Herr talman! Att vara utan meningsfull
sysselsättning är ofta en tragedi för den enskilde
och en stor påfrestning för hela samhället, både
ekonomiskt och socialt. Enorma resurser går till
spillo om människor inte får arbeta. Därför är det
viktigt att vi i Sverige anstränger oss ännu mer för
att upprätthålla en god arbetslinje. Även om
arbetslösheten har pressats något tillbaka genom
framför allt olika åtgärder är den alltför hög för att
kunna anses som acceptabel. Därför får ingen
möda sparas för att komma till rätta med det just
nu tyngsta politiska problemet.
Alltsedan hösten 1990 har läget på
arbetsmarknaden drastiskt förändrats och
försämrats. Vi har många gånger i denna kammare
diskuterat den alltmer bekymmersamma
situationen. Betydande insatser har beslutats i
kampen mot arbetslösheten. Aldrig tidigare har så
stora resurser satsats som nu. Det är värt att nämna
att innevarande budgetår kommer ungefär 100
miljarder att tas i anspråk för insatser på olika
områden.
Jag tror, herr talman, att det är ganska lätt att bli
överens om analysen av hur det står till. Om den
allmänna inriktningen av målen är vi i stort sett
ense, vilket t.ex. innebär att arbetslinjen skall
hävdas. Men när det gäller medlen går åsikterna
isär. Då känns det som en plikt, herr talman, att
söka konstruktiva lösningar på de problemen.
Vi har som politiker att hantera både det långa och
det korta perspektivet. I det korta perspektivet
gäller det att hävda en rad aktiva
arbetsmarknadspolitiska insatser, där
tyngdpunkten måste ligga på förberedelse för att
kunna vara användbar i en förhoppningsvis snart
uppåtgående konjunktur. I ljuset av detta skall ses
både ungdomspraktiken och
arbetslivsutvecklingen.
Det finns ibland med rätta kritiska synpunkter på
båda dessa instrument. Men tänk bort
ungdomspraktiken och tänk bort
arbetslivsutvecklingen och vi hade haft helt andra
tal när det gäller öppen arbetslöshet. Därför var det
att beklaga att socialdemokraterna först motsatte
sig ungdomspraktiken. I efterhand har man nu
accepterat den, och det gäller för oss att gemensamt
utveckla ungdomspraktiken så att den verkligen
blir en skjuts för unga människor in i ett rejält
arbete.
När det gäller ALU-projekten gäller det att
vaksamt följa den verksamheten så att inte
reguljärarbeten tas i anspråk då de här ALU-
platserna skall fyllas.
Regeringens inriktning, att det skall vara en
tyngdpunkt också på utbildning inom högskola,
folkhögskola, komvux, studieförbund, m.m., är i
grunden riktig. Men jag tror att det behövs en
kombination av praktik och teoretisk utbildning.
De här bägge linjerna får inte bli varandras
motsatser.
De arbetsmarknadspolitiska insatserna kan inte
ensamma reda upp dagens situation. Här finns
också en betydande enighet i riksdagen. Det
innebär att det krävs åtgärder inom snart sagt varje
politikområde. Men det viktigaste är dock att det
förs en ekonomisk politik som lägger grunden för
en stabil utveckling, som ger företag och de
människor som arbetar där framtidstro, samt en
ökad tillväxt så att vi kan hålla fast vid och värna
vårt välfärdssystem. Detta är mycket
grundläggande för Folkpartiets linje och en
helhetssyn som måste utvecklas i ett alltmer
föränderligt samhälle.
När det gäller det långa perspektivet är tillväxten av
utomordentlig betydelse. Det räcker inte bara med
AMS-jobb, ALU eller ungdomspraktik, utan det är
riktiga jobb främst inom produktions- och
tjänstesektorn som krävs.
Vi har nu en mycket gynnsam situation på
exportmarknaden. Industriproduktionen har ökat
kraftigt sedan förra året och även industrins
investeringar visar uppgång. Men ändå måste sägas
att denna del av ekonomin är för liten för att skapa
en allmän uppgång. Vad vi i Sverige behöver är ett
rejält mått av nyföretagande, både inom
produktionssektorn och inom tjänstesektorn. Där
finns en hög kompetens och rätt utvecklad skulle
den kunna bli en faktor att räkna med också i
exporthänseende.
Jag tycker att det var bra att
arbetsmarknadsministern gav en redovisning och
erinrade om framgångar för exportindustrin, om
överskottet i utlandsaffärerna, om fler
nyanställningar och om sjunkande arbetslöshetstal.
Mycket är ändå på rätt väg.
Den redovisningen stod i bjärt kontrast till den
alltför mörka och negativa bild som jag tyckte att
utskottets ordförande gav. Ingela Thalén valde
också att läsa upp något som skulle kunna kallas en
socialdemokratisk önskelista. Men de konkreta
beskeden fanns egentligen inte med. Vad menar
Ingela Thalén med en rättvis regionalpolitik eller
med att öka de anställdas inflytande? Hur tänker
socialdemokraterna hantera budgetunderskottet?
