Rättsväsendet

Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till

hemställan i justitieutskottets betänkande nr 1, så att

det inte uppstår några problem när vi så småningom

skall gå till beslut.

Min uppgift är nu att klara av ungefär en timmes

ganska ensartad kritik mot polisväsendet, mot

åklagarväsendet och kanske i någon mindre grad mot

domstolsväsendet. Jag skall försöka att på några

punkter beröra det som har sagts här.

Ramen för rättsväsendet är beslutad tidigare av

riksdagen. Några förändringar mellan olika utgiftsom-

råden inom ramen har egentligen inte föreslagits ut-

över den förändring på 50 miljoner från Säkerhetspo-

lisen till den öppna polisen som Miljöpartiet har fö-

reslagit och som för Miljöpartiets del är inledningen

till en nedläggning av Säkerhetspolisen.

Polisen får genom den här budgeten ytterligare

440 miljoner kronor för 1998. Det är naturligtvis

oerhört viktigt att vi nu har en ekonomi i landet som

innebär att vi kan göra den här insatsen för att förstär-

ka polisens arbete.

Herr talman! I det här sammanhanget kan det ändå

vara värt att något beröra de besparingar som polisen

har utsatts för från 1992 och framåt. Utgångspunkten

var ju att den borgerliga regeringen hade kört in Sve-

rige i en ekonomisk situation som innebar att det

faktiskt inte fanns något utrymme för handlingsfrihet

längre. Då gjordes en uppgörelse för att sanera eko-

nomin och i den blev socialdemokraterna och de fyra

borgerliga partierna överens om att 500 miljoner

kronor skulle sparas inom polisen.

En viktig faktor i den uppgörelsen och i de beslut

som sedan fattades var faktiskt att de 500 miljoner

kronorna i första hand skulle sparas in på administra-

tionen inom polisen. Därför är det något egenartat att

i dag uppleva att partier som bestämde att det skulle

vara på det sättet nu säger att det är besinningslöst

eller vansinnigt, vilket uttryck Rolf Åbjörnsson nu

använde. Nu är det kanske inte så noga för Åbjörns-

son med uttrycken, för han talar ju inte i offentliga

sammanhang utan i en trängre krets i riksdagens

kammare. Därav kan man kanske förstå ytterligare ett

och annat uttryck som han har meddelat oss i dag.

Det är egenartat att höra hur partier som var över-

ens om att det var den administrativa personalen som

skulle bära besparingen i allt väsentligt i dag tycker

att det var mycket märkligt. Det framställs närmast

som om det är polischeferna och polisverksamheten

själv som har bestämt den inriktningen. Jag tycker att

vi skall vara hederliga nog och säga att ingen av oss

stod upp och sade att besparingen måste drabba po-

lismanstjänster. Det fanns två skäl: Annars skulle bara

kvinnor drabbas, och dessutom skulle verksamheten

inte fungera om den här personalkategorin minskades

för mycket. Jag tycker att vi skulle kunna vara över-

ens om den delen av den här debatten.

Får jag sedan beträffande domstolsväsendet säga

att det naturligtvis inte är tillfredsställande med de

balanser som finns i detta sammanhang. Regeringen

har lagt fram förslag till riksdagen som syftade till att

man skulle kunna öka effektiviteten. Men dessa för-

slag ogillades av riksdagen, och jag tycker inte att det

är konstigt att regeringen påpekar det. Sedan får man

naturligtvis fundera på ytterligare åtgärder för att ta

sig fram i detta sammanhang.

Jag skall säga något om Domstolskommittén, även

om det inte är någon huvudfråga för riksdagen i dag.

Den kommer möjligen att tas upp så småningom. Det

är riktigt att kommittén har begärt ytterligare tid, inte

på grund av att den inte har slutdiskuterat antalet

tingsrätter utan därför att den vill avvakta erfarenhe-

terna av viss försöksverksamhet som pågår om dom-

stolarnas, egentligen tingsrätternas, inre arbete. Den

förändringen av domstolsarbetet skulle leda till en

ökad effektivitet.

