Fru talman! Vi ska debattera SfU8 och SfU13 i ett
sammanhang. Jag tänker börja med SfU13, som
handlar om efterlevandepensioner och efterlevande-
stöd till vuxna och barn.
Jag inleder med att yrka bifall till reservation 6 i
SfU13.
Utformningen av efterlevandepensioner och ef-
terlevandestöd har nära anknytning till de förmåner
som utges och intjänas inom ålders- och förtidspen-
sionssystemen. När nu dessa har ändrats på ett så
omfattande sätt måste också efterlevandeförmånerna
anpassas till det nya systemet.
Man måste observera att efterlevandeskyddet för
både vuxna och barn har genomgått mycket stora
förändringar, först under 60-talet och 70-talet och
sedan genom det beslut som fattades 1989 och trädde
i kraft 1990.
Efterlevandeskyddet för vuxna, dvs. främst änkor,
utgjorde den tunga delen av detta skydd. Detta var
naturligt. Först efter 1970 började kvinnor förvärvs-
arbeta i verkligt stor utsträckning. Arbetstid och för-
värvsinkomster var fortfarande betydligt lägre för
kvinnor än för män. Det är först under det senaste
decenniet som kvinnor börjar närma sig en för-
värvstid som motsvarar männens.
Pensionssystem är mycket långsiktiga. De sträck-
er sig över perioder som omfattar en människas hela
yrkesverksamma liv och pensionärstid. Detta innebär
att pensionssystem måste förändras med försiktighet,
dvs. att ändringarna måste ske med användning av
omfattande övergångsregler. Detta gäller antingen
man behåller en betydande del av inkomstanknuten
pension eller om man skulle vidga grundpensions-
systemet. Övergångsreglerna är helt enkelt till för att
skydda den enskilda mot retroaktiva ingrepp.
Att alla pensionssystem blir komplicerade är alltså
något som inte kan undvikas. Detsamma gäller kol-
lektivavtal som rör pensioner.
Vid 1989 års ändringar av efterlevandeförmånerna
föreslogs först en drastisk nedskärning av änkepen-
sionen utan acceptabla övergångsregler.
Kritiken blev hård och utskottet förhandlade fram
ett nytt förslag med nya övergångsregler. Det innehöll
enligt mitt förmenande vissa principiella brister - där
fanns ett slags embryo till inkomstprövning. Det var
olyckligt, men alla partier som deltog i utskottsarbetet
förband sig att inte ändra framförhandlade övergångs-
regler i framtiden. Vi var mycket få som inte röstade
igenom förslaget.
Kritiken blev därför stor - och bitterheten bland
änkorna som drabbades enorm - när regeringen 1997
lade fram ett förslag i vilket vissa delar av övergångs-
reglerna ändrades genom att en inkomstprövning av
folkpensionsdelen infördes. Den änkepension som
kom från ATP-delen lämnades dock oförändrad.
I vår gemensamma motion från m, fp och kd be-
gär vi ett tillkännagivande om att övergångsreglerna
före den 1 april 1997 ska återställas, inte minst för de
offentliga pensionssystemens trovärdighets skull.
Ändringen ledde till slumpvisa rättsförluster för en-
skilda personer, och var ett brott mot de utfästelser
som riksdag och regering tidigare har gjort. Det är
just denna typ av åtgärder som pensionslöften inte får
utsättas för.
Utskottets majoritet hävdar att förändringen var
nödvändig av ekonomiska skäl. Det hade funnits
andra, mindre känsliga, områden att spara på. Den
kamerala exakthet som tyvärr kännetecknat vår statli-
ga budgetering gör att man ofta fattar lite okloka
beslut.
Jag yrkar bifall till reservation 6, och jag är fak-
tiskt förvånad att inte fler partier har stött oss.
Efterlevandestödet till efterlämnade barn har fått
en förbättrad utformning mot vad den hade tidigare.
Det är bra och viktigt. Det är mycket tillfredsställande
att efterlevandeskyddet för barn har kunnat förstär-
kas.
Omställningspensionen för efterlämnade vuxna,
män eller kvinnor, har nästan återställts från den
försämring som infördes 1997. Omställningstiden
uppgick till minst tolv månader tidigare. Det är en
minimitid för den efterlevande för att kunna anpassa
sig till de drastiskt ändrade förhållandena, både eko-
nomiskt och känslomässigt, när man förlorar en liv-
skamrat. Att regeringen vidhöll att det fulla återstäl-
landet skulle kunna ske först 2005 tycker vi reser-
vanter var okänsligt och onödigt. Motiveringarna av
ekonomisk natur är svaga, allra helst som Ekono-
mistyrningsverket i dag rapporterar 10 miljarders
överskott i budgeten för 1999.
