Herr talman! Vi är många som känner förväntan inför sommaren. Samtidigt vet vi att även denna dag är det många som har vaknat och som vet att deras resurser och kompetens inte heller denna dag kommer att tas till vara. De har inte möjlighet att bidra till samhällsbygget - och inte ens till sin egen försörjning - genom arbete. Deras kompetens och resurser tas inte till vara.
Sverige har i dag massarbetslöshet. Det finns drygt 400 000 människor som inte tas till vara. Det är ett enormt resursslöseri både med individer och med samhällsekonomi. Människors vilja att arbeta borde ses som vår främsta och största tillgång.
Med 92 000 fler arbetslösa sedan 2006, med en långtidsarbetslöshet som har stigit med över 100 procent och med drygt 100 000 unga som varken studerar eller arbetar borde det finnas anledning för regeringen att åtminstone ha någon form av probleminsikt. Inte ens det faktum att regeringen tvingades skriva upp arbetslöshetsprognoserna med ungefär 140 000 personer för någon månad sedan har lett till justeringar i politiken. Det är snarare tvärtom: Allt är bra! Lite siffertricksande hos Arbetsförmedlingen om hur arbetslösheten ska beräknas och lite siffertricksande med överskottsmålet är allt som behöver fixas till. Sedan är det bara att köra på som vanligt.
I dag går det sju arbetslösa på varje ledigt jobb i Sverige. I Gävleborg, som jag kommer ifrån, går det 15 arbetslösa på varje ledigt jobb. Regeringens svar på det är att försvåra för människor att vara med i a-kassan, och ersättningsnivån är så låg att det är direkt pinsamt att leva med den ersättningen. Det strukturella problemet arbetslösheten görs till ett individuellt problem eller, som Per Bolund sade nyss, ett privat problem av regeringen.
Herr talman! I budgetpropositionen står det: För personer som har varit arbetslösa länge har även den sänkta kompensationsgraden i arbetslöshetsförsäkringen gjort det mer lönsamt att arbeta. Samma sak gäller inom sjukförsäkringen där införandet av en bortre gräns inneburit att incitamenten att återgå till arbete har stärkts.
Regeringen menar på fullaste allvar att människor väljer att stanna hemma i stället för att jobba eller bli sjuka i stället för att gå till jobbet. Det är en sorglig människosyn. Med andra ord skulle regeringen kunna säga: Skärp dig! Ta dig i kragen och ta ett jobb! Eller som Kristdemokraterna kanske säger till de sjuka: Ta din säng och gå!
Det är också de här grupperna som, tillsammans med pensionärerna, bestraffas med högre skatt enbart för att de har haft oturen att förlora jobbet eller bli sjuk. Hur pensionärerna ska ta sig i kragen har jag lite svårare att förstå, för det är ju rätt svårt att bli yngre.
Den ideologiskt drivna, ensidiga skattesänkarpolitiken är en politik utan visioner som sätter människor i kläm. Sänkta skatter än regeringens svar på alla samhällsproblem. Moderaterna verkar numera tro att jobbskatteavdraget också ska påverka bostadsbristen. Jag väntar bara på att sänkt skatt ska rekommenderas som kur för dem som drabbas när nästa influensa kommer.
Herr talman! Socialstyrelsen skriver att samhället inte skulle klara av att tillgodose medborgarnas behov av omsorg utan de anhörigas insatser. Det innebär att det är kvinnorna som bär välfärden på sina axlar. Vi kan se hur bilden av det jämställda Sverige krackelerar alltmer. Kvinnor slutar jobba eller går ned till deltid för att obetalda ta hand om anhöriga. Förskolegruppernas storlek ökar, likaså fritidsgrupperna. Lärartätheten är alltför låg för att varje barn ska kunna få den hjälp och det stöd det behöver. Personalen i äldreomsorgen går med en konstant känsla av otillräcklighet, hoppar över raster och springer allt fortare. Och medan de som arbetar i välfärden sliter och anstränger sig allt vad de kan ser vi att regeringen inte ens ger dem en trygg ekonomisk tid när de blir sjuka genom sitt arbete.
Det är vi kvinnor som betalar priset om välfärden dras ned, och det i dubbel bemärkelse. Vi får sämre tillgång till välfärdstjänsterna för egen del, och dessutom är det framför allt vi kvinnor som går in och täcker upp när den offentliga omsorgen brister.
Därför är det extra allvarligt när vi ser hur den kommunala konsumtionen beräknas att nästan halveras de kommande åren i jämförelse med den historiska konsumtionen mellan 1980 och 2006. För att kommunsektorn ska kunna upprätthålla den nivån och klara kravet på god ekonomisk hushållning behöver kommunsektorn 17 miljarder i ökade statsbidrag nästa år. Men det lär den inte få, för regeringen planerar i stället att sänka skatten. Vi kommer att drabbas av besparing efter besparing.
Vi ser hur kvinnors disponibla inkomst sjunker i förhållande till mäns. Enligt RUT har inkomstskillnaderna ökat med 40 procent eller 1 516 kronor per månad sedan 2006. Samtidigt vet vi att andelen kvinnor som lever under den relativa fattigdomsgränsen har ökat med hela 38 procent sedan 2006, och framför allt är det fler i gruppen ensamstående kvinnor med barn som lever i relativ fattigdom.
