Rättsväsendet

Herr talman! Jag skall inleda med att yrka bifall

till reservationerna 11, 13, 21 och 29.

Vi är nog alla ganska bekymrade över att polisvä-

sendet ser ut som det gör. Det är inte alldeles lätt att

peka på vad man skall göra för att komma till rätta

med dessa ting. Men man kan inte blunda för att det

finns ett resursproblem. Vi har också tillskjutit ett

antal hundra miljoner för att nödtorftigt täppa till det

här skeppet, som tydligen blöder utomordentligt

mycket. Som det sades här tidigare går man in i 1998

med ett minus på 400 miljoner.

Men det är naturligtvis inte bara en resursfråga.

Som det ser ut just nu är man rädd att det inte blir

några märkbara förändringar hur mycket vi än pumpar

in det här väsendet.

Det är säkert en hel del psykologiska faktorer som

gjort att luften har gått ur polisväsendet. Ett fenomen

som vi har pekat på och som det har blivit bred upp-

slutning kring är bekymret kring den civilanställda

personalen. För mig är det en fullkomlig gåta hur

någon kan komma på idén att man kan skära bort,

enligt vad som står i betänkandet, 804 personer under

1997 i den här typen av organisation. Det är helt oför-

svarligt. Det är ju hela blodomloppet i den här typen

av verksamhet - administrativ personal, reception,

växel, kansligöromål och allt det som får det hela att

fungera. Om vi på vår advokatbyrå skulle skära ned

vår administrativa personal med en fjärdedel skulle

byrån inte fungera över huvud taget.

Nu har en bred politisk opinion givit uttryck för

att detta besinningslösa beslut är galet. Det hoppas jag

att regeringen tar åt sig.

Sedan är det i och för sig mycket märkligt att det

här till 100 % gäller kvinnor. Men när det för en

gångs skull sker något realt i en kvinnofråga hör man

ingenting i den offentliga debatten. Det är mycket

märkligt. Dessutom har vi den sociala aspekten. Att

slänga ut människor som troget har jobbat 20 år i det

offentligas tjänst och alltså besitter en hygglig kompe-

tens osv. i garanterad arbetslöshet är inte bra.

Allt det här skickar naturligtvis också en massa

psykologiska signaler kors och tvärs om att det inte

står rätt till.

Sedan har vi organisationsfrågor. Jag skall inte

upprepa så mycket kring det här med New York-

modellen, nolltolerans, prioriteringar osv., utan som

jag tidigare har sagt är grundprincipen att all brotts-

lighet skall bekämpas. Också JO har kraftfullt fram-

hållit att detta är ett rättvisekrav. Det är också i enlig-

het med rättsväsendets grundidé att alla skall behand-

las lika.

Men en poäng med New York-modellen är resul-

tatuppföljningen. Jag tror att vi har ett lednings-

problem i Sverige. Det gäller inte bara polisväsendet,

även om det kanske är särskilt uttalat där. Jag har som

ledord skrivit: Sverige har låtsaschefer. Det skall jag

väl inte säga offentligt, men vad jag menar är för-

modligen någonting som jag har fångat upp: Man har

en akademisk karriär inom polisväsendet och en icke-

akademisk. Juristerna går in på en högre plattform

och blir sedan polischefer. Sedan har vi de poliser

som går från botten och upp, men dessa blir aldrig

"riktiga" chefer.

Jag tror att det kan finnas många inom polisväsen-

det som anser att de inte har riktiga chefer. De chefer

som uppfattar att de är chefer har alltså inte de under-

lydandes förtroende. Det här skall man nog inte prata

för mycket om offentligt, men jag tror att det där finns

ett problem.

I mina papper står också: Utveckla arbetsgivarrol-

len. Det har redan sagts här att det inte är klokt när

facket styr en verksamhet. Det finns ingen motpol,

utan det är en identitet mellan arbetstagare och ar-

betsgivare. Då blir det den här kantringen som många

har påtalat, med en schemaläggning som är helt ab-

surd. Politikerna måste helt enkelt ta tag i detta för

landets bästa. Det är bara så.

