Krigsmaterielexport

Herr talman! Innan jag redovisar utskottets över-

väganden i detta betänkande om krigsmaterielexpor-

ten under 1996 är det på sin plats att nämna något om

anledningen till att Sverige över huvud taget har en

export av krigsmateriel.

Vår säkerhetspolitik har under mycket lång tid

varit uppbyggd kring den militära alliansfriheten och

kring ett starkt och allsidigt försvar med vars hjälp vi

har kunnat trygga vår självständighet. En viktig förut-

sättning för denna inriktning av säkerhetspolitiken har

varit en kvalificerad inhemsk försvarsindustri. Med

dess hjälp har vi kunnat utveckla, tillverka och under-

hålla vapensystem som har varit anpassade till våra

speciella förhållanden. Det har gett oss en trygghet

och minskat risken för att vi skall utsättas för utländ-

ska påtryckningsförsök. Detta har verksamt bidragit

till trovärdigheten i vår säkerhetspolitiska linje.

Vi har internationellt sett haft en hög självför-

sörjningsgrad när det gäller militär utrustning. Men

det svenska försvarets beställningar har inte räckt till

för att vidmakthålla den kvalificerade industriella

kapacitet som vi ansett oss behöva. Därför har export

av krigsmateriel varit ett element i vår säkerhetspoli-

tik. Vi har varit beredda att acceptera en viss export

för att kunna upprätthålla en kvalificerad försvarsin-

dustri. Jag vill poängtera viss, för vår exportpolitik

uppfattar jag och de flesta andra bedömare både här

hemma och utomlands som både ansvarsfull och

framför allt restriktiv.

Den övervägande delen av vår export har gått till

andra OECD-länder. Vi har undvikit all ny export till

länder som befunnit sig i väpnad konflikt eller haft

inre väpnade oroligheter. Riktlinjerna för krigsmate-

rielexport har över tiden utvecklats på ett sätt som

bl.a. tagit hänsyn till den ökade betoningen av respek-

ten för mänskliga rättigheter. Grova och omfattande

kränkningar av mänskliga rättigheter vittnar om en typ

av instabilitet som lätt övergår i inre eller yttre kon-

flikter.

Ibland pekar man i debatten på att svenska vapen

skulle ha använts i krig i andra delar av världen. Del-

vis är dessa uppgifter överdrivna eller felaktiga, men

det är också riktigt att så har skett i vissa fall. Orsaken

är då inte en slapphet i tillämpningen av riktlinjerna

eller en överdriven omsorg om försvarsindustrin.

Oftast är det allvarliga och oförutsedda förändringar

som inträffat i mottagarlandet långt efter det att expor-

ten ägt rum. Sådant kan man naturligtvis inte gardera

sig mot med mindre än att man helt avstår från att

exportera.

Min bedömning förblir den att Sverige bedriver en

ansvarsfull och restriktiv krigsmaterielexportpolitik

som vi inte har anledning att skämmas för i ett inter-

nationellt perspektiv.

Betydande förändringar har ägt rum i vårt närom-

råde under 90-talet, förändringar som även påverkat

den hotbild vårt försvar skall vara inriktat på. I det

senaste försvarsbeslutet har konsekvenserna av denna

utveckling för Försvarsmaktens storlek och inriktning

behandlats. Även försvarsindustrins fortsatta roll

berördes i det sammanhanget. Det konstaterades att en

inhemsk försvarsindustri alltjämt måste anses utgöra

en säkerhetspolitisk tillgång. En produktionskapacitet

måste finnas för att underbygga den återtagningsför-

måga som Försvarsmakten skall ha, liksom en ut-

vecklingskompetens på nyckelområden för att under-

lätta Försvarsmaktens anpassning till framtida för-

ändringar av hotbilden. Man lade i försvarsbeslutet en

särskild tonvikt vid betydelsen av ett utökat och för-

djupat internationellt samarbete för att bevara svensk

försvarsindustriell kompetens. Samtidigt slog man fast

att den traditionella exportförsäljningen även fortsatt

har en viktig roll att spela.

