Fru talman! Verksamheten i Europeiska unionen
har under 1996 starkt präglats av regeringskonferen-
sen, som nu går mot sitt slut. Det är ännu för tidigt att
uttala sig helt säkert om framgångar och bakslag, men
de indikationer som vi hittills har fått talar ändå för att
förhandlingarna kommer att ge ett övervägande gott
resultat.
Vi kristdemokrater är positiva till samarbetet inom
EU eftersom vi helt står bakom målsättningarna att
bibehålla en varaktig fred och att genom en solidarisk
utrikespolitik verka för en tryggare och rättvisare
värld.
På flera områden tyder allt på att samarbetet
kommer att förbättras och förstärkas. Unionen blir
effektivare då beslutsfattandet förenklas genom att det
inom fler områden blir möjligt att fatta beslut med
kvalificerad majoritet. Samtidigt kommer Europapar-
lamentet att få mer inflytande. Det är något som krist-
demokraterna stöder, eftersom det indirekt ger Euro-
pas medborgare större inflytande. Även insynen för-
bättras något, vilket är ett framsteg.
Ett ämnesområde som konkret kan bidra till var-
aktig fred och trygghet, och där en förbättring säkert
kommer att ske, är den gemensamma utrikes- säker-
hetspolitiken. Genom att de s.k. Petersbergsuppgifter-
na - fredsfrämjande och humanitära insatser - förs in
i fördragen, får säkerhets- och utrikessamarbetet en
tydligare profil, som dessutom mycket väl passar
svenska intressen. Här tycker jag att det är på sin plats
att erkänna det svensk-finska initiativets kvalitet och
framgång.
En annan viktig reformaspekt inom området gäller
beslutsordningen. Det förslag som har lagts fram, och
som verkar ha starkt stöd, innebär att ett land i stället
för att lägga in sitt veto mot ett initiativ kan lägga ned
sin röst. Det är en vinst både för landet i fråga, som
slipper att delta i initiativet, och för övriga länder,
som inte blockeras utan som kan gå vidare i samarbe-
tet. Jag delar alltså inte den uppfattning som nyss
uttrycktes här att det skulle ligga något fel i detta. I
stället tycker jag att det är ett konstruktivt sätt att inte
hindra de länder som känner att de vill gå vidare med
något samtidigt som man kan avstå själv. Det skall ju
inte vara så att man inte vill samarbeta alls därför att
man inte är överens på alla punkter.
Slutligen har vårt land, med hjälp från bl.a. den
brittiska regeringen, avstyrt försök att föra in VEU i
EU-fördraget. Visserligen kvarstår det som mål på
sikt, och visserligen vill vissa länder införa ett proto-
koll om den stegvisa integreringen av VEU, men det
förefaller ändå som om inget konkret steg mot en
VEU-integrering kommer att tas i förhandlingarna,
och det tycker vi är bra.
Medborgarna verkar också vinna på regeringskon-
ferensen. Öppenhet, förenkling av fördragen genom
färre och mindre omständliga beslutsformer, tydligare
hänvisning till de mänskliga rättigheterna och icke-
diskriminering och ett effektivare konsumentskydd är
bara några av de föreslagna åtgärder som stärker
befolkningarnas situation, och som kanske kan få dem
att känna sig mer delaktiga i samarbetet.
Ett område som betyder mycket för medborgarnas
trygghet är det inrikes och rättsliga samarbetet, den
s.k. tredje pelaren. Anita Gradin, som är den kom-
missionär som ansvarar för området, har fått utstå en
hel del kritik för att alltför litet har hänt. Till hennes
försvar tycker jag att man kan säga att hon inte har
förfogat över tillräckligt effektiva verktyg för att föra
en verkligt effektiv politik. Det här skall nu åtgärdas
på många olika sätt enligt de förslag som har lagts
fram, och vi stöder varmt dessa initiativ.
Först och främst skall de konventioner man beslu-
tar om kunna träda i kraft redan då en majoritet av
länder har ratificerat dem. I dag måste alla länder
ratificera en konvention innan den träder i kraft. Det
har gjort att inga konventioner har blivit gällande än.
