Fru talman! En bättre framtid för Europas alla folk
är vad EU:s regeringskonferens egentligen handlar
om. Mitt ibland alla teknikaliter om olika pelare,
superkvalificerade majoriteter, vanliga majoriteter,
konstruktivt avstående och flexibel integration hand-
lar det om så konkreta och för oss människor viktiga
ting som fred, god miljö och färre brott.
Folkpartiets vision av Europa är ett Europa där
demokratiska stater samverkar för att säkra friheten,
freden, rättsstaten och marknadsekonomin. Byggste-
narna består av ett växande ömsesidigt beroende och
av åtgärder som knyter länderna närmare varandra.
Vårt mål är ett Europa där krig mellan länder blir lika
orimligt som krig mellan oss svenskar och våra nor-
diska broderfolk och där inte inre motsättningar i
länder slutar i blodbad som skett under 90-talet i
resterna av Jugoslavien.
Det socialdemokratiska partiet och den socialde-
mokratiska regeringen har inte närmat sig vare sig EU
eller regeringskonferensen med någon större entusi-
asm. Där vi liberaler sett möjligheter har socialdemo-
kraterna mest sett problem som måste hanteras på
något sätt. Rättesnöret är då inte att förutsättningslöst
analysera vad som bäst gynnar Sverige och Europa
och på grundval av den analysen agera offensivt.
Den överordnade strategin för regeringen har med
några undantag varit att passa in i det längsta för att
sedan, när det blivit ofrånkomligt, försöka fatta beslut
som först främst syftar till att minimera problemen för
det egna partiet.
Det besked om EMU som regeringen sent omsider
pressat fram är förstås det främsta exemplet på detta. I
stället för ett ledarskap är det ett ängsligt stirrande på
opinionssiffror. Vi har frågor som: Är EMU bra eller
dåligt för Europa? Vore det bra eller dåligt för Sveri-
ge att vara med från den sannolika starten om ett och
ett halvt år?
På dessa självklara frågor kommer det allt slingri-
gare svar från statsråden. I morgon bitti i riksdagens
EMU-debatt kommer Anne Wibble att utveckla vår
syn på det besked som regeringen efter så stor vånda
kommit fram till. Vår uppfattning i sakfrågan framgår
tydligt i de reservationer som vi och Moderaterna står
bakom i dagens betänkande.
Den europeiska unionen har efter andra världskri-
gets slut haft tre uppgifter som varit viktigare än alla
andra. Den första var det som ledde fram till att EU
bildades, nämligen önskan att läka såren i Europa och
dra in Tyskland, och även Italien, i de demokratiska
ländernas krets och få ett slut på de ständiga krigen
mellan Tyskland och Frankrike.
Under 70-talet fick EU en andra viktig uppgift -
att efter diktaturernas fall i Grekland, Spanien och
Portugal snabbt integrera dessa länder i det europeis-
ka samarbetet och därmed ge demokratin ökade möj-
ligheter att slå rot också i de länder som styrts av
militärjuntor och fascistiska regeringar.
Båda dessa historiska uppgifter har EU klarat på
ett utmärkt sätt. Den tredje viktiga uppgiften står EU
inför nu. Det är att efter murens fall se till att också de
länder som i decennier levt under kommunistiskt
förtryck får vara med i samma europeiska union som
vi i Västeuropa och därmed öka chanserna att demo-
kratin består och utvecklas i Baltikum, Centraleuropa
och Östeuropa.
Från Folkpartiets sida har vi envist upprepat att
regeringskonferensen, som ni närmar sig sitt slut,
måste resultera i sådana ändringar i unionens struktur
att dessa länder ges verkliga möjligheter att bli med-
lemmar inom de kommande fyra till åtta åren.
Nu är det bara en och en halv vecka kvar till
toppmötet i Amsterdam, och institutionella frågorna
som rör maktbalansen och medlemsregeringarnas
inflytande hör till de sista svåra knäckfrågorna. Det
ligger i sakens natur att stora viktiga frågor avgörs i
sista minuten, eller t.o.m. strax efter.
Ännu finns det tyvärr inget färdigt förslag till nytt
EU-fördrag som skulle kunna förverkliga den liberala
visionen om ett EU som relativt snabbt kan växa till
drygt 25-30 medlemsländer och som skulle klara att
upprätthålla freden och säkerheten på vår kontinent
och effektivt lösa gränsöverskridande problem.
Men jag kan ändå konstatera att det i det nya hol-
ländska utkastet till fördrag finns med som ett alter-
nativ ett förslag om s.k. dubbla majoriteter som en
tänkbar lösning, något som ligger nära det vi Folk-
partiet förordat som en lösning på motsättningarna
mellan de befolkningsmässigt större länderna och
länderna med mindre befolkning. Till ett kvalificerat
majoritetsbeslut i ministerrådet skulle fogas ett krav
på att majoriteten består av regeringar som represen-
terar länder med en majoritet av unionens befolkning
bakom sig. Det har ibland nämnts mycket höga siffror
vad gäller andel av Europas befolkning. Denna extra
höga majoritet finner vi i Folkpartiet inte nödvändig.
