Herr talman! Jag står naturligtvis bakom hela min
meningsyttring, men jag nöjer mig med att yrka
bifall till mom. 2, 3, 7 och 10.
Frågan om värdegrunden tas upp också i detta
betänkande. Jag behöver inte upprepa den
argumentation jag framförde i debatten om
utbildningsutskottets betänkande 1 tidigare i dag. I
stort sett samma ståndpunkter gäller för
Vänsterpartiets del i detta avseende.
Den formulering som finns i propositionen om att
det skall vara skolans uppgift att hävda dessa
värderingar blir ännu litet märkligare i detta
sammanhang. Här handlar det ju ändå om vuxna
människor. Man borde ha en större tilltro till dem
och ge dem möjlighet att diskutera och analysera
olika moralläror utifrån olika aspekter.
Jag tycker att karaktären på de frågor man får när
man är ute i gymnasieskolor -- sådana besök sker
ofta -- har ändrats sedan mitten av 80-talet. I slutet
på 70-talet och början på 80-talet hände det t.o.m.
att man fick beskäftiga frågor från ungmoderater
om lånekonstruktionen och bidragen till
varvsindustrin. Detta skedde på gymnasieskolan i
Arvika av alla ställen. Sedan mitten av 80-talet
tycker jag att frågorna mer och mer har blivit av
existentiell karaktär. Jag tror inte att jag är ensam
om den erfarenheten. Jag åberopar ingen
vetenskaplig undersökning, men mot bakgrund av
det ökade miljömedvetande, den ökade
internationalisering och det ökande intresse för
solidaritetsfrågor som man möter bland unga
tonåringar i dag är det är klart att frågeställningarna
får denna karaktär.
I det perspektivet kanske det inte är särskilt
lyckosamt att öka kursbaseringen i undervisningen.
Man löper större risk för fragmentisering av
kunskaperna.
Från Vänsterpartiets sida tycker vi dessutom att det
finns för litet erfarenhet och att det gjorts för dålig
utvärdering av den programbaserade skolan. Det
är ändå bara ett fåtal år sedan vi fattade beslut om
att införa denna programbaserade skola. En del
kommuner har först nyligen startat verksamheten
och satt den treåriga gymnasieskolan i sjön.
Det är litet svårt att avgöra när det är fråga om en
kursutformad undervisning och utbildning och när
det inte är det. Det är naturligtvis i hög grad
definitionsfrågor.
En alltför stor uppdelning, som kan leda till en
fragmentisering, skulle som sagt också begå våld på
den verklighet som omger oss, och den är ju
komplicerad i dag. Jag är inte man att mot
bakgrund av dagens politiska, ekonomiska och
sociala situation våga sia särskilt mycket om
framtiden. En del saker har väl utkristalliserats. Jag
tror att försöken att ändå se helheten också skall
prägla skolans verksamhet.
En kursuppdelning som försöker efterlikna
högskolans system ger ju inte precis känslan av
uppnåendet av några pedagogiska höjder. Den
erfarenheten har vi ju absolut inte av högskolan,
men däremot av folkhögskolan.
En annan kritisk synpunkt mot en kursutformning
är att den, om den känns påtvingad, kan förta
lärarens professionalitet.
Det är som sagt svårt att riktigt förstå vad som avses
och vad som är drivkraften bakom den mer
kursutformade gymnasieskolan. Jag har erfarenhet
av det gamla linjesystemet, och om jag tänker efter
kommer jag naturligtvis på vissa moment där som
jag skulle kunna beteckna som kursutformade. Det
beror på hur vi kom överens om att vi ville ha
undervisningen upplagd.
Inom ramen för programmen -- och t.o.m. inom
linjerna, vill jag hävda -- finns visst stora
möjligheter till självvalda fördjupningar inom olika
ämnen och kombinationer av kunskapsfält. Detta
sägs i propositionen och i betänkandet. Att gå på
och säga att skolan skall vara mer kursutformad
vittnar egentligen om en ganska så
institutionaliserad syn på undervisnings- och
bildningsprocessen. Det är helt enkelt klåfingrigt,
herr talman. Låt dem i stället avgöra själva hur de
vill lägga upp undervisningen och utbildningen.
En annan intressant fråga i det här sammanhanget
är vad som kommer att hända med klassen.
Kommer klassen i allt högre grad att ryckas isär?
Kommer klassen så att säga att luckras upp? Jag
tror att det vore olyckligt. Olika rapporter och
annat har på senare tid visat att klassen trots allt har
en ganska stor social funktion för människor under
de år då man begår gymnasiestudier. I tider av
sönderfall och stora ekonomiska och sociala
problem, arbetslöshet och annat tror jag att klassen
för en del unga människor faktiskt kan vara ett
socialt och moraliskt stöd. Det är inte svårt att
tänka sig att det kan vara så.
Det hade varit mer intressant att i samband med
debatten om ett gymnasieskolebeslut här i
kammaren utveckla frågan om hur gymnasieskolan
i samarbete med t.ex. grundskolan bättre skulle
kunna verka mot den sociala snedrekryteringen till
högre studier. En gymnasieskola där
kursutformningen så att säga dras ut in absurdum
tror jag får en mer sorterande funktion gentemot
speciellt dem som i dag i allt mindre grad, beroende
på socialgruppstillhörighet, söker sig till högre
studier.