En särskilt intressant fråga som berörs i utskottets

betänkande är den internationella utvecklingen. Jag

anser att det i dag finns anledning att se mer optimis-

tiskt än någonsin tidigare på förutsättningarna för ett

närmande mellan olika länders synsätt på krigsmate-

rielexportområdet. Wassenaararrangemanget är ett

prov på olika länders vilja att gå längre i samarbete på

exportkontrollområdet än vad som tidigare varit

brukligt. Inom EU finns det också tydliga tecken på

en ökad vilja att gå framåt i denna riktning, vilket vi

alla naturligtvis tycker är bra. I ett anförande i förra

veckan uttalade handelsminister Pagrotsky en mycket

bestämd svensk vilja att delta aktivt och konstruktivt i

en sådan process.

I går beslutade regeringen att tillsätta en särskild

utredare med uppgift att analysera de principer som

har utvecklats i praxis när det gäller s.k. följdleveran-

ser vid krigsmaterielexport och föreslå de precise-

ringar som kan behövas på området. Bakgrunden är,

som har sagts tidigare, KU:s granskning, då man fann

att utvecklingen av praxis vad gäller följdleveranser

behövde undersökas litet närmare. Det finns direktiv,

beslutade av regeringen, till denna utredare. De inne-

bär att utredaren skall analysera, överväga och kom-

ma med förslag på området. I direktiven framgår

också att utredaren bör inhämta erfarenheter och

synpunkter från det parlamentariskt sammansatta

Exportkontrollrådet som finns inom Inspektionen för

strategiska produkter. Således blir det ett indirekt

parlamentariskt inflytande i utredningen.

Till betänkandet har ett antal reservationer an-

mälts. Dessa rör i stor utsträckning frågeställningar

som har behandlats tidigare år.

I den första reservationen tar man upp kravet på

en mer detaljerad offentlig redovisning av krigsmate-

rielexporten. Utskottet vidhåller uppfattningen att

regeringens årliga redogörelse, med hänsyn till de

gränser för öppenheten som vår sekretesslagstiftning

uppställer, ger en god samlad bild av den svenska

krigsmaterielexporten. Men vi välkomnar givetvis

också regeringens ambition att försöka öka den öp-

penheten ytterligare.

I den andra reservationen vill man se en redovis-

ning i den årliga skrivelsen av antalet ärenden som

överlämnats från ISP till regeringen. Utskottet menar

att det är regeringen som har det övergripande politis-

ka ansvaret för hanteringen av frågorna om krigsma-

terielexport. Regeringen har också, genom föreskrifts-

rätten, möjlighet att styra den praxis som utvecklas

när det gäller överlämnandet av ärenden. Utskottet

menar därför att det i första hand åvilar regeringen att

utöva den kontroll som reservanterna efterlyser.

I den tredje reservationen yrkar man, mot bak-

grund av Sveriges förändrade säkerhetspolitiska si-

tuation, på en avveckling av krigsmaterielexport från

Sverige. Konsekvenserna av denna förändring har

inför det senaste försvarsbeslutet grundligt penetre-

rats. Utskottet ser ingen anledning till att ifrågasätta

slutsatsen som där kommer fram, nämligen att för-

svarsindustrin fortsätter att vara en säkerhetspolitisk

tillgång för Sverige.

I den fjärde reservationen menar man, med hän-

visning till internationella nedrustningssträvanden, att

all utveckling av offensiva vapensystem borde avbry-

tas. Men ett sådant utvecklingsarbete kan vara av stor

säkerhetspolitisk betydelse för Sverige. Anledningen

till detta har jag redan berört. Utskottet menar mot

den bakgrunden att ett sådant initiativ inte är aktuellt.

