Fru talman! Det nya pensionssystemet har vi dis-
kuterat många gånger i riksdagen, och det kommer vi
säkert att fortsätta att göra. Det är på intet sätt något
fel i det, eftersom det är ett stort och viktigt system -
den viktigaste socialförsäkringen - och handlar om
den ekonomiska tryggheten på äldre dagar.
Två grundtankar fanns i samband med det nya
pensionssystemet när det konstruerades. Den ena var
förstås att skapa ett hållbart och uthålligt pensions-
system som kunde hantera sin huvuduppgift att se till
att de äldre fick en ekonomisk trygghet på gamla
dagar. Det andra inslaget har kanske inte diskuterats
lika ofta. Det handlade om att se till att pensionssys-
temet i sig i största möjliga utsträckning utformades
så att drivkrafterna gick åt rätt håll. De drivkrafter
som var bra för samhällets utveckling skulle också
vara bra för den enskilde, och därför skulle sannolik-
heten för en bra samhällsekonomisk utveckling öka.
Några exempel på det är de s.k. raka rören, dvs.
att det skulle finnas ett bra samband mellan de avgif-
ter man betalar och de förmåner man får, men också
inslag som att den som stannar lite längre tid på ar-
betsmarknaden får mer i årlig pension än den som
stannar kortare tid.
Dessa frågor diskuteras just nu i alla länder av vår
typ. Debatten blir bara mer och mer intensiv för varje
år som går. Det har förstås att göra med förändringar i
våra samhällen. Det har att göra med demografin. I
nästan alla länder av vår typ är det glädjande nog så
att medellivslängden bara fortsätter att öka - på
många håll, liksom i Sverige, snabbare än vad man
har trott. Det är också så, vilket inte är lika glädjande,
att den faktiska ålder när människor lämnar yrkesar-
betet förefaller att sjunka, dvs. att gå åt motsatt håll
än vad som gäller för medellivslängden.
Till detta kommer med stor kraft i många av våra
länder att födelsetalen går ned mycket kraftigt. I vårt
land är vi nu nere i de lägsta födelsetalen vi har haft
sedan statistiken infördes 1749. Det finns flera länder
i Europa som har ännu lägre födelsetal. Som många
känner till behövs det lite drygt två barn per kvinna
för att man på lång sikt ska kunna behålla folkmäng-
den - annars kommer den att sjunka.
Bland de betänkanden som vi diskuterar under
denna punkt finns betänkandet om vissa frågor om
det nya pensionssystemet. I det sammanhanget har vi
valt att i ett särskilt yttrande kommentera en motion
som vi har väckt som handlar om pensionsmedel för
kompetensutveckling. Det gäller inte huvudfåran i
pensionssystemet, men det handlar om en tankegång
som vi väckte för tre fyra år sedan, nämligen att vi
som medborgare skulle kunna få välja att någon gång
mitt i livet ta ut delar av såväl privata pensionsförsäk-
ringar, i den mån man har sådana, som avtalspen-
sionsförsäkringar, vilket 90 % eller kanske t.o.m. mer
av de yrkesarbetande har. Man skulle också få en
ökad möjlighet att med hjälp av det allmänna pen-
sionssystemet ta ut ett kompetensutvecklingsår mitt i
livet. Självfallet skulle det påverka behållningen och
den framtida pensionen.
Vi har arbetat för det i flera års tid, bl.a. genom
denna motion. Vi har ännu inte lyckats övertyga kam-
raterna som har varit med oss om att reformera det
svenska pensionssystemet, och därför har vi valt att
inte skriva en reservation, vilket hade varit det natur-
liga, utan ett särskilt yttrande som avrundas med att vi
hoppas att på sikt kunna övertyga våra kamrater på
denna punkt om att vi ska skapa ett bättre system.
På den punkten har det så sent som i går kommit
en enmansutredning, som såvitt vi kan förstå av
pressmeddelande och annat går åt rätt håll. Det
handlar om ökade möjligheter för medborgare att
spara för framtida kompetensutveckling med samma
enkla tanke som gäller pensionsförsäkringar. Man
slipper skatten nu, när man sätter in pengarna, men
den dag man tar ut dem får man beskatta dem. Jag
hoppas alltså att det som kom fram i går är ett tecken
på att dessa tankar väcker ökat intresse i vårt sam-
hälle och att de sedan också kommer att kunna för-
verkligas.
Om jag går över till frågan om det nya pensions-
systemet i allmänhet kan jag säga att det är så att vi
har, som redan har nämnts flera gånger i dagens de-
batt, en genomförandegrupp som har i uppgift att
genomföra och vårda pensionsöverenskommelsen.
Det har kritiserats många gånger - senast i dag - av
de partier som inte ville vara med om att genomföra
ett nytt pensionssystem. Det var ju så att Vänsterpar-
tiet och på den tiden Ny demokrati, som fanns med i
Pensionsarbetsgruppen åren 1991-1994, fick samma
möjligheter som de andra fem partierna att ställa upp
bakom huvudprinciperna. Det gällde inte varje kom-
matecken eller semikolon inledningsvis, utan huvud-
principerna för en fortsatt diskussion. Såväl Ny de-
mokrati som Vänsterpartiet valde att ställa sig utanför
det arbetet.
