Fru talman! Det är en viktig debatt som riksdagen
i dag för om det svenska rättsväsendet. Det är med en
viss förvåning som jag noterar att det är så pass tomt i
kammaren och att det till yttermera visso inte är nå-
gon från departementet som tycker att det är värt att
avlyssna denna debatt. Jag beklagar det. Jag är inte
övertygad om att det skickar rätt signal ut från detta
hus till den allmänhet som i dag känner att debatten
om rättssamhället, eller rättssamhällets upplevda
förfall, är en väldigt central fråga för människor och
tryggheten.
Det är som vi moderater ser det viktigt - och jag
tror att det är en uppfattning som kan delas av de
flesta - att de olika länkarna i kedjan i rättssamhället
verkligen griper in i varandra och är väl avvägda så
att kedjan fungerar. En kedja är som bekant aldrig
starkare än sin svagaste länk. Man kan diskutera detta
utifrån flera perspektiv.
Det är viktigt utifrån ett klientperspektiv att man
får sin sak prövad och utredd, skulden bedömd och
dömd. Detta måste ske effektivt och på ett rättssäkert
sätt. Det är viktigt utifrån ett medborgarperspektiv att
människor upplever att rättssamhället fungerar. Det är
också viktigt utifrån ett resurshushållningsperspektiv
att rättskedjan fungerar effektivt och rättsäkert och att
man använder pengarna på ett riktigt sätt.
Polisen är självfallet en av dessa länkar, och en
viktig sådan. Det är den mest publika delen av
rättskedjan. I dagens debatt ägnas väldigt stor upp-
märksamhet åt hur polisen fungerar, inte fungerar
eller inte påstås fungera. Från moderat sida känner vi
en oro för den här debatten. Det beror inte på att me-
dierna granskar. Det är det öppna demokratiska sam-
hällets adelsmärke att granska polisen. Det finns saker
som tål att kritiseras och bör kritiseras. Men debatten
har utvecklats till någon form av klappjakt där i stort
sett allting är felaktigt.
De enskilda polismännen ute på fältet får klä skott
för verkliga och påstådda brister. Det skapar en olust-
känsla som inte förstärker möjligheterna att förbättra
polisen, oaktat vilka resurser vi tillför den. Det är
också viktigt att den politiska ledningen, som den
högsta i landet, och som inte är företrädd i den här
debatten, inte undsläpper sig signaler och uttalanden
som skapar än större problem ute på fältet.
Det är ingen tvekan om hur vi från Moderata sam-
lingspartiet uppfattar regeringen, Socialdemokraterna
och Centerpartiet - eftersom man biträder de resurs-
ramar som nu är väsentligt mindre än vad vi föreslår
från moderat sida. Vi anser att regeringens politik
aktivt har bidragit till denna utveckling. Det är en
politik som karakteriseras av dragspelets konst när det
gäller att öka och dra ned anslag.
Från moderat sida har vi, som Gun Hellsvik tidi-
gare har sagt, föreslagit en helt annan ram för de
kommande tre åren. Det är viktigt att man har ett
flerårsperspektiv. Det går inte att rätta till de brister
som jag tror att vi alla är överens om finns på något
enstaka år, utan det krävs många saker. Flera talare
har varit inne på detta. Det är nödvändigt att man har
detta något längre tidsperspektiv.
Det gäller att bryta den onda cirkel som vi i dag
har och som man upplever ute på fältet i poliskåren på
alla nivåer, vågar jag påstå. Det är en ond spiral som
på något sätt utvecklar en form av håglöshet. Det är
en bristande tilltro till förmågan att jobba, och en
bristande tilltro till ledningen. Det är inte bra. Vi
måste bryta den utvecklingen och få den goda ut-
vecklingens spiral i stället.
Från vår sida har vi grundinställningen att all
brottslighet skall bekämpas. Det låter ganska själv-
klart. Men man kan ställa det mot diskussionen om att
man måste prioritera det ena och det andra. Utskottet
väljer i sin text - och det finns i och för sig en stor
enighet om det - att prioritera ett otal brottstyper.
Man kan litet grand fråga sig vad det är som vi inte
prioriterar. När man talar så mycket om att prioritera
vissa brottstyper leder det fram till frågeställningen:
Vad är det vi inte prioriterar?
De människor som blir utsatta för den typ av brott
som inte prioriteras kommer att fundera över samhäl-
lets reaktion på detta. Jag tror därför att det är viktigt
att gå tillbaka till något som man kan kalla på många
sätt, och som man t.ex. i New York har valt att kalla
för nolltolerans, dvs. att all brottslighet skall bekäm-
pas. Det är en central fråga. Den attityden är djupt
förankrad i rättsmedvetandet hos människor ute i
samhället.
Vi kan från moderat sida sammanfatta strategin
för polisen i några punkter.
Vi måste förebygga och förhindra vardagsbrotts-
ligheten, stoppa nyrekryteringen till brottsligheten och
uppmärksamma de unga i 10-15-årsåldern. Flera
tidigare talare har varit inne på detta. Där spelar när-
polisen och uppbyggnaden av en väl fungerande när-
polis en central roll. Det är då viktigt att den under
dessa år får resurser att byggas upp i samspel med
skola, föreningsliv och andra myndigheter. Här vill
jag också understryka vikten av norm- och värdesys-
temet. Vi kan fylla samhället med poliser om vi inte
får ett väl fungerande norm- och värdesystem som
inre kompass.
