Fru talman! Den debatt som vi har i dag om EU är
i realiteten den sista chansen för riksdagen att i ple-
num diskutera regeringskonferensen som nu har på-
gått i nästan ett och ett halvt år. Detta är sista gången
som vi har möjlighet att diskutera regeringskonferen-
sen innan den beräknas att vara slutförd. Den beräk-
nas vara färdig redan om ett par veckor, ungefär sam-
tidigt som riksdagen stänger för sommaruppehåll. Jag
tycker att detta är ett problem. Just nu har vi möjlighet
att ställa frågor till utrikesministern som är här, och
det är bra.
Nu börjar förhandlingarna att komma in i det ab-
soluta slutskedet, och det råder stor osäkerhet. Nya
förslag dyker upp ständigt och gamla försvinner
plötslig, förslag som man var ganska säker på att de
skulle tas med i fördraget. Ingen av oss här är mäktig
att ange precis hur det resultat som presenteras om ett
par veckor kommer att se ut.
Det är ett stort problem att riksdagen stänger.
Veckan efter avslutas regeringskonferensen, och det
är en stor politisk händelse inom hela Europeiska
unionen. Men som läget är nu har vi ingen möjlighet
att i riksdagen få information och diskutera denna
viktiga händelse förrän flera månader senare.
Jag tänker här föreslå - och det är ett rent person-
ligt ställningstagande, vi har ännu inte diskuterat detta
i vårt parti - att vi i riksdagen gör som vi gjorde förra
året. Det var ju som alla minns jättetrevligt. Riksda-
gen kallades in till ett extra sammanträde. Den här
gången bör riksdagen sammankallas en extra dag efter
det att IGC-förhandlingarna är slutförda och när
toppmötet är över. Då kan vi få information och ha en
ordentlig debatt om hur frågan skall hanteras. Jag
skulle vilja höra hur utrikesministern ställer sig till
den saken. Vore det inte rimligt att man i samband
med att denna stora fråga är avgjord diskuterar den i
Sveriges riksdag? Skall vi verkligen vänta ända till
september innan vi kan diskutera denna fråga efter det
att debatten har rasat i månader under sommaren? Det
verkar mycket märkligt om riksdagen skall sidostep-
pas på det sättet.
Det råder ganska stor osäkerhet i nuvarande läge,
också för oss som sitter med i EU-nämnden och följer
processen. Vi hade ett extra möte i dag då vi diskute-
rade några innestående frågor. Det talas om att rege-
ringens paradnummer - sysselsättningkapitlet - är i
allvarlig fara. Tyskland kanske inte alls accepterar att
ha det med. Det är tal om små framsteg när det gäller
miljöfrågorna och öppenheten. Som Folkpartiet var
inne på blir den svenska regeringen kanske tungan på
vågen som gör att man inte får till stånd ett beslut om
att ta bort vetorätten när det gäller miljöavgifter, vil-
ket jag i så fall starkt beklagar. Det vore ju tråkigt om
Sverige stoppade en möjlighet att mot alla odds nå ett
ordentligt framsteg i miljöfrågorna.
Å andra sidan finns det mängder av förslag som
går åt fel håll. De leder mot mer överstatlighet, i mot-
sats till vad majoriteten av svenska folket anser. Man
tycker att det redan är för mycket överstatlighet. Det
är allaredan mycket makt som har förts över till Brys-
sel, och nu skall det bli ännu mer. Vi som tillhör ma-
joriteten av svenska folket har ju tur att åtminstone
Danmark och Storbritannien företräder oss i många
frågor. Den svenska regeringen gör det i vissa frågor,
men i många frågor inte alls.
Det finns några orosmoment som jag tror är oros-
moment också för den svenska regeringen. Den nor-
diska passunionen, t.ex., är inte alls i hamn ännu. I
värsta fall kan det uppstå en situation där man får
välja mellan att införa pass till Danmark eller till
Norge, vilket vore ytterligt tragiskt.
Det är tal om att hela Schengenfördraget skall tas
med i IGC-traktaten. Också Europol skall tas med i
den. Traktaten går mycket längre än vad den konven-
tionen gör som redan har antagits av ministerrådet.
Apropå det, vore det ett minst sagt rimligt krav att
den svenska regeringen drar tillbaka propositionen
om Europol till dess att vi får reda på hur situationen
blir. Mycket tyder på att fördraget går betydligt läng-
re, men då är mycket av det som står i konventionen
felaktigt. Där talas om att det här enbart är ett mel-
lanstatligt samarbete. Själva utgångspunkten och även
de löften som har förts fram av justitieminister Laila
Freivalds blir ju helt fel om det som i dag ser ut att
hända också kommer att hända. Man borde dra in
propositionen i avvaktan på vad som händer. Det är
inte rimligt att oppositionspartierna skall skriva mo-
tioner med anledning av någonting som är passé redan
om ett par veckor. Det är fullständigt sjukt att ha det
på det här sättet.
Ett område som vi tycks få en betydande föränd-
ring på under regeringskonferensen är flyktingfrågan.
Flyktingfrågorna berör fler områden. Vi har dels
Europol, som jag var inne på, dels Schengen, som
också berör flyktingfrågorna i stor utsträckning, och
dels kommer det som det ser ut in ett avsnitt med
beslut som skall fattas med kvalificerad majoritet om
minimiregler när det gäller flyktingområdet.