Ett antal områden föreslås överföras till EG-pelaren,
alltså den första pelaren. Det innebär ett ökat infly-
tande för EU:s institutioner, behörighet för EG-
domstolen samt färre beslut med enhällighet. Besluten
i första pelaren är också bindande på ett annat sätt än i
den tredje. Det gäller asylpolitik, gränskontroller och
vissa andra invandrarpolitiska frågor. Det gäller också
kampen mot narkotikamissbruk och bedrägerier samt
ett civilrättsligt samarbete.
Kvar i tredje pelaren blir då endast straffrättsligt
samarbete samt polis- och tullsamarbete. Ett annat
förslag innebär en ökad användning av kvalificerad
majoritet och mer bindande beslut i tredje pelaren.
Alla de här förslagen tycker vi kristdemokrater är
mycket bra. Vi har länge arbetat i den riktningen. Det
råder dock ingen enighet om en eventuell överföring
till EG-pelaren. Det är ännu osäkert hur det går.
Framför allt är det den brittiska regeringen som vill
att samarbetet inom ovan nämnda område förblir
mellanstatligt.
Vi kristdemokrater välkomnar den effektivisering
som skulle bli resultatet av de framlagda förslagen.
De frågor man här brottas med kan inte lösas av varje
land för sig, utan de olika kunskaperna och erfarenhe-
terna måste slås ihop för att vi skall kunna uppnå ett
tryggare samhälle. Samtidigt vill vi betona att ett ökat
samarbete i asylfrågor inte får leda till att vårt land
tvingas till en restriktivare immigrationspolitik än vi
själva vill. Jag skulle också vilja uttrycka en varning
och säga att det inte heller får leda till att vår vilja
försvagas. Jag tycker att vi har sett oroande tendenser
på det. Den senaste flyktingproposition som antogs
gick betydligt längre än vi önskade. Därför vill jag
verkligen höja ett varningens finger. Vi får inte hjälpa
till att bygga en fästning i Europa där många stängs
utanför.
Ett av de områden där det har funnits svenska för-
slag är miljön. Det är berömvärt att regeringen har
valt att ta initiativ inom ett så centralt och angeläget
område. Däremot är det svårt dela regeringens stolthet
och optimism över det slutliga resultatet. Visst är det
positivt att principen om en hållbar utveckling skrivs
in i fördragen, liksom att miljöaspekten skall integre-
ras i beslut inom alla samarbetsområden. Men risken
är att det här stannar vid vackra ord. Inga konkreta
åtgärder föreslås i det holländska ordförandeskapets
förslag som ligger till grund för slutförhandlingarna.
Det svenska förslaget om en miljögaranti, som inne-
bär att länder får gå före med hårdare miljölagstift-
ning, har inte vunnit gehör.
Vad som däremot har nämnts i förslaget, men som
den svenska regeringen tyvärr inte har velat driva, är
att miljöskatter skall kunna beslutas med kvalificerad
majoritet. Vi kristdemokrater har sedan länge drivit
den frågan, och vi applåderar därför den öppning som
nu sker. Sammantaget tvingas man dock säga att re-
sultaten ser ut att bli bristfälliga på miljöområdet.
Ändå vill jag säga att detta är ett av de områden som
lämpar sig absolut bäst för överstatliga beslut, och det
är ett område där sådana är nödvändiga.
Regeringen har varit aktiv i regeringskonferensen
och lagt fram ett antal förslag, men resultatet kan
knappast sägas vara så lyckat som man ibland har
velat låta påskina. Förutom vad gäller initiativen inom
utrikes- och säkerhetspolitik samt om jämställdheten,
måste man tvärtom säga att framgången är relativt
blygsam - även om vi är tacksamma för det som har
skett.
