Fru talman! Det var väl en ganska betydande un-
derdrift när Ulla Hoffmann nyss sade att Vänsterpar-
tiet inte var berett att ställa sig bakom det nya pen-
sionssystemet till hundra procent. Det är alldeles klart
att man inte var det. Vänsterpartiet ville inte ställa sig
bakom huvuddragen i reformeringen. Med
"huvuddragen" menar jag sådana saker som livsin-
komstprincipen, att det skulle finnas ett fonderat
inslag m.m.
För att återgå till historieskrivningen vill jag säga
att inget av de andra fyra partierna den där hösten
svor på var och en av de kanske 17-20 punkter som
ordföranden presenterade som underlag för en bred
uppgörelse. Däremot förväntades man ställa sig bak-
om huvudinriktningen.
Jag kan vidare gärna bekräfta att Vänsterpartiets
och Ny demokratis invändningar var olika till sin
karaktär. Det räcker att läsa reservationerna för att se
att de har utgått från olika grunder.
Ulla Hoffmann har fel - jag förmodar att det är
oavsiktligt - när hon säger att det i vårt budgetförslag
i år ingår sänkta nivåer i sjukförsäkringen eller flera
karensdagaar. Det har vi faktiskt inte tagit med. Där-
emot ingår punkten om trafikförsäkringen.
Det är väl efter att ha hört Ulla Hoffmanns replik
bara att konstatera att Vänsterpartiet, att döma av
resultatet, uppenbarligen antingen inte tillräckligt
mycket har prioriterat frågan om att hjälpa till med
efterlevandepensionen eller har misslyckats mycket
grovt. Att nu förlänga omställningsperioden från sex
till tolv månader innebär, om jag minns rätt, utgifter i
storleksordningen 70-80 miljoner kronor. Hade ni
varit tillräckligt tydliga mot samarbetspartnerna om
att det här var en oerhört viktig fråga för er, förmodar
väl vi utomstående att det här skulle ha gått att få
igenom.