Herr talman! Den här debatten har handlat om
många ting. Jag vill knyta samman den till den
övergripande frågan: Vad är det för samhälle vi vill
ha? Är det ett samhälle med gemenskap och lika
människovärde, ett samhälle där människor kan
känna sig delaktiga och där man upplever sig vara
med att bygga landet? Eller är det ett samhälle där
människor ställs vid sidan om, där människovärdet
urholkas?
Svaren kan naturligtvis förefalla självklara. Alla
bekänner sig till det goda samhället. Men
bekännelsen, retoriken, är en sak. Den praktiska
politiken är ofta en annan.
När människors vilja till arbete inte tas till vara, då
urholkas själva människovärdet. Jag tror att det är
en viktig utgångspunkt för den här debatten. En
flicka och en grabb som efter genomförd utbildning
bara möter stängda dörrar i arbetslivet riskerar att
förlora sitt självförtroende, förlora tilliten till sin
egen förmåga, och det kan bli förödande för de
ungas utveckling i fortsättningen.
En arbetare som efter 20-30 års väl utfört arbete
plötsligt får veta att ''vi behöver dig inte längre här''
förlorar inte bara inkomsten och den viktiga
arbetsgemenskapen, den människan riskerar att
förlora också sin värdighet som människa.
Med det här vill jag ha sagt att
arbetsmarknadspolitik inte främst handlar om
siffror och diagram. Det är medmänniskorna och
deras levnadsvillkor det handlar om. Ibland får
tyvärr sifferexercisen dölja de mänskliga tragedier
som ligger bakom. Det är lättare att lära sig att
avläsa statistik än att avläsa och förstå det
mänskliga lidande som arbetslösheten leder till.
Vi kan nu konstatera att utvecklingen på
arbetsmarknaden är regeringens största
misslyckande. I valrörelsen för två år sedan gav de
borgerliga partierna försäkringar om att kampen
för allas rätt till arbete skulle föras med mycket stor
kraft -- minst lika kraftfullt som av
Socialdemokraterna sade man. Främst var
Centerpartiet noga med att understryka det.
Men två år med borgerlig regering har lett till en
katastrofal utveckling av arbetslösheten. Det kan
inte Börje Hörnlunds vältalighet dölja. Det har
skett med en centerpartist som chef för
Arbetsmarknadsdepartementet.
Ett misslyckande är ett misslyckande, sade Carl
Bildt. Då gällde det försöket att försvara kronans
värde. Detsamma gäller försvaret för
sysselsättningen. Den är ett misslyckande, och det
vore hederligt av regeringsföreträdarna att erkänna
detta.
Den dramatiska ökningen av arbetslösheten har
gjort Sverige fattigare för varje dag som regeringen
Bildt styrt och ställt. Nu behövs en nationell
samling mot arbetslösheten, men regeringen väljer
tyvärr konfrontationens väg.
Breda lösningar talar Harald Bergström om. Men
varför väljer man då konfrontationens väg?
Arbetsmarknadsministern väljer att ensidigt liera
sig med Svenska arbetsgivareföreningen för att
försämra de anställdas ställning på
arbetsmarknaden. Hörnlund och Bildt är ett eko av
SAF när de hävdar att sysselsättningen ökar om det
blir lättare att sparka folk.
Regeringens andra recept är att skänka miljarder
till aktieägarna. Man frågar sig: Hur kan
Centerpartiet, som gick till val under täckmantel av
att vara småfolksparti, stödja en sådan utpräglad
högerpolitik?
Vi står nu inför en gigantisk uppgift. Även med
AMS mest optimistiska scenario krävs det en
tillväxt av 4-5 % per år för att vi vid 90-talets slut
skall nå den arbetslöshetsnivå som vi hade vid 80-
talets början. Det förutsätter också att återtåget
börjar nu. Det krävs mer än 110 000 fler sysselsatta
varje år under resten av 90-talet.
Göran Persson redogjorde i går för
Socialdemokraternas ekonomiska politik och
Ingela Thalén i dag för arbetsmarknadspolitiken.
Jag vill bara peka på tre viktiga områden helt
hastigt.
Vi bör enligt min mening samla oss kring några
viktiga stora nationella projekt. Ett sådant kan vara
omställningen för utnyttjande av inhemska
energikällor. Vi vet att vi långsiktigt måste klara
den uppgiften. Det ger miljövinster, förbättrar
handelsbalansen och ökar sysselsättningen. Skogen
är i det sammanhanget en resurs. I dag är tillväxten
av skog mycket större än avverkningen. vi har inte
råd att avstå från att nyttja den tillväxten.
Byggnadsverksamheten är ett annat område som
måste upprätthållas på en rimlig nivå. Med
regeringens politik kommer halva
byggnadsarbetarkåren snart att vara utslagen. De
stora infrastruktursatsningarna som
Dennispaketet, Öresundsbron och andra viktiga
stora projekt bör snarast genomföras. Det vore
djupt olyckligt om sådana projekt förhalades och
kom till stånd under en kommande högkonjunktur.
För det tredje är det naturligtvis orimligt att nu
tvinga tiotusentals anställda i kommuner och
landsting ut i arbetslöshet. AMS och andra har
gjort beräkningar som visar att besparingen för
samhället är praktiskt taget noll, men det försämrar
vården, det försämrar omsorgen om barnen, och
det leder till en tragisk arbetslöshet.
Vi vet ju att Moderaterna hämtar sin förebild bl.a.
i Thatchers England. Men min fråga är: Hur i all
världen kan Centern och Folkpartiet vilja
medverka till en sådan samhällsutveckling? Är det
verkligen den ni vill ha? Eller har ni inte upptäckt i
vilken riktning Sverige nu går?