Genomförandegruppen är till för att genomföra
det som fanns med i den ursprungliga pensionsuppgö-
relsen och några angränsande frågor. Den enda större
nya fråga som har dykt upp under resans gång kan vi
konstatera är frågan om den automatiska balansering-
en, som har att göra med att vi på några punkter har
genomfört, jämfört med ett försäkringsmässigt sys-
tem, mot pensionstagarna generösa regler som gör att
man har anledning att fundera över uthålligheten på
sikt.
En följd av detta nya pensionssystem är förstås att
ett antal angränsande system behöver anpassas till det
nya systemet. Det är huvudsakligen fråga om en tek-
nisk anpassning. Jag kan ta ett exempel. Det säger sig
självt att man, om man går från en i praktiken obe-
skattad folkpension till en beskattad folkpension,
kommer att få ändra reglerna för pensionärers rätt att
få bostadsbidrag. Det är också så att vi behöver an-
passa det som är uppe på dagens dagordning - frågan
om efterlevandepensionerna - till det nya systemet.
Det har nästan helt och hållet handlat om en teknisk
anpassning till det nya pensionssystemet.
Men tyvärr tvingas vi också diskutera några andra
frågor som har med änkepensionen att göra. Det beror
på att några av partierna år 1996/97 valde att försäm-
ra villkoren för änkepensionen jämfört med dem som
utarbetades av riksdagen i slutet på 80-talet och bör-
jan på 90-talet. Det har vi många gånger diskuterat i
denna kammare. De partier som är emot har väckt
motioner, nu senast i samband med vårbudgeten och i
samband med dagens betänkande.
Det gäller två saker. Det ena är den s.k. inkomst-
prövningen av folkpensionsdelen av änkepensionen
som genomfördes våren 1997 och som har drabbat
många människor med stor kraft. Det rör sig om tio-
tusentals änkor som har fått sin ekonomiska situation
väsentligen försämrad. Jag ska återkomma till det om
ett ögonblick, men jag vill innan jag går vidare yrka
bifall till den reservation nr 6 som finns i betänkande
13, där Moderaterna, Kristdemokraterna och Folk-
partiet nu kräver ett tillkännagivande till regeringen
om att man ska återgå till de gamla reglerna så fort
som möjligt - i praktiken från den 1 januari nästa år -
och att man ska ta tillbaka de regler som gällde före
den 1 april 1997.
En annan del av den försämringen var att man för-
sämrade den s.k. omställningspensionen från tolv
månader till sex månader. Det gäller alltså tiden efter
det att man har blivit änka eller änkling, ibland utan
någon som helst varsel genom olycka eller på annat
sätt. Man skulle ha en viss garanti för sin ekonomiska
standard, och tiden för den krymptes från tolv måna-
der till sex månader. Vi och många andra tyckte att
det var mycket upprörande och att det finns all anled-
ning i världen att återgå till den gamla regeln om tolv
månader.
Vi har därför motionerat om det tillsammans med
andra partier. I utskottet har det visat sig att Vänster-
partiet har en liknande uppfattning, som man har
uttryckt i en reservation nr 4. Det finns en reservation
nr 3 från Folkpartiet, Moderaterna, Kristdemokrater-
na och Centerpartiet. Skillnaderna mellan dem är att
Vänsterpartiets synpunkter gäller på längre sikt, såvitt
jag förstår.
Det är beklagligt, vill jag än en gång upprepa i
denna kammare, att Vänsterpartiet, som så aktivt när
beslutet togs i kammaren 1996/97 och i valrörelsen
1998 talade om detta och mycket hårt kritiserade
dessa försämringar, antingen inte har ansträngt sig
tillräckligt i samtalen med socialdemokraterna eller
av Lennart Klockares partivänner mött ett så benhårt
motstånd att man har haft att välja mellan att ge upp
samarbetet helt och hållet eller att få någon förbätt-
ring för änkorna till stånd.
Den förbättring som har presenterats i årets vår-
proposition innebär, om jag har förstått det rätt, en
satsning på ungefär 30 miljoner kronor. Den har
kommit efter tre år. Med den takten, Ulla Hoffmann,
har ni återställt änkornas regler från före den 1 april
1997 om ca 90 år. Det är klart att det är bättre än
ingenting alls, men det är knappast det intryck ni gav
väljarna i valrörelsen förra gången.
Jag vill i det sammanhanget ställa en fråga till
Lennart Klockare. Detta inslag i saneringen av stats-
finanserna har angripits mycket hårt av flera männi-
skor. Bl.a. Joakim Palme, som ju leder den av rege-
ringen tillsatta utredningen om välfärdsbokslut, har i
flera artiklar påpekat att detta är den största avvikel-
sen från traditionell svensk välfärdspolitik som har
genomförts på senare år och därför varit mycket kri-
tisk mot den. Min fråga till Lennart Klockare är vad
det är som gör att ni är så oerhört angelägna att stå
fast vid de stora försämringar som änkorna drabbades
av.