Herr talman! Det har varit en parad av dysterkvistar och svartmålare här, så låt mig börja mitt inlägg med att skjuta in lite positiv energi i debatten.
I dag har Konjunkturinstitutet kommit med en prognos som skruvar upp utsikterna för svensk ekonomi något. Det har kommit en arbetskraftsundersökning som visar att sysselsättningen fortsätter att öka och att arbetslösheten utvecklas bättre än vad analytikerna trodde - den går inte upp - trots den internationella krisen.
Herr talman! Låt mig i mitt huvudanförande fokusera på några andra saker, och låt mig inleda mitt anförande med en sammanfattning av vad jag har att säga.
Många företrädare för Socialdemokraterna hävdar gång på gång att klyftorna i det svenska samhället har ökat. De målar upp bilden av rika som roffar åt sig en allt större del av den gemensamma kakan och att fattiga blir allt fler. Men det stämmer inte. Påståendena om kraftigt ökade klyftor överensstämmer inte med verkligheten. Studerar man statistiken över inkomstutvecklingen och inkomstspridningen sedan mitten av 1990-talet saknas det stöd för hypotesen om kraftigt ökade inkomstklyftor i Sverige efter år 2006.
Vi ser detta påstående om ökade klyftor till exempel i den reservation som Socialdemokraterna har till regeringens vårbudget. Där skriver man: "Sverige har i dag en av de snabbast växande inkomstklyftorna i hela OECD."
Men eftersom Sverige inte har några växande inkomstklyftor kan det inte vara någon av de snabbast växande i hela OECD. Magdalena Andersson och gruppledaren Mikael Damberg skrev i Dagens Nyheter i går: "Det är otvetydigt så att klyftorna i Sverige växer". Det är fel!
Stefan Löfven sade i
Ekots lördagsintervju
att problemet är de växande klyftorna i samhället, negativ inkomstutveckling och långtidsarbetslöshet, främst bland unga. Låt mig konstatera att Socialdemokraterna, bland andra Stefan Löfven, slarvar med sanningen. Hypotesen om ökade klyftor i Sverige sedan 2006 saknar stöd. Just beträffande långtidsarbetslösheten bland unga är Sverige och Finland de två länder som har lägst andel ungdomar som varit arbetslösa i mer än sex månader. Det är bara att läsa betänkandet.
Men låt mig som liberal först konstatera att vi liberaler och Socialdemokraterna har olika syn på vad som är ett rättvist samhälle. Vi tycker att det ska löna sig att arbeta, att arbeta övertid, att ta ansvar och risker och att utbilda sig. Höjden av rättvisa är inte att alla har det exakt lika bra.
Orättvisor för liberaler handlar inte om att bli upprörd över att någon tjänar pengar. Orättvisor handlar om när människor saknar möjligheter. Våra liberala lösningar handlar om att människor ska ha lika chanser i livet, hela livet. En skola med fokus på kunskap, en god skattefinansierad sjuk- och äldreomsorg och väl fungerande sociala skyddsnät skapar ett samhälle som håller samman.
Herr talman! Det finns olika sätt att mäta fattigdom. Det har under maj månad hänvisats till en rapport från OECD som visar att den så kallade relativa fattigdomen har ökat i Sverige. Det är viktigt att förstå att detta mått inte fångar in frågan hur många människor som lever i misär eller hur djup en eventuell misär är, utan i stället säger måttet hur sammanpressad den nedre delen av inkomstfördelningen är, vilket ju inte alls är detsamma som fattigdom.
Det är därför detta mått nu utnyttjas för att påstå att år 1995 - som var ett krisår med stort budgetunderskott, hög arbetslöshet, inledningsvis höga räntor och kraftiga nedskärningar i välfärdssystemen - skulle ha varit ett bättre år för Sverige än 2010. Det är ett absurt påstående, men det kommer av den vilseledande användningen av detta mått.
Ett annat illustrativt exempel på detta mått som man använder för att påstå att Sverige har växande klyftor är att när krisen kom till Grekland skulle Grekland ha blivit rikare. Man behöver inte ens ekonomisk kunskap för att förstå att detta är helt orimligt.
Jag lämnar detta vilseledande och av oppositionen missbrukade mått och går över till Statistiska centralbyråns mätning av inkomstskillnader. Vad socialdemokratiska företrädare låter bli att säga är att den allra största delen av de ökade inkomstskillnaderna efter 1995 inträffade under den socialdemokratiska tiden 1995-2006, alltså före regeringsskiftet från Göran Persson till Fredrik Reinfeldt. Nu var förstås de växande inkomstskillnaderna under Socialdemokraternas tid inte resultatet av någon illvilja, utan det var resultatet av Socialdemokraternas saneringspolitik, som var nödvändig och ofrånkomlig vid mitten av 1990-talet.