Vi behöver föra en intensifierad kamp mot den
kvalificerade och organiserade gränsöverskridande
brottsligheten. Vi behöver se till att brottsuppklar-
ningsprocenten förbättras. Det kräver en kvalificerad
utredningsverksamhet, men den lider av stora brister
genom de avgångar som skett. De neddragna ramarna
har definitivt aktivt medverkat till bristerna genom att
skapa ett flöde av uppsägningar.
Vi behöver också se till att polisen får ett admi-
nistrativt stöd när det gäller t.ex. organisation. Det är
fråga om ett rent och krasst administrativt stöd. Det
finns i dag stora farhågor inför uppsägningen av ci-
vilanställd personal. Det görs för små satsningar på
datautveckling, både av hårdvara och av mjukvara.
Man kommer aldrig att få ett effektivt fungerande
system inom polisen om man inte skapar detta, vilket
också kräver resurser.
Vi behöver se till att man nyrekryterar, och det
förutsätter polisutbildning. Från moderaternas sida
konstaterar vi att de stora neddragningarna i polisut-
bildningen kommer att innebära stora brister under de
kommande åren.
Fru talman! Domstolarna ingår också som en vä-
sentlig del i rättskedjan. Deras uppgift är självfallet att
på ett effektivt och rättssäkert sätt skipa rätt. Även på
detta område finns påtagliga brister. Det redovisas
klart och tydligt i budgetpropositionen. I förvalt-
ningsdomstolarna finns påtagliga brister. Omloppsti-
derna är oacceptabla, och ett antal förhållanden be-
skrivs i propositionen som oacceptabla. Det är jag
som använder ordet oacceptabelt, men det visar min
och Moderata samlingspartiets värdering av budget-
propositionens beskrivning av tillståndet i domstolar-
na.
I vårt ursprungliga förslag tillförde vi domstolarna
ungefär 200 miljoner kronor under en treårsperiod -
även här krävs en viss långsiktighet. Regeringen gör i
princip ingenting tillsammans med Centerpartiet. Man
talar om att budgeten kommer att överskridas både
det ena och det andra året, och man avser att komma
tillbaka senare, inför 1999. Man påstår att anledning-
en till eländet är att riksdagen har förkastat förslaget
om att dra ned antalet nämndemän och förslaget om
prövningstillstånd i hovrätterna.
Så riksdagens uselhet att inte gilla regeringens
förslag tar man till intäkt för att det inte fungerar.
Man har inga konkreta förslag om att rätta till brister-
na med långa omloppstider. Jag tror det var Siw Pers-
son som i sitt inledningsanförande nämnde att männi-
skor får vänta flera år i vissa typer av mål. Detta är
enligt vår uppfattning helt oacceptabelt. Jag skulle
vilja fråga Göran Magnusson: Varför denna senfär-
dighet från regeringens sida? Tycker han att det är
acceptabelt att människor skall behöva vänta så länge
på att få sin rätt prövad? Är det förenligt med en god
funktion i rättssamhällets rättskedja?
Det finns även andra saker man kan göra för att få
domstolsväsendet att fungera bättre. Vi har lagt fram
en del förslag som återfinns i ett antal reservationer.
Det gäller bl.a. åtgärder för att minska antalet inställ-
da huvudförhandlingar.
Vi tycker också, fru talman, att det är rimligt att
riksdagen ger klara signaler om hur viktig nämnde-
männens uppgift är. Vi föreslår att man höjder deras
arvoden. Nämndemännen åtnjuter i dag 300 kronor.
Det är inte många kommunala församlingar där man
bara får 300 kronor för sitt arbete. Varför skall man
då låta dessa människor som har att skipa rätt få dessa
dåliga villkor? Det är helt oacceptabelt.
Jag skulle vilja fråga t.ex. Ingbritt Irhammar, som
också tydligen anser att man inte skall ge mer pengar
till detta, varför hon tycker det är rimligt att nämnde-
männen inte får en skälig ersättning för dessa kvalifi-
cerade uppgifter. Om Göran Magnusson vill stödja
henne är jag självfallet intresserad av att lyssna på
honom.
När det gäller domstolarna finns det avslutningsvis
anledning att fråga sig vad Domstolskommittén
egentligen sysslar med. Det har försports att den nu
skall få ytterligare förlängd tid. Med den politikens
logik som finns är det naturligt att den utsträckta tiden
gäller fram till efter valet. Vad är det som Göran
Magnusson tänker kreera inom ramen för Dom-
stolskommittén och skapa majoritet för, som inte går
att presentera före valet? Det vore intressant att få den
frågan utvecklad.
Fru talman! Andra moderater kommer att belysa
frågan om åklagarna och ytterligare frågor om poli-
sen. Det finns dock ett par saker som jag mycket kort
skulle vilja avsluta med.
Det är glädjande att utskottet samfällt efter litet
funderande har fått en klar skrivning om insatserna
för oljebekämpning i Östersjön. Vi noterar det arbete
som pågår i Regeringskansliet, men vi tycker att det
går för långsamt. Vi utgår från att en proposition kan
föreläggas riksdagen före 1998 års utgång. Det vore
utomordentligt bra. Det har tagit för lång tid, men vi
får vara nöjda med att vi kunnat pressa regeringen
fram till detta. Samtidigt efterlyser vi en klar strategi
för miljöbrottsbekämpningen: kompetensutveckling,
myndighetssamverkan och återigen ekonomiska ra-
mar.
Med detta, fru talman, vill jag biträda yrkandet om
bifall till reservation nr 3.