Fru talman! Eva Eriksson inledde med att beklaga
det samförstånd som vi har i den här debatten. Man
kan kanske när man kommer in utifrån utan att del-
tagit i arbetet tycka att vi har lagt den politiska debat-
ten åt sidan. Det är nu så att vi har bestämt oss för på
vilka punkter vi är oeniga, och om dem debatterar vi
ganska rejält, medan vi på andra områden, som i
mycket rör liv och död, tycker att det ligger ett extra
värde i om utskottet kan vara enigt. Det är min för-
hoppning att vi i utskottet även under kommande
mandatperioder skall kunna jobba på det sättet.
När det sedan gäller frågan om senfärdighet för-
står jag om en del partier försöker vinna politiska
poänger i den diskussion som pågått om när proposi-
tionen skulle läggas fram och när kammaren skulle
behandla den. Men jag vill samtidigt säga att det
aldrig har varit någon som helst tvekan om att de
åtgärder som föreslås skulle träda i kraft den 1 januari
1999. Det har mer handlat om en praktisk hantering
och en omsorg om att kunna presentera ett så bra
förslag som möjligt för riksdagen.
Jag kan vidare inte låta bli att ställa en fråga till
Eva Eriksson om hur det hänger ihop i tillvaron och
politiken. Jag läser i Dagens Nyheter i dag: "Vi vill
gemensamt sänka skatten på arbete och företagande.
De skatter som är särskilt hämmande för investeringar
och riskkapital, som dubbelbeskattning av aktier och
förmögenhetsskatt bör tas bort så snart det är möj-
ligt."
Hur är det möjligt att i en sådan här artikel föreslå
mer pengar och samtidigt gå tillsammans med ett parti
som inte vill anvisa mer pengar?