Kvinnors ställning och lika möjligheter på arbetsmarknaden är, utöver en demokrati- och maktfråga, också av stor vikt för samhällsekonomin. Individualiserad föräldraförsäkring, fasta jobb på heltid och en gemensam och väl fungerande barn- och äldreomsorg ökar kvinnors arbetsutbud och möjligheter att delta på arbetsmarknaden på lika villkor. Om kvinnor förvärvsarbetade i samma utsträckning som män skulle sysselsättningen bland kvinnor öka med motsvarande 250 000 heltidstjänster. Det skulle stärka de offentliga finanserna med ungefär 15 miljarder kronor.
Vänsterpartiet vill bekämpa gapet mellan kvinnors och mäns sysselsättning, löner och inkomst och stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Vi storsatsar därför på bättre kvalitet i vård, skola och omsorg. I vår motion föreslår vi framför allt satsningar på mer personal och utbildning inom hemtjänst och äldreomsorg. Sambandet mellan en väl utbyggd hemtjänst och äldreomsorg och kvinnors deltagande på arbetsmarknaden gör detta till en avgörande jämställdhetsfråga.
I dag får mindre än 5 000 barn omsorg i förskolan på obekväma arbetstider, trots att var tredje svensk jobbar på sådana tider, och av dem har hela 300 000 barn under sju år. Var tredje kommunalare med små barn uppger att det inte går att jobba heltid på grund av förskolans öppettider. Inte ens kommunernas egna anställda kan jobba heltid på grund av att barnomsorgen inte är tillräckligt utbyggd. Det visar på betydelsen av en lagstiftning om rätten till barnomsorg på obekväm arbetstid. Vänsterpartiet föreslår en utbyggnad med 15 000 platser. Detta finansierar vi genom att avskaffa RUT, den skattesubventionerade, privata städningen.
Vi vill se ett solidariskt samhälle som bygger på gemensamma lösningar. Det ekonomiska ramverket måste utgå från dagens stora samhällsproblem, inte från gårdagens. Huvuduppgiften måste vara att bekämpa arbetslösheten. Full sysselsättning ska vara det övergripande målet. Vänsterpartiet föreslår därför ett nytt, modernt ekonomiskt ramverk. Det innebär bland annat att penningpolitiken ska kompletteras med ett sysselsättningsmål och att dagens överskottsmål ska ersättas med ett mål om en budget i balans över en konjunkturcykel. Det är ett förslag som har brett stöd i stora delar av samhället både på vänster- och högerkanten.
Det skulle öka möjligheterna till investeringar för att skapa nya jobb och pressa ned arbetslösheten. Med ett ramverk som har denna inriktning skapas förutsättningarna för att bekämpa arbetslösheten och för att föra en ansvarsfull långsiktig ekonomisk politik för full sysselsättning. De samhällsnyttiga investeringarna behöver öka. Det hänger ihop. När investeringsnivån sjunker påverkas sysselsättningen. Och det finns ju saker som behöver göras. Vi behöver stärka Sveriges framtid.
Därför är det viktigt att bygga ut och förbättra landets infrastruktur för att ta itu med uppgiften att bygga ett hållbart transportsystem i Sverige, och då menar jag hela Sverige. Transportsystemet måste minska utsläppen och inte, som i det förslag vi nu har sett, öka utsläppen i Sverige. Det behövs ett transportsystem som sätter pendlaren i centrum. Vi är allt fler som behöver pendla för att oss till jobbet.
Bostadsbristen behöver byggas bort, liksom trångboddheten. Regeringen tror att marknaden ska lösa det, eller kanske kommer de i dag med ett skatteavdrag för tält som lösning på problemet. Men låt mig säga: Ni är fel ute. Det är inte rimligt att drygt 240 av landets kommuner har brist på hyresrätter. Vi vill att unga ska kunna flytta hemifrån, att folk ska kunna flytta dit jobben finns, att företagen ska kunna få tag i personal och att sex personer inte ska behöva bo i två rum och kök. Därför vill vi bygga hyresrätter. Vi vill ha investeringsstöd till byggande av hyresrätter och till upprustning av miljonprogrammets bostäder och välfärdslokaler, som skolor, förskolor och äldreboenden. Det skapar jobb och bättre förutsättningar för vår gemensamma utveckling.
Vänsterpartiet ser ungdomsarbetslösheten som ett av våra största samhällsproblem. Vi kan konstatera att regeringens satsningar på jobbgaranti och sänkta arbetsgivaravgifter för unga inte har gett någon effekt. Det har varit, som Per Bolund brukar säga, ett rejält magplask. Det är en ineffektiv och dyr åtgärd som är utdömd av alla.
Vänsterpartiet föreslår i stället en ungdomsgaranti för arbetslösa ungdomar i åldern 18-24 år. Förslaget innebär att unga ska garanteras jobb till avtalsenlig lön eller utbildning efter 90 dagars arbetslöshet. Förslaget innebär att 57 000 jobb och utbildningsplatser skapas. Vi finansierar det med en skatt på finansiell spekulation. Det ger finansmarknaden en ökad stabilitet och styr kapitalet till riktiga investeringar.
Herr talman! Regeringens ensidiga skattesänkarpolitik har gjort Sverige till såväl massarbetslöshetens som långtidsarbetslöshetens land. Vi har ett land där ojämlikheten ökar, välfärden krackelerar och klimat- och miljöutmaningarna prioriteras ned.
Låt oss i stället bygga ett land där vi gemensamt löser problem, där arbetslösheten tas på högsta allvar och där jobben kommer först. Låt oss bygga ett land där solidaritet och jämlikhet står i centrum, ett land byggt på omtanke.
Herr talman! Jag yrkar bifall till vår reservation.
I detta anförande instämde Jacob Johnson (V).