Vi har hela tiden hävdat att beslutsreglerna måste
ändras om ett stort antal mindre länder skall kunna bli
medlemmar, även om det i något avseende kan mins-
ka Sveriges och andra små staters inflytande jämfört
med några tänkta, men inte sannolika, alternativ.
Regeringens låga profil i denna för Sverige och
EU:s utvidgning så viktiga fråga beror i sämsta fall på
bristande engagemang och i bästa fall på förhand-
lingstaktik. Det kan i det senare fallet tilläggas att den
danska regeringen och det danska folketinget gjort en
annan bedömning. Från danskt håll har man öppet
förordat en lösning som ligger nära den som vi länge
förordat.
Demokratin och freden är vårt viktigaste mål med
EU, men vi har också slagits för att EU måste bli ett
kraftfullt instrument för att lösa andra gemensamma
problem, som den gränsöverskridande miljöförstö-
ringen och den internationella brottsligheten, främst
inom narkotikaområdet. Här, menar vi, har Sveriges
förhandlare på riksdagsmajoritetens uppdrag använt
sin begåvning och sin energi till att motarbeta det som
borde vara svenska intressen.
Regeringen har ju förhållit sig kylig till tanken på
att få fler gemensamma beslut inom tull- och polisom-
rådet, som om det vore ett större problem att Europas
poliser samarbetar över nationsgränserna än att Euro-
pas brottslingar gör det. Nu tyder det mesta ändå på
att det blir en reform i den riktning vi i Folkpartiet
förespråkat, vilket skulle innebära att delar av det
mellanstatliga rättsliga polisiära samarbete som nu
ligger i den s.k. tredje pelaren flyttas över till gemen-
samhetssfären. Om det blir på det viset är det inte den
svenska regeringens förtjänst.
Ett annat område där vi liberaler vill se mer effek-
tiva beslutsregler gäller möjligheten att använda eko-
nomiska styrmedel i miljöpolitiken. Från vår egen
debatt och inhemska erfarenheter har vi lärt oss att
dessa styrmedel är mycket effektiva. Ett av problemen
med dem är att vissa länder kan skaffa sig kortsiktiga
konkurrensfördelar genom att låta bli att införa för
miljön nödvändiga skatter.
EU har förutsättningar att bli världens bästa mil-
jöorganisation och en stark politisk kraft för att ta tag
i de svåra gränsöverskridande miljöproblemen. Det
kräver förstås att man använder sig av det som är
EU:s unika styrka - möjligheten att fatta vissa beslut
utan att alla ingående länder är med på det.
Tyvärr har regeringen och Moderaterna i stället
för att konstruktivt verka för ett borttagande av den
nuvarande vetorätten mot införandet av miniminivåer
för bl.a. koldioxidskatter i stället lierat sig med dem
som helst inte vill göra någonting. Regeringen har
t.o.m. med Centerns goda minne låtit de svenska
förhandlarna agera för att Sverige som ett av mycket
få EU-länder skall få öka utsläppen av koldioxid -
detta som en följd av den olycksaliga förtida kärn-
kraftsavvecklingen. Detta är inte i samklang med de
internationella överenskommelserna och strider fram-
för allt mot alla anständiga miljöhänsyn.
Min och Folkpartiets uppfattning är att de globala
miljöhoten måste tas på stort allvar och att det bör
vara en prioriterad uppgift för Sverige att verka för en
gemensam lagstiftning med skärpta minimiregler och
obligatoriska miljöavgifter. Detta är viktigt för att
motverka framtida miljökatastrofer, men också för
svensk industris konkurrenskraft.
I det förslag som det holländska ordförandeskapet
lagt fram i dagarna ingår glädjande nog idén om
borttagande av enskilda länders vetorätt mot minimi-
nivåer för miljöskatter. Det är bra, tycker vi. Men vad
skall den svenska socialdemokratiska regeringen
göra? Skall man lägga in veto mot en sådan förbätt-
ring av miljöpolitiken, eller skall man hålla tummarna
och hoppas att något annat land skall göra det, så att
man själv slipper skylta med sin miljöfientliga poli-
tik?
En liten framgång kan vi miljövänner kanske räk-
na in. Det gäller frågan om förstärkt miljögaranti och
möjligheterna för ett enskilt medlemsland att under
vissa villkor gå före unionen och införa strängare
miljöregler. I rättvisans namn skall här noteras att den
svenska regeringen av allt att döma har arbetat för
detta.
