Herr talman! När Per Bolund började tala om den globala fattigdomen tyckte jag att det var tillfälle att påpeka att det inte är biståndet som avgör huruvida den globala fattigdomen ökar eller minskar. Sveriges och andra länders lilla insats sker via biståndet. Men det är inte avgörande för världens framtid.
Jag håller med Per Bolund om att biståndspengarna ska användas till fattiga. Vi gör det. Jag tycker inte att det är något fel att man i ökad utsträckning använder dem för till exempel flyktingar och understöd av flyktingar.
Innan det är slut här vill jag understryka att min huvudpoäng är att klyftorna i Sverige inte ökar. Om vi tar måttet Gini-koefficienten är det ett mått där man inkluderar hela befolkningen till skillnad mot OECD-måttet.
Det är ett väl etablerat mått med välkända egenskaper. Finanspolitiska rådet konstaterar att Gini-koefficienten för Sverige är närmast oförändrad sedan 2007. Övergripande inkomstskillnader har därmed inte ökat i någon större grad.
Det är ett otroligt viktigt resultat. Jag vill att vi städar undan påståendet om ökade klyftor så att vi kan fokusera på verkliga problem vi har till exempel i våra förorter.
Det har varit en slapp hänvisning till ökade klyftor i diskussionen om upploppen. Jag tycker att det är helt fel. Det är andra orsaker. Låt oss fokusera på de orsakerna och lämna de stora aggregerade sammansatta beskrivningarna av svensk ekonomi som en ekonomi med växande klyftor.