Herr talman! Låt mig ägna mig åt litet
innantilläsning. Krister Örnfjäder påpekade att
bl.a. Folkpartiets historia är något solkig när det
gäller ansvaret för komvux. Han sade att han hellre
ville diskutera läget år 1993. Då gör vi det. Jag vill
citera följande ur UbU2 som vi just nu diskuterar:
''Utskottet vill framhålla den svenska kommunala
vuxenutbildningens unika ställning, sedd i ett
internationellt perspektiv. Enligt utskottets mening
är det viktigt att bevara den särskilda kompetens
och prägel som komvux har genom att vara en
speciell utbildningsform för vuxna medborgare,
inte minst kvinnor. Särskilt viktig är komvux
kompensatoriska uppgift dvs. att ge möjlighet för
vuxna människor med begränsad utbildning att
komplettera och uppdatera denna.'' Med förlov
sagt, Krister Örnfjäder, är detta en bättre skrivning
än den ni har i er reservation.
Herr talman! Jag tänker tala litet om den flexibilitet
som vi nu har byggt in i den nya gymnasieskolan.
Att kunna bestämma över sin egen utbildning är att
kunna bestämma över sin egen framtid. Först när
man bestämmer själv kan man också förväntas ta
ansvar. En skola som är starkt reglerad utan
elevinflytande blir per definition en skola där man
knappast kan förvänta sig att elever tar något större
ansvar för sin skolgång.
Dagens gymnasieelever är väl skickade att ta ansvar
själva. Det krävs dock att skolan är tydlig och klar
över att man faktiskt överför ansvar till den
enskilde eleven. Det ställer stora krav på att t.ex.
studievägledningen fungerar bra och att
universitet, högskolor och företag är tydliga när de
ställer sina krav.
En mer kursutformad gymnasieskola ställer också
större krav på lärare och skolledning. För att unga
människor skall kunna ta ansvar krävs att skolan
förmår att ta till vara en ung människas inneboende
kraft. Om ingen lyssnar på vad man har att säga
utvecklar man knappast någon förmåga att ta
ansvar.
Den nya gymnasieskolan med program innebar att
eleverna fick mindre valfrihet. Hundratals grenar
ersattes med 16 program med några tiotal grenar.
Utan en möjlighet att välja mellan olika kurser
skulle valfriheten minska drastiskt. Jag tycker att
man skall se programmen som korgar där man
plockar åt sig olika kurser. Ramen är densamma för
alla som har valt samma program, men det faktiska
innehållet kan skilja sig ganska mycket. Dessutom
har man stor möjlighet att tenta av kurser om man
av någon anledning redan har stor kunskap. Det
gäller exempelvis elever som har varit utomlands
och fått en god kunskap i engelska, tyska eller
något annat språk. Det gör att man kan klara av
gymnasiet på kortare tid eller att man kan läsa litet
fler kurser.
Valfrihet och självbestämmande handlar dock inte
bara om att man själv skall få välja utbildning och
kurs. Det handlar också om att man skall ha ett
reellt inflytande över undervisningen. Man har
fortfarande inte kommit särskilt långt i
medbestämmandet i den svenska skolan. Inte ens
på gymnasienivå, där en del av eleverna faktiskt är
myndiga, känner eleverna att de kan påverka
undervisningens innehåll särskilt mycket. Det finns
framför allt mycket tänkvärt att läsa i rapporten
från riksdagens revisorer från förra året.
Om eleverna skall kunna ta till vara möjligheterna
till större inflytande krävs att skolan uppmuntrar
till ett mer självständigt arbete från elevernas sida.
Gymnasieskolan är fortfarande alltför lik
grundskolan i den meningen att undervisningen är
lärarledd från katedern. Det självständiga arbetet
där den enskilde eleven tar ett eget ansvar är
fortfarande alltför sällsynt.
Gymnasieskolan har också ett stort ansvar att
uppmuntra självständigt arbete för att på så sätt
förbereda för fortsatta studier. Att gå från
gymnasiet till högskolan innebär ofta en chock.
Gymnasiet är hårt styrt. I högskolan får man
däremot ta ansvar för sin utbildning från första
stund. Skillnaden skapar ofta stora problem för den
enskilde som på ett mycket hårt sätt får lära sig hur
verkligheten ser ut.
Här tror jag att specialarbetet kan fylla en viktig
funktion. När vi nu återinför betyg på
specialarbetet tror jag att statusen på specialarbetet
kommer att höjas. Detta kan vara en brygga över
till ett annat arbetssätt.
Att ge möjligheter till utbildning för alla är främst
en fråga om individens möjligheter att skapa ett
eget liv utifrån egna förutsättningar. Samtidigt är
det en fråga för hela samhället. I framtiden kommer
det att krävas alltfler välutbildade människor för att
vi skall kunna utveckla vårt näringsliv och därmed
vår välfärd.
Arbetslösheten utgör en stor del av dagens gissel.
Det är en arbetslöshet som beror på att antalet
arbeten som inte kräver en särskild utbildning har
minskat drastiskt. Vi vet också att antalet
okvalificerade jobb kommer att minska drastiskt
även i framtiden. Om vi inte ser upp riskerar vi att
få en hög arbetslöshet bland outbildade ungdomar
samtidigt som företagen letar efter välutbildad
arbetskraft. Vi kommer att få problem med både
arbetslöshet och arbetskraftsbrist samtidigt.
Om vi skall klara av att motivera ungdomar som
kanske är skoltrötta och som inte känner för att
plugga mer, så krävs en mycket stor flexibilitet.
Kursutformningen är ett steg på vägen, men det
räcker inte. Skolan måste också lyckas motivera
elever att läsa utbildningar som de kanske i förstone
inte tänkt sig.
Detta gäller inte minst flickorna. Många lever i
villfarelsen att matte och naturvetenskap inte är
något för dem. Skolan gör mycket litet för att ta
flickorna ur den villfarelsen, vilket leder till att
många platser vid det naturvetenskapliga
programmet nu gapar tomma runt om i landet.
Alldeles för få väljer denna inriktning. Det gäller
alltså särskilt flickorna. Jag tror att man i ett
kursutformat system kan skapa ''preparandkurser''
som kan visa hur ett naturvetenskapligt ämne
fungerar. Dessa kurser kan skapa ett intresse hos
både pojkar och flickor som tidigare inte alls hade
tänkt ägna sig åt ett sådant ämne.
Den något mer kursutformade gymnasieskolan tror
jag bara är ett steg på vägen mot en individanpassad
gymnasieskola. Elevernas egna önskemål måste bli
än mer vägledande. På sikt bör helt individuella
studieplaner införas, där det obligatoriska
momentet begränsas till ett baspaket av ämnen.
Resten skall den enskilde eleven välja själv.
Jag tycker att Ingenjörsvetenskapsakademien har
en mycket intressant skrivning i sin serie Agenda
2000, där man talar om en mera generell
gymnasieexamen som en kontrast till den mycket
strikta uppdelning vi i dag har.
Herr talman! Med det anförda vill jag yrka bifall till
utskottets hemställan i sin helhet.