En annan tänkbar framgång, som ligger oss libera-
ler särskilt varmt om hjärtat, är förstås frågorna om
öppenhet och offentlighet. Sverige har lyckats flytta
fram positionerna så pass att EU nu förefaller ta tre-
vande steg mot de principer för allmänhetens insyn
som infördes i vårt land för sju åtta generationer se-
dan. Den kamp som de yngre mössorna lyckades så
väl med då kan nu i bästa fall ge resultat på europeisk
nivå. Offentlighet och inte hemligstämpel kan bli
huvudregel för EU, men mycket återstår. Än har de
svenska förhandlarna inte lyckats övertyga de andra
runt förhandlingsbordet om att öppenheten inte bara
skall gälla flertalet handlingar som upprättas inom EU
utan också de som kommer in till EU:s olika organ.
Fru talman! Inom utrikespolitikens område före-
faller en del steg framåt kunna tas. Det finsk-svenska
initiativet om att föra in de s.k. Petersbergsuppgifter-
na i fördraget är ett sådant steg. Försöken att förstärka
EU:s möjlighet att skaffa sig bättre information och
analyser är ett annat framsteg. På ytterligare några
punkter kan det ske förbättringar.
Som en förutsättning för att EU skall få mer be-
slutskraft inom detta område kommer det dock att
krävas att de olika medlemsstaterna restriktivt använ-
der möjligheten att stoppa beslut på grund av att de
strider mot något vitalt nationellt intresse.
Om EU i en del avgörande frågor behöver mer
beslutskraft - för att klara freden, för att förbättra
miljön eller för att bekämpa grov internationell
brottslighet - vore en bantning på sin plats på andra
områden, särskilt när det gäller sådant som storleken
på jordgubbar, regler för gräsfrösorter och annat den
enskilde kan ta ställning till själv.
Inför och under regeringskonferensen har vi i
Folkpartiet därför föreslagit att Sverige skall verka för
att stärka den s.k. subsidiaritets- eller närhetsprinci-
pen, som kan sägas innebära att besluten skall fattas
på lägsta effektiva nivå. Det innebär t.ex. att det är
den enskilde som avgör om storleken på jordgubben
är lämplig eller inte, att landstinget i Stockholm får
avgöra hur långa busslinjerna i det länet skall vara
och att det är Sveriges riksdag som får avgöra om
Systembolaget skall vara kvar i Sverige eller inte.
I andra fall är det EU som är den lägsta effektiva
beslutsnivån, som när det gäller att motverka miljö-
farliga utsläpp eller knarkhandel över gränserna. För
att ta ett konkret exempel finner vi i Folkpartiet det
mycket olyckligt att de svenska förhandlarna hittills
inte har utnyttjat chansen att förstärka rätten att driva
en nationell alkoholpolitik i de pågående förhandling-
arna. Hade närhetsprincipen tillämpats konsekvent
redan nu hade vi sluppit oroa oss över att EU-
medlemskapet kan betyda negativa saker för svensk
alkoholpolitik.
I förhandlingarna har framför allt Tyskland och
Storbritannien velat att EU skall skärpa närhetsprinci-
pen. Detta har då inte fått något stöd av de svenska
förhandlarna. De har förstås inte handlat på eget be-
våg utan fullföljt det uppdrag de fått av regeringen
och riksdagsmajoriteten.
Men det är litet märkligt att de inför EU-
medlemskapet så kluvna socialdemokraterna inte vill
slåss för att EU bara skall ägna sig åt de frågor där
EU-nivån innebär bättre beslut. Denna kamp har man
överlåtit åt bl.a. oss i Folkpartiet att föra. Vi tar gärna
striden för närhetsprincipen eftersom vi sedan gene-
rationer är övertygade om att beslut skall fattas på
lägsta effektiva nivå. Men för bl.a. folkhälsan i vårt
land och för Europatanken vore det naturligtvis bra
om vi hade fler med oss.
I det utkast från det holländska ordförandeskapet
som jag nämnde i samband med miljöfrågorna finns
det förstärkningar av närhetsprincipen. Det är bra.
Men jag vill ställa två frågor till utrikesministern - två
frågor som jag hoppas få svar på under denna debatt.
Kommer regeringen vidhålla sin negativa syn på en
förstärkning av närhetsprincipen i fördraget? Kommer
regeringens förhandlare få i uppdrag att motarbeta
den holländske ordförandens förslag?
Fru talman! Jag har i detta anförande sökt lyfta
fram de frågor vi tycker är allra viktigast i dagens EU-
diskussion. Det är tråkigt att den svenska regeringen i
så många av dem antingen är passiv eller för en fel-
aktig politik - felaktig om man tycker att beslut skall
fattas på rätt nivå och om man månar om svenskt
inflytande på lösningen av viktiga europeiska pro-
blem.
Fru talman! Jag står förstås bakom alla de reser-
vationer som har anmälts i utskottet av våra företräda-
re, men vill för att förkorta voteringarna i morgon
yrka bifall till reservation nr 1 och nr 9.