Herr talman! Den svenska miljöpolitiken liknar
ketchupen i en ketchupflaska. Först kommer inget,
sedan kommer inget, sedan kommer det lite vatten
rinnande, och till slut kommer det mängder av ket-
chup som kommer med en hastighet och mängd som
gör det svårt att kontrollera mängden och effekten.
Vi har väntat i år på konkret politik från regering-
en. Endast ett par ärenden med ganska lite substans
har varit uppe i kammaren. Nu under vintern och
våren förväntas den stora miljömålspropositionen,
den viktiga klimatpropositionen, rovdjurspropositio-
nen där den hett debatterade rovdjursfrågan tas upp,
samt troligen en kemikalieproposition. Detta sker
samtidigt som Sverige är ordförandeland i EU där
miljön ska vara ett av tre huvudteman. Detta är inte
rimligt och seriöst. Man kan fråga sig hur många
gånger som miljöministern kommer att vara i kamma-
ren för att stå till svars för sin politik under våren.
Jag tror att just detta kommer att karakterisera da-
gens budgetdebatt. Det stora slaget om innehållet i
miljöpolitiken får vänta till vårens behandling. Detta
blir troligen en ren budgetdebatt.
Herr talman! Jag tänker personligen lyfta fram tre
frågor av budgetkaraktär.
Miljöfrågorna måste vara en fantastisk tillgång för
en socialist. Man kan höja skatter och bibehålla höga
skatter med motiveringen att det är för miljöns bästa.
Miljöns bästa - ingen vågar riktigt angripa detta. Då
får man en förståelse för en i grunden väl genomtänkt
ideologisk strategi, nämligen att överföra det privata
kapitalet till det offentliga.
Låt mig ta ett exempel på hur genomskinligt detta
är ibland.
Skatt på deponi, den s.k. avfallskatten, infördes
för snart ett år sedan. Vi moderater var mot skatten.
Vi påpekade en hel del faror med denna, dels att
miljön sammantaget skulle bli sämre, dels de negativa
konsekvenser detta skulle få för återvinningsbran-
schen, dels hur hårt detta skulle slå mot biocellerna
och inte minst hur detta skulle driva över av-
fallsströmmar till förbränning. Följande sade jag i
debatten när avfallspropositionen var uppe för be-
handling i kammaren:
"Ett stort problem är att skatten kommer att styra
avfallet till förbränning. Detta kommer troligen att
leda till en försämrad miljösituation. 'Hotet' om en
deponiskatt har redan styrt över avfallsströmmarna
mot massförbränning. Många befintliga förbrän-
ningsanläggningar, t.ex. Malmö, Halmstad, Stock-
holm och Umeå, planerar att nära nog fördubbla sin
förbränningskapacitet."
Detta har nu regeringen upptäckt, och regeringen
aviserar att detta ska ses över i syfte att vid behov
införa en förbränningsskatt. Först inför man en depo-
niskatt, för att sedan hantera de negativa konsekven-
serna med ytterligare en skatt, nämligen förbrän-
ningsskatten. Samtidigt är EU:s mycket hårda regler
mot deponi på väg med stormsteg.
Syftet är klart. Dessa skatter är till för att staten
ska få in mer intäkter. Miljönyttan är i det närmaste
obefintlig. De stora förlorarna är våra medborgare
som får betala skattehöjningarna med hjälp av sina
hushållsekonomier. Dessa ökade kostnader för avfall-
saktörerna belastar i slutändan avgifterna för sop-
hämtningen.
En annan konsekvens med skatten var att den sla-
git sönder alla de intressanta försök som gjorts med
bioceller. Det märkliga är att riksdagen gång på gång
uttalat sig positivt till denna form där man utnyttjar
avfall till att utvinna energi i gasform samtidigt som
det sker en naturlig reduktion av avfallet genom en
organisk process. Problemet är att för att bioceller ska
vara ekonomiskt intressanta måste de ligga i cirka tio
år. Med rådande kostnadsläge är det nu omöjligt.
Varför är riksdagsmajoriteten så hårdnackad mot
denna teknik trots alla de vänliga ord man har uttalat
tidigare? Det finns en mängd lösa löften, men ingen-
ting fullföljs.
Herr talman! Det har börjat dyka upp alltfler bilv-
rak i naturen. Bara i Södertälje hittade man i fjol ca
500 fler bilar jämfört med tidigare år. En anledning är
troligen att det är så dyrt att skrota sin bil. Gamla
bilar innehåller många farliga ämnen som måste tas
om hand så att de inte når ut i naturen. Vi krävde i vår
partimotion att skrotningspremien ska höjas till en
nivå som skapar incitament för bilägaren att lämna
bilen till skroten.
Bilskrotningsfonden som har byggts upp av medel
från bilägarna har tillräckliga medel för att klara en
sådan höjning. Detta är dock ett övergångsproblem
eftersom alla bilar som har producerats 1998 och
senare innefattas av producentansvaret. Vi är positiva
till att regeringen har hörsammat vårt krav. En rimlig
princip är ju att de pengar som bilägarna har betalat in
till fonden ska återbetalas som incitament för att läm-
na in bilen.
Herr talman! Det är också positivt att det råder en
enighet i riksdagen att kalkning av försurade sjöar
och vattendrag är en prioriterad miljöverksamhet.
Moderaterna har länge drivit frågan om att kalknings-
anslaget skulle höjas, vilket har skett. Principen bör
vara att sjöar och vattendrag som hittills kalkats ska
ingå i den internationella kalkningsplanen. Vi vill
också att regeringen ges i uppdrag att utforma ett
sammanhållet program för skogskalkning. Försök
med skogskalkning har visat positiva effekter. Dess-
utom bör regeringen driva på det internationella sam-
arbetet, t.ex. under ordförandeåret i EU men också i
Östersjösammanhang, med syfte att uppnå bindande
avtal om minskningar av försurande utsläpp.
Vi anser att kalkningsanslaget i dag ligger på en
rimlig nivå. Men vad vi inte anser vara rimligt är att
hela 40 miljoner kronor av totalt 213 miljoner kronor
går till administration. Det var rimligt under upp-
byggnadstiden att administrationskostnaderna var
något högre, men nu har vi mycket svårt att förstå att
hela 19 % av anslaget går till den administrativa
hanteringen. Det tror jag att de flesta uppfattar som en
mycket ineffektiv hantering. Vi måste minimera by-
råkratin för att få ut maximalt av de satsade pengarna.
Herr talman! Jag vill därför yrka bifall till vår re-
servation 1.