Fru talman! Jag trodde i min enfald att vi skulle
debattera kulturutskottets betänkande om anslagen
inom kulturområdet. Men det handlar, som i de flesta
fall när kulturministern är med, om Stockholmskultu-
ren. Men jag skulle i alla fall vilja börja med att säga
att jag önskar att kulturministern läser insändarsidor-
na i tidningarna i min hemtrakt. Det finns nämligen
en f.d. vänsterpartistisk bibliotekarie som har flyttat
till Stockholm, och hennes lovord över sin nya ar-
betsplats, sina bibliotek och hennes sorg över att
socialdemokrater och vänsterpartister lägger ned
bibliotek i Sandviken är värda att läsa.
Fru talman! I den allmänna debatten talas det gär-
na om svaga grupper. Man räknar upp ensamstående
mammor, invandrare, handikappade, m.fl. Och till de
svaga grupperna räknas också alla dem som på olika
sätt har sin utkomst från yrken inom konstens eller
musikens värld. De klarar sig inte utan politikernas
och statens försorg.
Johan Fritzell och Olle Lundberg skriver i rap-
porten En konst att leva från 1998: "Inte minst i mo-
dern tid har konstnärernas levnadsöden kommit att
fängsla till den grad att det utvecklats närmast mys-
tiska föreställningar om konstnärers liv och leverne.
Här har vi bilden av den missförstådde, utfattige,
sjuke och kanske även utstötte konstnären som först
efter sin död erhållit berömmelse."
Regeringen säger i budgetpropositionen "att insat-
ser för att förbättra konstnärernas villkor är en fortsatt
prioriterad fråga." Det är bra, men har de fått ökade
möjligheter med de pengar som kulturministern och
socialdemokraterna säger sig ha satsat? Har verkligen
satsningarna gått till kulturskaparna? Tyvärr kan man
inte svara ja på den frågan. I alltför många fall har
ökade anslag ätits upp på vägen av höjda hyror, skat-
ter, sociala avgifter osv., pengar som staten tar tillba-
ka. Stat och offentlighet som alla goda gåvors givare
är med andra ord en sanning med modifikation.
Ett exempel på hur fel det kan bli när man tror att
bara det offentliga kan skapa förutsättningar är när
kommunen, länsarbetsnämnden och kulturarbetsför-
medlingen i mitt hemlän häromåret anordnade s.k.
kärlkurser för konstnärer. Yrkesverksamma konstnä-
rer och formgivare tvingades gå på kurs för att lära
sig att rita planteringskärl. Det kallas sysselsättnings-
åtgärder när ett antal redan kompetenta och proffsiga
konstnärer fråntas sin egen kompetens. Jag kallar det
slöseri, både med mänskliga och ekonomiska resur-
ser. Om kommunen behöver planteringskärl så kan
den begära in förslag från de konstnärer som är in-
tresserade.
Fru talman! Är bildkonstnärer, dansare, skåde-
spelare, författare, kompositörer eller musiker svaga?
Knappast, men kulturbranschen är tuff. Det är inte lätt
att försörja sig själv. Många av våra författare, bild-
konstnärer, musiker och även skådespelare är egna
företagare. Och just det påpekar man på Författarför-
bundets hemsida, nämligen att de flesta författare och
översättare är företagare. Därför arbetar man också
med att försöka lösa problematiken för att hitta för-
enklade regler och problematiken med skatter.
De lider precis som alla andra företagare av onö-
dig byråkrati, höga skatter och svårtolkade regler. Det
är ytterligare en anledning för regeringen och Nä-
ringsdepartementet att sätta fart på arbetet med att
förenkla regler, ta bort onödig byråkrati och sänka
skatterna. Jag ställer frågan: När kommer de förslag
från regeringen och stödpartierna som verkligen ska-
par bättre förutsättningar för alla kulturskapare? De är
inte statens kunder utan en väsentlig del av den
svenska ekonomin.
Jag ser fram emot att Ewa Larsson ska driva den
frågan framåt. Det lovas mycket i debatten, men det
görs lite i praktiken.
Det är glädjande att regeringen nu börjar ta form
och design på allvar. Det kan inte nog understrykas
hur betydelsefull utformningen är av de saker och
redskap som vi omger oss av. I vår reservation 4
påpekar vi just formens betydelse för såväl näringsliv
som för privatpersoner. Det skapar dessutom många
nya arbetstillfällen för konstnärer av olika kategorier.
För att också lyfta fram hemslöjdens betydelse
som formgivare vill vi att man slår samman Svensk
Form, Svenska Institutet och Svensk Slöjd. Det tror vi
kommer att ge en kraftfull agent på denna marknad.
Formen är också inte minst betydelsefull för
funktionshindrade som är i behov av olika hjälpmedel
för att enklare klara av sin vardag. Funktionshindrad
är man i stor utsträckning därför att omgivningen är
besvärlig.
I vårt särskilda yttrande tar vi under Bibliotek,
litteratur och kulturtidskrifter upp betydelsen av en
ökning av anslaget till Talboks- och punktskriftsbib-
lioteket med 9,8 miljoner. Den nya tekniken slår
igenom på bred front och underlättar livet på många
sätt. Daisy är en ny talboksspelare. Just nu förs en
kampanj i landet för att underlätta övergången ute på
biblioteken till Daisytalböcker.
Så här säger Gerda Larsson, 98 år:
"Det är ju så enastående fint med Daisy. Det är
lättvindigt."
Gerda Larsson lärde sig hanteringen på tio minu-
ter. Daisy är både ett bättre och lättare sätt att läsa
talböcker än att läsa talböcker på kassett. För Gerda
Larsson och alla andra som behöver hjälp av den nya
tekniken är det väsentligt att den snabbt görs till-
gänglig.
Fru talman! För ca 750 år sedan föddes en flicka
som fick namnet Birgitta. Hon var dotter till lagman-
nen Ulf Persson och hans hustru Ingeborg. Hon blev
den heliga Birgitta och är en av våra mer välkända
och respekterade personer genom tiderna. Den heliga
Birgitta är också sedan ett par år ett av Europas
skyddshelgon. När hennes son Karl, en elegant och
självmedveten politiker, gjorde ett besök i Rom sade
Birgitta när hon mötte honom: Questo cuore, vilket
hjärta. Och man antar att hon menade: Ditt arma
syndiga hjärta - är du fortfarande densamme som
förr? Jag säger detsamma om den samlade Vänsterns
kulturpolitiker: Questo cuore. När lämnar ni 70-talet
och det gamla folkhemsidealet, där alla förutsattes ha
samma talanger, alla kunde spela och sjunga, och alla
tyckte om samma saker? Stat och monopol skulle
sköta kulturen, och ve den privatperson eller det fö-
retag som gav sig in i leken. Befria kulturen från
monopol. Den behöver inte bara en supporter utan
många - enskilda människor, många små och stora
företag och naturligtvis också offentliga organ. Vi
talar ofta om mångfald. För kulturen är mångfald
fundamentalt.