Det låter allmänt välvilligt att säga att man vill öka
hushållens köpkraft. Men inget talar t.ex. för att en
tillfälligt sänkt moms skulle få en sådan önskedröm
att gå i uppfyllelse. Däremot kan det leda till ett
ökat budgetunderskott, och nettoeffekten blir
negativ, bl.a. genom höjda räntor och en ökad
inflation. Därför måste finanspolitiken tyvärr även
fortsättningsvis vara stram. Det är en viktig
förutsättning för lägre räntor. Det finns skäl att
påminna om att sedan våren 1992, alltså på de
senaste 15 månaderna, har de korta räntorna gått
ned med 4,5 procentenheter och de långa räntorna
med drygt 2 procentenheter. Det har skett
samtidigt som den underliggande inflationen har
blivit mycket låg. För låginkomsttagare är det
särskilt viktigt att räntorna är låga och att
inflationen hålls rejält i schack.
Jag tror att man skall se regeringens satsning på
småföretagandet som att man eftersträvar en
politik som är både sammanhållen och leder till
stabilitet och långsiktigt goda mål; mål som det
finns stor uppslutning kring i denna riksdag.
Herr talman! De förändringar som föreslås på
arbetsrättens område har blivit hett diskuterade.
Det är inte överraskande. Här finns ett
partsintresse. LO och SAF ger olika bud, har skilda
ståndpunkter. Även hos de politiska partierna finns
det en stark polarisering. Ny demokrati t.ex. vill i
praktiken rasera anställningsskyddslagen och att
småföretagande inte skall omfattas av den. Det har
intygats i ett debattinlägg här i dag.
Ändå tror jag att det är en rimlig slutsats att
regeringsförslaget har en balanspunkt där parternas
skilda intressen går att förena. Vissa
fackföreträdare och socialdemokratiska debattörer
har gått upp i falsett. Jag menar att man saknar
proportion i den här frågan. Det finns nu en
uppskruvad opposition från främst LO-håll med
tydliga politiska undertoner. Jag tor att det finns
skäl att erinra om vad Aftonbladet skrev
häromdagen, då man diskuterade den här frågan. I
ledaren stod följande att läsa: ''Det finns skäl till att
den socialdemokratiska politiken ännu inte är
färdig. Men det finns samtidigt beska besked som
kan ges redan i dag för att inte skapa falska
förväntningar. Det är t.ex. en mer nyanserad syn på
förändringarna av arbetsrätten och de små
företagens och egenföretagarnas ställning och
kapitalförsörjning. Åtgärder som Göran Persson
flaggat för men nu tycks kvävas i kritikstormen.''
Tänkvärda ord också för denna kammares
socialdemokrater.
Jag vill tro, herr talman, att när krutröken har lagt
sig och dimmorna skingrats finns det tillräcklig
närhet mellan sansade politiker inom såväl
opposition som regeringspartier för att kunna få en
trovärdig plan för att sanera statsfinanserna, ge
besked om den offentliga sektorns framtid,
socialförsäkringarnas utformning och göra
konkreta satsningar på mindre och medelstora
företag. Över detta bör socialdemokraterna än en
gång fundera i lugn och ro.
Det som svenskt näringsliv och svensk
arbetsmarknad i dag behöver är inte retoriska
falsettoner utan en sansad diskussion. Det lägger en
grund för ett samarbete över breda fält i denna
riksdag. Den enigheten borde vi uppnå även när
partierna rustar sig för det kommande årets
valkamp. Att erkänna behovet av samsyn är inte
detsamma som flathet eller ideologisk utplåning.
Men det skulle kunna ge förutsättningar för svensk
arbetsmarknad att fylla sin roll att ge ekonomiskt
underlag för en samhällelig välfärd, med en
situation av hög sysselsättning och där positiva
mänskliga värden utvecklas.
Vi lever i ett mycket större sammanhang än vad vi
gjorde för några decennier sedan. Häri ligger stora
möjligheter till samarbete med vårt närområde och
stora delar av Europa. Men svensk välfärdspolitik
byggd på en god arbetsmarknad har ett uppdrag att
också efter förmåga delta i arbetet för att fred och
rättvisa skall kunna bli en verklighet i den stora del
av världen som i dag lever i krig och misär. Det
innebär att vi som privilegierad nation har ett
långtgående ansvar för en global solidaritet.
I en sådan allmän strävan finns Folkpartiet med,
berett att fortsätta driva på. Men det förutsätter att
den svenska politiken står på tre stadiga ben:
1.En aktiv arbetsmarknadspolitik
2.En positiv näringspolitik
3.Sunda statsfinanser
Dessa tre fundament, herr talman, är
grundläggande om vi skall vara rustade för både
utveckling och välfärd. I det uppdraget har vi som
parlamentariker ett gemensamt ansvar. Låt oss anta
den utmaningen.