Jag yrkar inte bifall till reservationen, men jag ber
kammaren att läsa våra synpunkter i reservation 3.
Jag observerar att en del av dem som har tyckt illa om
den här typen av förändringar faktiskt inte har vågat
reservera sig.
Så har jag några korta reflexioner gällande SfU8 -
fast först en liten utvidgning!
Det är få som har tänkt på att när Sverige fick sitt
ATP-system så kom modellen från USA. 30-talets
kraschade fackliga pensionssystem för vanliga ameri-
kaner utgjorde nämligen bakgrunden till det nu 65-
åriga social security-systemet. Både social security
och ATP uppbyggdes som förmånsbaserade fördel-
ningssystem, och har brottats med samma problem:
växande pensionärsgrupper, tidvis låg tillväxt och
demografiska obalanser. Sveriges problem kom snab-
bare, men förändringar måste också ske i USA. I
förra veckan föreslog presidentkandidaten Bush i
princip samma förändringar av social security som
beslutats om i Sverige. Förslaget fick ett gott motta-
gande.
Men vad som är intressant i samband med SfU8
och de beskyllningar som funnits i debatten, och även
i vissa motioner, om hemlighetsmakeri och bristande
debatt är vad Bush sade när han presenterade sitt
förslag. Han sade: Samarbete är nödvändigt mellan
olika partier när man ska ändra något så långsiktigt
som ett pensionssystem. Stora reformer som är nöd-
vändiga på grund av demografiska förändringar måste
få växa fram i samarbete mellan partierna.
Det är så den svenska pensionsreformen har
kommit fram - i samarbete mellan de fem partierna,
därför att de accepterade huvudprinciperna för sys-
temet. De förstod också samtidigt att detta samarbete
kräver både information och debatt. Och sådan har
funnits! Gå igenom artikelindex och databaser om
pensionsreformen, och se vilket stort antal kritiska
artiklar som har besvarats av Genomförandegruppen i
sin helhet eller av någon eller några av gruppens
ledamöter. Debatten har varit livlig!
Vid ett samtal med Mats Svegfors för drygt ett år
sedan om målkonflikter gällande öppenhet och kon-
sensus i pensionsfrågan berömde han Genomförande-
gruppen för att den bemödat sig om att lyssna, besva-
ra frågor och resonera kring den kritik som framförts.
Kritiken har också påverkat arbetet på många
punkter. Adoptioner och barnår, som behandlas i
SfU8 är ett exempel. Avtalspensionernas behandling
utgör ett annat. Även de stora principerna; försäk-
ringsmässigheten, livsinkomstprincipen och premie-
reservssystemet blev en realitet först efter betydande
diskussioner, inte minst inom socialdemokratin. Men
sedan låg huvudprinciperna fast. Det var nödvändigt.
När sedan olika detaljer har arbetats fram successivt
har alla haft möjlighet att ta del av utredningar och
remissinstansernas synpunkter - och att man har gjort
detta framgår av den livliga debatt som har ägt rum.
För att vara konkret: Adoptionsföräldrars rätt till
barnår har verkligen belysts från många håll. Utskot-
tets formulering, att Genomförandegruppen ytterliga-
re överväger frågan i det fortsatta arbetet, är ingenting
som kan viftas bort. Jag har suttit i många utredning-
ar. Men jag tror knappast att någon beredning har
varit mer öppen för att beakta olika synpunkter, att
väga dem mot varandra och att lyssna och försöka
vara konstruktiv.
Varför har vi fungerat så? Det är det enda sättet på
vilket samarbete över blockgränserna kan nå legiti-
mitet. Vi har ansträngt oss för att göra den berörda
målkonflikten så liten som möjligt.
Nog har det känts jobbigt ibland. Ofta har jag
önskat att jag hade sluppit skriva artiklar under lördag
och söndag, och i stället fått gå ut och sola mig. Men
pensionsartiklar har varit ett måste! Jag har besvarat
stora mängder e-post, och jag är övertygad om att
mina kolleger har gjort detsamma. De har säkert varit
mer pliktmedvetna och mer flitiga än jag.