Det låter kanske bra med minimiregler på flyk-
tingområdet. Det möjliggör för ett enskilt land att gå
längre, att vara mer generöst. Men vi ser hur det har
varit de senaste åren, hur EU-medlemskapet liksom
har anpassat även svenska regler nedåt. Den dagen vi
får minimiregler tror jag att risken är mycket stor för
att tendensen blir att alla anpassar sig nedåt. Minimi-
reglerna blir norm. Det är så uppenbart att en liten
skillnad blir mycket tydlig för en flykting vars liv
kanske hänger på om han får komma in eller inte, och
han får bara en chans i det nya sköna Västeuropa, i
unionen. Då gäller det att komma till rätt land. Om det
finns en liten, liten chans att man skall komma in i
Sverige därför att det där är litet generösare regler, är
det nog många som tar den chansen. Då är det inte
mycket värt att ha minimiregler. Då håller de inte
många dagar innan vi anpassar oss till den lägsta
nivån vi också. Det är en fara i att ha den här typen av
regler på EU-nivå, oavsett om man kallar dem maxi-
mi-, minimi- eller harmoniserade regler.
Det finns naturligtvis en fördel. Det är om man
kan dela på bördorna av de människor som tvingas fly
för sina liv från andra länder, att Västeuropas relativt
sett rika länder allihop är med och tar sin andel av
detta. Men i de utkast som jag har läst är det enhällig-
het i den frågan, men kvalificerad majoritet när det
gäller minimireglerna. Det där kan bli ett problem,
därför att alla inte är villiga att ta på sig detta. Så har
det varit hittills i alla fall.
Det finns också ett förslag som har gått litet fram
och tillbaka och som har kommit in igen i det senaste
dokumentet. Det kommer ursprungligen från Spanien
och handlar om att asyl inte längre skall tillåtas inom
EU, från ett EU-land till ett annat. Det tycker jag
personligen är mycket allvarligt. Det skulle innebära
ett brott mot de konventioner på flyktingområdet som
Sverige och även andra länder inom EU har skrivit
på. Hela frågan om den internationella rätten på det
här området kan haverera på det sättet. Jag förutsätter
att Sverige sätter in t.o.m. vetorätten i en sådan fråga.
Det är en allvarlig internationell fråga, som inte bara
gäller vår del av världen, om EU skulle bete sig på det
sättet att man plötsligt inte längre bryr sig om interna-
tionella konventioner som man har skrivit på.
På EU-nämndens sammanträde i dag fick jag i alla
fall försäkringar om att Sverige försöker arbeta åt det
här hållet. Jag tycker att man faktiskt måste gå mycket
långt i den striden.
Man skulle kunna prata i många timmar om detta.
Det finns tusen och ett förslag. Jag vill på slutet
komma in litet grand på utrikespolitiken. Det är ett
område, förutom rättsfrågorna som jag har varit inne
på, där det också ser ut att hända ganska mycket. Det
senaste budet är att man på en övergripande nivå när
det gäller insatser från EU - man talar om strategibe-
slut - skall använda sig av enhällighet, men på en
lägre nivå skall man använda sig av majoritetsbeslut.
Det är en riktning, om jag minns det här rätt, som
utrikesminister Lena Hjelm-Wallén i en debatt här i
kammaren för några år sedan var inne på att hon ville
ha. Tyvärr ser det ut som om hon får som hon vill på
just det här området. Vi får mer av majoritetsbeslut
och överstatlighet inom utrikespolitiken.
Nu finns det i och för sig, som det ser ut i alla fall,
en säkerhetsventil. Men den är det inte meningen att
man skall använda annat än i mycket extrema fall och
i mycket extrema situationer. Man kan inte använda
den i situationer där den svenska säkerheten inte står
på spel.
Det finns också en rad andra sätt som man försö-
ker kringgå vetorätten på. Det är bl.a. begreppet kon-
struktivt avstående, som jag tycker är riktig Orwellstil
som i 1984. Samma sak gäller subsidiariteten. Man
skall kunna säga nej men ändå inte, slippa rösta nej,
men ändå kunna säga till hemmaopinionen: Vi gjorde
vad vi kunde, men vi behöver inte ta ansvar för beslu-
tet. Men vi stoppar det inte heller. Den här typen av
moderniseringar när det gäller föreningsrätten hoppas
jag att vi slipper se. Det kan knappast vara en positiv
utveckling om vi får in det i fotbollsföreningarna
hemma.
Till sist vill jag yrka bifall till reservationerna 13,
25 och 28.
Nr 13 handlar om folkomröstning om IGC. Jag
tycker att det står klart, om det över huvud taget blir
något nytt fördrag, att det kommer att krävas en folk-
omröstning. Det kommer att krävas ett beslut i riksda-
gen med tre fjärdedels majoritet för att förslaget skall
kunna gå igenom. Det handlar ju om överstatlighet i
många frågor, omfattande överlåtande av befogenhe-
ter.
Vi har också en motion från Miljöpartiet där vi
vill att regeringen räknar på kostnaderna för EU och
redovisar dem. Normalt sett får vi bara reda på med-
lemsavgifterna. Det finns en mängd andra kostnader.
Det är därför jag yrkar bifall till reservation 28.
Nu har vi också fått besked från socialdemokra-
terna att man inte längre är absolut motståndare till
folkomröstning om EMU. Därför vore det bra om ni
liksom jag bifaller reservation 25.