolkning flera gånger om. Resurserna
och utvecklingspengarna skulle i stället kunna satsas
på avancerad reningsteknik på miljösidan, något som
skulle kunna ge en mängd nya jobb samtidigt som det
skulle kunna förhindra miljökatastrofer. Att till exem-
pelvis Indien kunna sälja reningsanläggningar så att
man där slipper skicka orenat avfall ut i naturen borde
vara en betydligt mer angelägen uppgift än att tillver-
ka vapen till Indien. Detsamma gäller land efter land.
Det finns möjlighet att använda den högteknologiska
kunskap som vapenindustrin har till att bevara i stället
för att förgöra människor och miljö.
När utskottet behandlat regeringens rapport om
vapenexporten har vi kunnat konstatera att de regler
som tillämpas ger ett stort svängrum i förhållande till
de beslutade reglerna. Det är förvånande att både
Indien och Pakistan kan köpa svenska vapen trots att
dessa länder under många år har levt i konflikt med
varandra. Det är, som jag har uppfattat det, inte hela
tiden förenligt med de av riksdagen uppsatta reglerna.
Detsamma gäller flera andra länder. I dessa fall tycks
det vara intressantare att gynna vapenexportindustrin
än att hävda vikten av att de internationella kraven på
mänskliga rättigheter följs.
Vid ett flertal tillfällen under året har vapenex-
portfrågorna och brott mot regelsystemet varit uppe.
Det är förvånande att ärendena i dag inte i större
utsträckning förs upp på regeringsnivå. Det borde
vara en självklarhet att Utrikesnämnden tar ställning
till exportfrågor som uppenbart rör sig i gränszonen
för de uppsatta reglerna för export. Vi har också i en
reservation påpekat vikten av att de gränszonsärenden
som har varit uppe skall upp på regeringsnivå och tas
ställning till där.
På samma sätt som vi kan se att svenska vapen är
inblandade i krig innebär detta också att vår trovär-
dighet i FN och internationella förhandlingar, där vi
har en stark ställning tack vare vår alliansfria roll, kan
riskera att försvagas. Vi kan se på, vilket jag påpeka-
de i förra debatten, vikten av att ha alliansfria länder
som kan gå in i ett internationellt medlaruppdrag
utifrån att de - i detta fall vi - uppfattas som just
alliansfria och starka i rollen som förhandlare.
Med utgångspunkt i den här rollen vill jag ta upp
ett par frågor som berör vart vi är på väg. Också den
förra debatten handlade om detta, nämligen Natomed-
lemskapet och de steg som jag anser att regeringen tar
i riktning mot en mer aktiv samverkan med Nato, på
sikt säkert också någon form av medlemskapsansö-
kan. Därför är det oerhört viktigt att vi har de här
frågorna uppe, att vi debatterar dem och att vi kon-
sekvensanalyserar vad de innebär för vår roll i inter-
nationella fora.
Jag tog upp en fråga i mitt förra debattinlägg som
jag inte fick något svar på, men som det skulle vara
intressant att få höra närvarande minister utveckla.
Det gäller frågan om WEAG och hur detta påverkar
det svenska regelsystemet. Uppenbarligen finns det
inget traktat som reglerar vad WEAG skall göra och
kan göra. Då är det naturligtvis oerhört viktigt att få
reda på vad regeringen har tagit för ställning i den här
frågan. Hur tänker man agera, och vad kommer det
här att få för konsekvenser? Innebär det att vi får en
mer aktiv roll när det gäller att sälja vapen i framti-
den? Eftersom frågan är så aktuell tycker jag att det
skulle vara extra intressant att få höra ansvarig minis-
ter berätta om det här, ge en ordentlig redogörelse för
regelsystemet och vad vi kan förvänta oss att finna i
nästa års översyn och rapport från regeringen när det
gäller vapenexport.
Avslutningsvis vill jag säga att svensk vapenex-
port alltid har vållat debatt. Därför bör vi få ett tydli-
gare regelsystem så att vi slipper den debatt som
uppstår kring just de länder som vi egentligen inte
borde exportera till.
Jag vill i det här sammanhanget yrka bifall till
några av våra reservationer. Det gäller reservation 2,
som rör överlämnande av ärende till regeringen. Vi
påpekar där att det behövs ett tydligare klargörande
av när ärenden skall överlämnas till regeringen, och
regeringen måste i större utsträckning än i dag ta
ansvar för vapenexportfrågorna. Jag vill också yrka
bifall till reservation 3. Den handlar om en avveckling
av svensk krigsmaterielexport, vilket Miljöpartiet
tycker är en angelägen fråga som vi vill ha ett ställ-
ningstagande kring. Jag yrkar också bifall till reserva-
tion 10, som rör riktlinjerna.
I övrigt stöder vi naturligtvis våra reservationer till
betänkandet, men för tids vinning kommer vi inte att
yrka bifall till alla.