Som ett exempel kan vi ta sysselsättningen, som
den svenska regeringen har valt att driva hårt. Man
vill se en sysselsättningsunion, men man fick nöja sig
med ett sysselsättningskapitel som infogas i fördra-
gen. Det handlar framför allt om målsättningar och
principer eftersom man för att blidka tyskarna tydligt
understryker att arbetsmarknadspolitiken även fort-
sättningsvis skall vara en nationell angelägenhet.
Dessutom har den brittiska regeringen, som ju har
prisats så av vår egen regering, framfört önskemål
eller krav på att flexibilitet skall vara ledstjärnan inom
arbetsmarknadspolitiken. Det stämmer knappast över-
ens med den svenska regeringens syn på hur syssel-
sättning skapas.
Det är också intressant att notera att de riktlinjer
som skall utarbetas på EU-nivå kan jämföras med de
Essenpunkter som den svenska regeringen inte har
ansett vara värda att följa mer än delvis. För-
dragsändringen lär knappast innebära någon stor
förändring av den europeiska sysselsättningen. Det
måste göras mycket klart för befolkningarna att med-
lemsländerna själva ansvarar för att skapa arbetstill-
fällen. Annars finns risken att s och andra partier gör
EU till syndabock för den stora arbetslösheten, och
det är ingen betjänt av.
Sedan gäller det sysselsättningen. Europaparla-
mentets social- och arbetsmarknadsutskott har under
1995 arbetat fram två betänkanden om arbetsmark-
nadspolitiken. Målsättningen var att verka för både
marknadsekonomisk effektivitet och social rättvisa,
och texterna innehåller bl.a. uppmaningar till Europas
länder att främja tjänster som är inriktade på hemmet
och familjen, att satsa på forskning och utbildning och
att företa större satsningar på små och medelstora
företag.
Regeringen har emellertid ännu inte genomfört
något av dessa förslag - utom möjligtvis när det gäller
utbildning och forskning - trots att arbetslösheten har
stigit månad för månad. Rekommendationen att
främja tillkomsten av nya tjänstearbeten riktade till
hushållen och hemmen har konsekvent tillbakavisats
trots att förslag i den riktningen gång på gång har
lagts fram av oppositionen.
Först nu kan vi se början till en omsvängning.
Men utskottet anser det angeläget - vilket vi kristde-
mokrater också gör, men vi har inte fått hela utskottet
med oss i fråga om det - att Europaparlamentets re-
kommendationer beaktas av den svenska regeringen.
Som jag sade gäller det även två av Essenpunkterna -
de indirekta lönekostnaderna och arbetsmarknadspo-
litisk flexibilitet och effektivitet - där den svenska
regeringen i praktiken inte har velat vara med och
göra något åt dem.
När det gäller det inrikespolitiska samarbetet
skulle jag också vilja nämna vikten av att vi skulle
kunna behålla tullens befogenheter på en högre nivå.
Vi har konsekvent tillbakavisat de nedskärningar som
beslutades gemensamt av den socialdemokratiska
regeringen och Miljöpartiet, då man tog bort 750
heltidstjänster inom tullen. Detta görs i ett läge då vi
får en försvagad bevakning av våra gränser, då vi får
ett ökat samarbete på detta område och då fler varor
som inte alltid är önskvärda flyter in över våra grän-
ser. Vi tycker att det är obegripligt att man i detta
sammanhang har motverkat en effektiv tullbevakning
genom att göra dessa nedskärningar. Vi menar att
beredskapen absolut behöver höjas där.
