Herr talman! För några veckor sedan kunde man i radio höra Carl B Hamilton kommentera rapporten från OECD om de ökade inkomstskillnaderna. Då var han väldigt glad att inkomstskillnaderna ökade och hade till och med några nya, pigga förslag på hur de skulle kunna öka ytterligare.
I måndags hade han vänt på kuttingen. Då drev Carl B Hamilton i stället tesen att inkomstskillnaderna
inte
hade ökat - och nu var det detta som var bra i stället. Och hade nu inkomstskillnaderna ökat var det nog ändå Göran Perssons fel.
Det är en märklig positionsförflyttning när den sker över några veckor. Men här i talarstolen klarade Carl B Hamilton av att göra den på tio minuter. Det är ännu mer imponerande - det måste faktiskt sägas.
Nu råder det ingen tvekan om att ojämlikheten i Sverige har ökat över tid och att inkomstklyftorna faktiskt har ökat snabbast under den tid som Carl B Hamilton och Anders Borg har haft ansvaret för den ekonomiska politiken. Det är de som har det sämst ställt som har fått det sämre - inte mindre
bättre
utan de facto
sämre
under regeringens tid vid makten. Det är de som har haft goda inkomster som har kunnat se att deras utveckling har blivit bättre. Det framgår också av den fördelningspolitiska redogörelsen. Det står faktiskt där.
Det ser vi också på det som man kallar relativ fattigdom och som kanske är ett bättre mått på just klyftor än på fattigdom. Den andel av hushållen som har en inkomst på mindre än hälften av medelsvenssons inkomst har ökat från ungefär 5 procent år 2006 till 8 procent nu.
Den omsvängning som Carl B Hamilton har gjort innebär att man borde få svar på några frågor. Hur är det med de ökade klyftorna? Är de bra eller dåliga? Har du förslag på att öka dem eller minska dem? Det kan ju ge en indikation om vilken utveckling du vill se i Sverige.