Herr talman! Redan i vårt första invandrarpolitiska
program i början på 80-talet stod det att Sverige skall
ha en sådan handels-, bistånds- och utrikespolitik att
behoven av flykt minimeras. Kjell Jönsson skrev en
bok som hette Jag valde inte flykten, den valde oss.
Det stod också att de som står på vår trappa är vårt
ansvar. Jag tycker att dessa ord delvis har präglat hela
Sveriges flyktingpolitik, men det får inte betyda att
man minskar det antal som får komma hit till Sverige.
Jag är väldigt glad för att förordningen har
kommit till stånd. Det står att flyktingarna kan ges
permanent uppehållstillstånd, och att de får söka igen.
Vad betyder det i praktiken? Hur många kan få stan-
na? Vilka är det som kan avvisas igen och som får nej
till slut?
Sedan vill jag ställa en annan fråga: Om man hjäl-
per människor att fly utan att ha något vinstintresse
måste det väl ses med andra ögon? Raoul Wallenberg
är ju en hjälte som vi alla erkänner, och han hjälpte
folk att fly, efter vad jag förstår utan att ha något
vinstintresse. Det borde väl vara skillnad på de två
sakerna?