Dessutom skall påpekas att i exportavseende är såda-

na system underkastade samma restriktiva kontroll

som andra typer av krigsmateriel.

I den femte reservationen menar man att en konti-

nuerlig utvärdering bör ske av uttolkningen av riktlin-

jerna för krigsmaterielexport. Det är precis detta som

sker i Exportkontrollrådet. Samtliga riksdagspartier är

ju representerade i rådet och därmed delaktiga i det

arbetet.

I den sjätte reservationen berör man begreppet

följdleverans. Jag har redovisat att regeringen har

tillsatt en utredning på området.

I den sjunde reservationen menar man att en upp-

delning av krigsmateriel i två kategorier med delvis

olika riktlinjekrav inte är befogad, eftersom materie-

len i kategorin övrig krigsmateriel inte är mindre

farlig än materielen i kategorin krigsmateriel för strid.

Jag har personligen litet svårt att se hur en spanings-

radar eller ett transportfordon kan jämställas med en

kanon i destruktiv kraft. Utskottsmajoriteten vidhåller

uppfattningen att uppdelningen i två kategorier är

sakligt grundad.

I den åttonde reservationen anser man att all ex-

port av krigsmateriel skall stoppas om en stat inte

uppfyller villkoren i riktlinjerna. Detta skulle även

gälla i de fall då en regeringsöverenskommelse om

leveransgarantier slutits med den mottagande staten.

Utskottsmajoriteten menar att en regel av det slag som

reservanterna förespråkar skulle få orimliga konsek-

venser.

I den nionde reservationen tar man upp ett förslag

om att slutanvändarintyg skall krävas även vid kom-

ponentleveranser från Sverige. Utskottsmajoriteten

har inte funnit någon anledning att förespråka en

ändring av nuvarande ordning, som innebär att genom

att kräva s.k. OPD-intyg förhindra vidareexport av

komponenten i sig. Även komponentexport är under-

kastad sedvanlig prövning enligt riktlinjerna. Inom

ramen för en helhetsbedömning avgörs vilken sorts

exportpolitik som mottagarlandet står för.

I den tionde reservationen yrkar man på en lag-

fästning av riktlinjerna med hänvisning till att beslut

nu fattas av en myndighet och inte av regeringen. Man

aktualiserar ännu en gång kravet på en lagreglering av

riktlinjerna för krigsmaterielexport. Här menar ut-

skottsmajoriteten att det ter sig mycket svårt att på ett

ändamålsenligt sätt författningsreglera handlingslinjer

på detta område. De utrikes- och säkerhetspolitiska

intressen som måste beaktas vid prövningen av en-

skilda ärenden är så mångskiftande och så beroende

av förändringarna i vår omvärld att den nuvarande

ordningen är att föredra. I sammanhanget måste jag

erinra om ISP:s exportkontrollråd där alla partierna

har en löpande insyn i hur riktlinjerna tillämpas.

I den elfte och sista reservationen berör man ex-

porten till ett enskilt land - Indonesien. Utskottsma-

joriteten har beaktat vad 1993 års riksdagsutredning

konstaterade beträffande den avgränsning som rege-

ringsformen gör mellan riksdagens ansvarsområde

och regeringens. Vi menar att bedömningen av en-

skilda länders uppfyllande av riktlinjernas krav är ett

ansvar för den myndighet som har fattat beslut på

området och ytterst för regeringen. Samtidigt menar

vi att utskottet, bl.a. i de årligen återkommande be-

tänkandena, gör landspecifika bedömningar som kan

vara av relevans vid uttolkningen av riktlinjerna. Vi

utgår från att hänsyn tas till sådana bedömningar när

enskilda ärenden på krigsmaterielexportområdet be-

handlas. Utskottsmajoriteten ser mot den bakgrunden

inte att det finns anledning att i betänkandet behandla

enskilda länder på det sätt reservanterna önskar.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och av-

slag på reservationerna.