Herr talman! Låt mig inledningsvis säga något om klyftor, eftersom Per Bolund började med det. Han sade att OECD har en annan åsikt om hur man mäter klyftor. Det mått som jag kritiserar är det som OECD använder. Det mäter inte fattigdom. Det mäter inkomstspridningen mellan medelklass och de allra fattigaste i en ekonomi. Det är inte ett fattigdomsmått. Det är ett spridningsmått.
Det är därför det blir sådana egendomliga konsekvenser. Man säger att den relativa fattigdomen har minskat i Grekland. Var och en som tittar på tv kan se att fattigdomen har ökat i Grekland. Måttet fungerar inte på det sätt som man skulle vilja när man säger ordet fattigdom. Det mäter inte ökad och minskad fattigdom. Nåväl, jag kan komma tillbaka till det om någon vill.
Jag ska tala om klyftor globalt. Eftersom Sverige och andra industriländer inte har så många verktyg att hantera blir det ett väldigt fokus på biståndet som minskar klyftorna. Men om vi ser på hur världen har utvecklats under de senaste 20 åren har biståndet inte haft annat än mycket marginell effekt på att minska fattigdomen.
Det är införandet av marknadsekonomi och exportledd tillväxt i framför allt Asien men nu även i Sydamerika och i Afrika som har lyft miljarder människor ur grundläggande väldigt stor fattigdom upp till en högre nivå. Anna Kinberg Batra var här tidigare inne på Indien. Det stora exemplet är naturligtvis Kina.