Vi har från talarstolen fått deklarationer från flera

partier om vad de inte kan gå med på i Dom-

stolskommitténs arbete. Även i kommittén har vi hört

dessa deklarationer. Som ledamot i den kommittén

måste jag säga att det vore trevligare och mer kon-

struktivt att höra om partiernas företrädare både här i

kammaren och i kommittén kunde meddela vad de är

beredda att gå med på. Det är först då som vi har

möjlighet att konstruktivt diskutera ett slutbetänkan-

de.

Jag skall åter tala om domstolarna. Jag fick en di-

rekt fråga om de långa handläggningstiderna var ac-

ceptabla. Jag vill bara säga att det naturligtvis inte är

acceptabelt i ett längre perspektiv med långa hand-

läggningstider. Det är inte acceptabelt med t.ex. skat-

temål som drar ut för långt på tiden, utan man bör på

något sätt försöka förändra och förbättra läget.

Jag vill i detta sammanhang också ta upp frågan

om arvodet till nämndemännen. Det har här fram-

ställts som om de trehundra kronorna vore den enda

ersättning som nämndemännen får. Så är ju inte fallet.

Nämndemännen får också ersättning för förlorad

arbetsförtjänst. De som egentligen har det minsta

utbytet av arvodet, om man ser det som ersättning för

utfört arbete, är faktiskt de som har en anställning,

vilket innebär att de förlorar pengar när de går till

tingsrätten, därför att de då först måste satsa de tre-

hundra kronorna och sedan få ersättning upp till den

förlustnivå som de har i arbetet. De får alltså egentli-

gen ingen ersättning alls för det utförda arbete utan

bara ersättning för den inkomstförlust som de åsam-

kas. Andra nämndemän som inte gör denna inkomst-

förlust får ju ut de trehundra kronorna. De skall na-

turligtvis betala skatt för dessa pengar, men det behö-

ver väl inte särskilt påpekas. Men de får i alla fall de

trehundra kronorna.

Herr talman! Sedan vill jag säga något om narko-

tikadiskussionen. Jag har självklart ingen annan me-

ning än riksdagen tidigare har uttalat om den svenska

narkotikapolitiken. Den skall givetvis ligga fast. Jag

är också som många andra oroad över utvecklingen av

narkotikadebatten inom Europa, och kanske framför

allt inom EU-området, eftersom det är den debatten

som vi hör. Men mitt engagemang i Europarådet gör

att jag har anledning att känna oro för Europa som

helhet därför att det bl.a. ute i de f.d. kommuniststa-

terna också finns en utomordentligt besvärande ut-

veckling som går oberoende av eller parallellt med

utvecklingen inom det nuvarande EU-området. Varför

jag tycker att det är angeläget att beröra denna fråga

är att jag under informationen och diskussionen i bl.a.

EU-nämnden inför Amsterdamfördraget i varje fall

inte har uppfattat det på ett sådant sätt att fördraget,

när det blir ratificerat i Sveriges riksdag och av andra

länder, i sig leder till en försvagning av den svenska

nakotikapolitiken. Jag tycker att det är angeläget att få

säga att det inte finns något förslag inom EU:s be-

slutsinstanser som tyder på att man är på väg att för-

ändra narkotikapolitiken. Jag har naturligtvis den allra

största respekt för Europaparlamentet. Men jag måste

också konstatera att Europaparlamentets beslut, åt-

minstone i denna typ av frågor, mer är av opinionsbil-

dande karaktär än av den karaktären att de direkt

påverkar den svenska narkotikapolitiken.

När det gäller narkotikafrågan tycker jag också att

det är angeläget att faktiskt peka på att förändringar i

gränskontrollen självklart har inverkan på dessa frå-

gor. Men det som jag tror är avgörande för hur det

utvecklar sig i Sverige är normbildningen och attity-

derna till narkotika i allmänhet ute i Europa och den

påverkan som det har också på den svenska allmänhe-

ten. Jag menar att om man får en kraftig utveckling

mot en liberalisering kommer vi aldrig att kunna kon-

trollera bort det problemet ur Sverige. Då är det dess-

värre andra åtgärder som måste vidtas.