Jag skulle också när det gäller medborgarna, som
jag talade om tidigare, bara vilja påpeka hur viktig vi
anser att familjen är. Det har vi stöd för av den stora
kristdemokratiska fraktionen i Europasamarbetet. Vi
menar att det är viktigt att familjerna och andra små
naturliga gemenskaper står i centrum för social- och
samhällspolitiken inom EU. Utvecklingen av Europe-
iska unionens sociala dimension är nödvändig för att
man skall kunna stärka de europeiska familjernas och
medborgarnas villkor. Vi kristdemokrater menar att
den sociala dimensionen måste främja både socialt
ansvar men också personlig utveckling genom valfri-
het och subsidiaritet. Även om reglerna för familje-
politiken bör förbli nationella är det enligt kristdemo-
kraternas mening viktigt att man på europeisk nivå är
överens om att främja de små gemenskaperna som
utgör samhällets fundament. Staten måste uppmuntra
och stödja familjen i de olika europeiska länderna,
men den får aldrig försöka ersätta den. Samhällets
uppgift är att stödja familjen på det mest neutrala sätt
som man kan tänka sig. Därför bör man ägna stor
uppmärksamhet åt att omsorg om barn, äldre och
sjuka utformas på ett sådant sätt att det stämmer över-
ens med människornas och familjens önskemål och
behov.
Det finns mycket som man skulle kunna nämna.
Vi hör till de partier som har önskat och yrkat allra
mest i detta sammanhang. Jag har naturligtvis inte tid
att ta upp alla punkter. Men till sist skulle jag vilja
säga några ord om flexibilitet, som är ett begrepp som
inte är nytt inom unionen, men som på ett särskilt sätt
ändå har framstått som en ny väg inom regeringskon-
ferensen.
Under rubriken Regeringskonferens nämner man i
regeringsskrivelsen i förbifarten vad som i förhand-
lingarna har kommit att kallas flexibilitet eller fördju-
pat samarbete, dvs. möjligheten att gå vidare i visa
frågor utan att alla medlemsländer är med från start.
En svensk ståndpunkt saknas, och man hänvisar till att
det utkast till fördrag som lades fram av det irländska
ordförandeskapet i december saknar konkreta förslag.
Vi menar ändå att det är viktigt att påpeka att begrep-
pet inte är nytt utan har nämnts i olika sammanhang
tidigare. Därför hade det varit lämpligt att redan i ett
tidigt skede av förhandlingarna utarbeta en svensk
hållning för att kunna driva den här debatten vidare i
rätt riktning.
Vi kristdemokrater anser att flexibiliteten är ett
instrument som rätt använt skulle kunna underlätta
och effektivisera utvecklingen av Europasamarbetet
samtidigt som den erbjuder frihet och öppenhet. När
antalet medlemsländer ökar från dagens 15 till kanske
27 är det viktigt att undvika att samarbetet blir hand-
lingsförlamat, vilket riskerar att ske när ett enda land
genom att lägga in sitt veto kan förhindra de övriga
från att gå vidare. Samtidigt respekterar man på detta
sätt medlemsländernas suveränitet, eftersom inget
land tvingas att gå in i ett djupare samarbete mot sin
vilja. Med den utgångspunkten anser vi att Sverige i
den här frågan bör inta en positiv ståndpunkt i fort-
sättningen under dessa sista minuter innan besluten
fattas.
Vi menar att flexibiliteten skall vara en sista ut-
väg. Målsättningen skall alltså vara att om möjligt få
med alla länder.
Vi menar också att alla länder skall vara med och
fatta beslut om färdriktningen så långt som möjligt
och att man för att förhindra blockering bör kunna
fatta beslut med kvalificerad majoritet, åtminstone
inom vissa utpekade områden.
Vi menar att alla medlemsländer skall ha rätt att
delta i det fördjupade samarbetet men att inget land
skall tvingas delta.
Flexibilitet i EG-pelaren får inte utgöra ett hinder
för den inre marknaden. Det innebär att endast ett
fåtal användningsområden kan komma i fråga. Inom
EG-pelaren tycker vi att en s.k. positiv lista skulle
kunna göras, där de områden pekas ut där beslut om
flexibilitet kan fattas med kvalificerad majoritet. Men
på övriga områden inom den pelaren bör man kräva
enhällighet. Utrikespolitiken kom också in i detta
sammanhang, men vi har tidigare talat om att man i
fråga om den skall kunna avstå.
Jag står naturligtvis bakom alla reservationer där
Kristdemokraterna finns med, men jag vill särskilt
yrka bifall till reservationerna 8, 18, 31 och 34.