Herr talman! Från kristdemokraternas sida ser vi
det som en klar fördel att vi nu har fått en
gemensam läroplan för gymnasieskolan, komvux,
gymnasiesärskolan och särvux. Vi tycker också att
det är bra att värdegrunden, de övergripande målen
och riktlinjerna och ansvarsfrågorna blir
gemensamma för hela det frivilliga skolväsendet.
Jag kan inte låta bli att uttrycka en stilla undran när
jag säger att vi ställer upp på värdegrunden och den
syn som regeringen har uttryckt i sin proposition.
Samma sak gällde diskussionen om UbU1. Att
detta skulle åstadkomma ett sådant rabalder när
frågan enbart tas upp i ett särskilt yttrande är ägnat
att förvåna -- om man har någon logisk
slutledningsförmåga.
Den gemensamma läroplanen ger stora möjligheter
till samverkan över gränserna. Detta är angeläget
inte minst i mindre kommuner. I större kommuner
finns det däremot möjlighet att, precis som i dag,
ha särskilda undervisningsgrupper för vuxna.
Kommunerna är enligt skollagen ålagda att erbjuda
vuxna gymnasial utbildning som svarar mot deras
behov.
Kds ser med tillfredsställelse att gymnasieskolan
blir inom ramen för programmen mer
kursutformad. Fördelarna är uppenbara när det
gäller den ökade valfriheten och flexibiliteten.
Eleverna får större möjlighet att påverka sin
utbildning när det gäller valet av kurser efter egen
intresseinriktning. Förhoppningsvis skall detta öka
studiemotivationen. Det är en stor fördel att den
studerande själv kan bestämma takten i sina
studier, eftersom tiden tre år bara är att se som en
normaltid. Detta blir möjligt med hjälp av ett
system med gymnasiepoäng, som motsvarar det
minsta antalet undervisningstimmar som eleven
garanteras enligt timplanen. Den större flexibiliten
innebär också fördelar för kommunerna, som kan
ta hänsyn till lokala möjligheter och behov.
Det påpekas i propositionen att ingen kurs bör
omfatta mindre än 30 undervisningspoäng. För de
omfattande ämnen där en uppdelning i kurser kan
vara lämpligt, är det förmodligen lämpligt med en
uppdelning i kurser som är mer omfattande än 30
poäng, kanske t.ex. 50. Det påpekas med rätta att
30 poäng i flertalet fall är en alltför liten omfattning
för att eleverna skall få djup och sammanhang i sina
studier.
Med tanke på detta vill jag uttrycka min förvåning
och mitt beklagande över att tre av kärnämnena,
nämligen religionskunskap, estetisk verksamhet
och naturkunskap endast omfattar 30
gymnasiepoäng på vissa av programmen. Inte minst
i ämnet religionskunskap ökar behovet av att
tränga djupare in i ämnet i det mångkulturella
samhälle som Sverige alltmer utvecklats till. Det
blir allt viktigare för eleverna att bli mer säkra på
sin egen kulturella identitet -- som vi redan hört
många gånger i dag. Enligt vårt sätt att se kan detta
aktivt bidra till att deras förståelse och tolerans för
andra människors religion, kultur och sätt att tänka
utvecklas och fördjupas. Detta är inte minst viktigt
för att motverka varje form av främlingsfientlighet.
Religionskunskapen får en dubbel funktion genom
att på ett särskilt sätt vara så att säga värd för det
övergripande etiska perspektivet. Det är meningen
att skolan skall hävda de normer som skolans
verksamhet skall bygga på och hjälpa eleverna att
få ett personligt förhållningssätt till dessa. Därför
kommer religionskunskapen i ännu högre grad än
tidigare att ha stora svårigheter att uppnå målen för
ämnet på den knappa tid som står till buds. Det är
bara att beklaga att vi inte haft några möjligheter
att med anledning av denna proposition påverka
timplanerna, vilka redan föreslogs i propositionen
Växa med kunskaper, proposition 1991/90:85, och
som fastställdes av riksdagen i maj 1991. Det är
trots det låga timtalet en fördel att
religionskunskapen är ett kärnämne som
förekommer i alla program.
Kds anser att det är naturligt att betyg sätts efter
varje avslutad kurs, inte i anslutning till
terminsslut. De mål- och kunskapsrelaterade betyg
som nu skall sättas i en fyrgradig skala ger eleven
större förutsättningar att mäta sina kunskaper mot
kursplanernas kunskapsmål. Det är bra att
eleverna kommer att få möjlighet att komplettera
betyg.
Grundskolans ansvar för att ge alla elever sådana
kunskaper att de ger en god grund för fortsatt
utbildning är viktigt, inte minst med tanke på att
det nu kommer att krävas godkänt i ämnena
svenska, engelska och matematik för att få fortsätta
de vanliga programmen. Man måste dock vara
realistisk och inte begära det orimliga av skolan.
För ett tillfredsställande resultat krävs det ett
samarbete mellan lärare, elev och förälder -- jag
tänker på grundskolan. Ju tidigare en elev får det
extra stöd och hjälp som han kan behöva för att nå
ett gott resultat, dess bättre. Det är därför viktigt
att man i det här sammanhanget tänker på
relationen grundskola--gymnasieskola.
Lärarna har fått ett större ansvar för att i samarbete
med sina elever välja stoff, arbetssätt och metoder.
En kompetensutveckling och fortbildning som ser
till varje lärares individuella behov och önskemål
blir därför allt viktigare. Debatten om
lärarcertifikat och lärarlegitimation är intressant,
och den bådar gott inför framtiden. Vi kan med all
säkerhet framöver förvänta oss ett starkt
förändringstryck även på skolans område. Detta
kommer att kräva en ständigt pågående utveckling
av lärarkompetens och professionalitet. Jag tror
också att lärarna kommer att svara upp mot det.