Även Finanspolitiska rådet har undersökt påståendet om vidgade klyftor och kommit till slutsatsen att klyftorna inte har ökat under alliansregeringens tid. Rådet, som oberoende av regeringen granskar den förda ekonomiska politiken, skriver i kap. 7 i sin rapport som kom nu i maj att inkomstskillnaderna har varit närmast oförändrade under alliansregeringens tid trots den ekonomiska krisen. Rådet hittar i sin analys inte de kraftigt växande klyftor som oppositionen återkommande påstår skulle ha ökat.
Finanspolitiska rådet presenterar också ett annat viktigt resultat, nämligen att den sammantagna utjämningseffekten av skatter och bidrag under alliansregeringens tid har varit oförändrad. Vad är då innebörden av det? Jo, det betyder att alla de förändringar som regeringen har genomfört när det gäller skatter och bidrag inte har medfört ökade klyftor - helt i strid med de påståenden som ledande företrädare för Socialdemokraterna tid efter annan gör. De gör det inte bara i reservationen utan också i
Ekots lördagsintervju
och i återkommande artiklar och uttalanden. Det är inte med sanningen överensstämmande. Man slarvar och fuskar med sanningen.
Professor Anders Björklund, Finanspolitiska rådet och Stockholms universitet, konstaterade vid finansutskottets utfrågning nu i maj att vi i Sverige har en uppgång i inkomstspridningen mätt med den konventionella Gini-koefficienten. Det är alltså ett mått på hur ojämn inkomstfördelningen i ett samhälle är. Han säger att den uppgången skedde 1995-2005. "Sedan 2006, som är före krisen, är det en förbluffande konstant inkomstfördelning." Det har alltså inte blivit några ökade inkomstolikheter och klyftor under alliansregeringen. Det är inga kraftigt vidgade klyftor, tvärtemot vad Socialdemokraterna ständigt upprepar.
Finanspolitiska rådets slutsats stämmer också överens med Statistiska centralbyråns statistik över utvecklingen av disponibla inkomster.
I stället, herr talman, konkluderade professor Björklund vid riksdagshearingen den 21 maj att politiken och utvecklingen under alliansregeringen har haft "anmärkningsvärt gynnsamma fördelningseffekter". Smaka på det, socialdemokrater!
Ni har fuskat med sanningen. Ni luras med sanningen om de växande klyftorna!
Då är frågan: Vad är det som är orsaken?
Socialdemokraterna vill bortförklara de växande klyftorna under den första delen av den här studerade perioden, alltså Socialdemokraternas tid vid makten, med att det var någon annan som orsakade klyftorna. Det var den ostyrbara börsen och de ökade kapitalinkomsterna.
Statistiska centralbyråns siffror visar dock något annat, nämligen att den ökade inkomstspridningen under Göran Perssons och Socialdemokraternas tid finns där oavsett om man räknar in kapitalinkomster eller börsvinster. Det är en obetydlig skillnad. Börssvängningarna finns med, men de är bara av mindre betydelse för spridningen i inkomst.
Återigen vill jag säga att jag inte lastar Göran Persson och hans regering för detta. Det är ett resultat av en nödvändig saneringspolitik som i sin tur motiverades av en ekonomisk kris.
Den läxa vi kan lära av detta är att det är väldigt svårt att undvika ökade klyftor när en kraftig makroekonomisk omställning måste göras. Då är det framför allt människor med små marginaler som drabbas.
Om man måste göra en budgetsanering ger det i allmänhet ökade klyftor. Har man inte behov av budgetsanering, och det har den här regeringen inte haft, för vi har drivit en ansvarsfull och klok politik, blir det heller inte anledning till ökade klyftor. Detta är otroligt viktigt att notera. Det är just därför att Sverige efter den senaste krisens inledning 2008 inte har behövt gå igenom någon tuff krishanteringskur liknande den på 1990-talet eller den som andra länder nu genomgår som Sverige efter 2008 inte har haft ökade klyftor. Det är alltså alliansregeringens ansvarsfulla politik under krisen som har gjort att skillnaderna mellan människors inkomster fortfarande är små i Sverige.
Avslutningsvis: I sin strävan att hitta en bra story med rejäla rallarsvingar mot regeringen har Stefan Löfven och andra socialdemokrater, inklusive de som har skrivit reservationen i detta betänkande, hamnat helt snett i sin iver att komma åt regeringen. Beskrivningen av de påstått kraftigt ökade klyftorna stämmer helt enkelt inte.
(Applåder)