En annan sak är ledningens stöd. I den här typen

av verksamhet där man får fronta, dvs. man får ge sig

ut och möta bekymmer i sin yrkesutövning, krävs det

verkligen att man har stöd uppifrån, så att man inte

känner att man står ensam och övergiven i slutändan.

Ett problem är faktiskt, tycker jag, vår egen justitie-

ombudsman, som har en benägenhet att mer eller

mindre klandra varje litet ingrepp som möjligen slirar

på någon millimeter utanför vad den formella lagen

tillåter. Det måste finnas en bättre genomlysning av

vad polisen verkligen håller på med. Men, som sagt

var, regering, rikspolischef och justitieombudsman

måste gemensamt jobba på sådant sätt att den enskilde

polismannen, när han står inför en mycket svår situa-

tion, verkligen vågar ingripa och inte i stället väljer

att tjänstgöra i polisstationens växel.

Polishögskolan är också av stor psykologisk bety-

delse. Det var helt enastående att stänga den här typen

av verksamhet för att nu öppna den igen, med allt vad

detta har inneburit. Det är ekonomiskt slöseri. Men

det är också en känsla av att den verksamhet man

bedriver inte är riktigt seriös när man inte vill satsa på

nyrekrytering, nyutbildning, vidareutbildning m.m.

Det är alltså oerhört viktigt att ha en polishögskola

som fungerar väl.

När det sedan gäller åklagarväsendet - det här är

en diger lunta som man skall gå igenom - får jag

inskränka mig till att säga att jag sammanfattningsvis

tycker att det lokala rättslivet har kollapsat genom

regeringens politik inom det här området. Det är ett

faktum. Jag ifrågasätter om man kommer att kunna

renovera det. Är det någon gång man möjligen skall

kunna lägga regionalpolitiska synpunkter på saker och

ting är det inom rättslivet. Det finns många skäl till att

man skall ha en stark lokal förankring.

Vad gäller Statskontorets knep att centralisera

administrationen men ha kvar verksamheten lokalt

behöver man bara åka ut och kolla läget för att upp-

täcka att det inte finns någon lokal verksamhet. Åkla-

garna kommer cyklande eller också åker de tåg - bil

vägrar de åka - i stället för att jobba med det de skall.

Sambandet mellan polis och tingsrätt är brutet. Det är

en fiktiv idé att man kan bryta upp verksamhet i ad-

ministration och någonting annat. Jag tänker med fasa

på om vi på vårt kontor skulle ha vår administration

nere i Göteborg. Nej, den måste naturligtvis vara runt

omkring.

De inkomna målen har i värsta fall, det ser man i

tingsrätterna, minskat med så mycket som 30 %.

Tingsrätterna handlägger i dag erkända bagatellbrott

och mycket svåra häktningsmål. Hela skiktet däremel-

lan är borta. Det är inte bra.

Ekobrottsmyndigheten skulle man kunna ta upp

mycket tid med. Jag måste ändå säga att det är starkt

att man har fått fram den nya organisationen. Jag inser

vilka enorma problem som regeringen har haft med

att sjösätta någonting nytt inom det här området. Jag

är en av dem som på ett mycket tidigt stadium har

sagt att vi måste göra någonting för att komma till

rätta med den avancerade organiserade brottsligheten.

Jag måste säga att detta ändå är ett steg i rätt riktning,

väl medveten om alla bekymmer man har med alla

grupper som känner sig trampade på tårna på olika

sätt. Det är bara att kämpa vidare med det. Sedan kan

man säkert göra det här mycket bättre när man har

kommit underfund med vilka misstag man nu har

gjort.

Myndigheten skall självklart handlägga miljöbrot-

ten. Det verkar vara en rätt bred enighet om det. Jag

kan inte riktigt begripa...

Är inte mikrofonen inkopplad, är det därför lam-

pan lyser?