Fru talman! Först vill jag säga att jag blev intres-
serad av utrikesministerns inledning. Det har ju varit
två val. De är intressanta att iaktta. I Storbritannien
vann Blair på löftet att fortsätta politiken som den i
allt väsentligt har bedrivits vad det gäller ekonomi
och den låga arbetslösheten. Den regering som förlo-
rade var dock djupt splittrad i Europapolitiken. I
Frankrike gällde det att byta politik. Den regering
som förlorade hade snarast fortsatt Mitterandtidens
politik. Det var 13 % arbetslöshet, precis som i Sveri-
ge. Regeringen förlorade på bristen på förändring och
förbättring av arbetsmarknaden och på höjda skatter i
stället för sänkta. Det är en ganska intressant reflek-
tion man kan göra över utgången av olika valresultat.
När det gäller EMU blir jag något förbryllad över
utrikesministerns poäng. Hela vår kritik har ju handlat
om att regeringen saknat ståndpunkt i sakfrågan. När
man bedriver en politik för Europa är det väsentligt
att man har en uppfattning om vad som är bra och rätt.
Man måste bilda sig en uppfattning om vilken politik
som är rimlig att driva. Utifrån detta måste man sedan
resonera och diskutera och även försöka övertyga.
Det gör vi ju i politiken.
Hur kan ett europeiskt samarbete över huvud taget
drivas vidare om Sverige i en sådan väldigt central
fråga inte ens har någon uppfattning? Tänk om alla
länder hade samma attityd. Tänk om alla vätte fingret
och höll upp det i luften utan att driva några förslag.
Då skulle allting stå still.
Förutsättningen för att ett samarbete skall fungera
är ändå att regeringar tar sig samman, reflekterar över
vad som är viktigt, kommer med förslag och sedan
arbetar för dem.