Herr talman! Jag kan konstatera att när det gäller kvalitet i välfärden handlar det om de anställda, framför allt om deras utbildning, deras arbetsvillkor och hur många de är. Det har stor betydelse hur många lärare det är per elev, hur många förskollärare det är per barn i förskolan och hur många undersköterskor det är i hemtjänsten. Tittar vi på just de kriterierna för kvalitet ser vi att i äldreomsorgen är det hos de privata aktörerna 10 procent färre anställda. De har lägre utbildningsnivå, det är fler visstidsanställningar och fler deltidsanställningar, och över lag är det sämre arbetsvillkor.
Tittar vi på skolorna ser vi att det är färre lärare som har pedagogisk högskoleutbildning, och det är färre elever per lärare. I förskolan ser det ut på samma sätt. I den privata förskolan är det till exempel nästan dubbelt så många outbildade anställda som i den offentliga. Man plockade ut 8,7 miljarder i vinst 2010. Det motsvarar lönerna för 22 000 undersköterskor. Vinst har betydelse för kvaliteten. Tar man pengar ur välfärden och stoppar dem i egen ficka är det någonting som drabbas, någonting som man måste dra ned på, och det är just utbildning och arbetsvillkor, alltså det som är kvalitet i välfärden.
Har vi inte gått lite väl långt när vi gör barnens utbildning till en marknad som vilken som helst? Jag tycker nästan att det är skamligt att vi kan se så på barns möjligheter. En felaktig skolgång är inte samma sak som ett par felaktigt köpta byxor som man kan lämna tillbaka.
Jag märker att Per Åsling undviker min fråga. Ni är ett parti som vill se fler riskkapitalister i välfärden. Det har er vice ordförande mycket tydligt uttalat här i talarstolen. Så hur ska ni göra för att det ska bli fler? Vad ska vi förvänta oss? Vad tänker ni driva i förhandlingarna med regeringen? Jag ser att ni gärna vill ha lagstiftning för att få in privata alternativ i äldreomsorgen, men vad är det mer vi kan se framför oss?