Fru talman! För två år sedan sade den borgerliga
regeringen i sin regeringsdeklaration: ''Den andra
stora uppgiften för regeringen blir att bryta den
ekonomiska stagnationen och att lägga grunden för
en ny period av tillväxt, företagande och utveckling
i Sverige.''
Därefter startade regeringen den enda vägens
ekonomiska politik, som bl.a. innebar en kraftig
åtstramning på arbetsmarknaden. Denna politik
skulle, enligt regeringen, leda till en öppen
arbetslöshet 1992 på 3,5 % och 1993 på 3,7 %. I
verkligheten blev det 70 000 fler arbetslösa varje
månad 1992 och minst 230 000 fler arbetslösa varje
månad 1993, än vad regeringen räknade med 1991.
''Jag tänker inte sitta kvar och administrera en
arbetslöshet på 6 %'', sade
arbetsmarknadsministern i en intervju för
Folkbladet Östgöten den 17 mars 1992.
Arbetslösheten passerade de 6 procenten redan i
december 1992.
I finansplanen i januari i år sade regeringen:
''Möjligheterna till en ny period av tillväxt,
nyföretagande och tryggad sysselsättning finns
inom räckhåll -- - -. Arbetslinjen hävdas.''
Regeringen sade också att dess ekonomiska politik
skulle leda till en arbetslöshet i år på 6,2 %. Den
blir minst 9 %.
Kännetecknande för regeringen är att man i varje
proposition skrivit vackra ord om tillväxt, om
sysselsättning och om arbetslinje och i handling
gjort tvärtom. Genom att strama åt ekonomin så
hårt har man bidragit till utslagning av företag och
arbetstillfällen och till underminerade
statsfinanser.
Arbetsmarknadspolitiken har inte haft rimliga
möjligheter att fungera effektivt. Detta har lett till
snabbt växande långtidsarbetslöshet och att
kontantlinjen tagit över. De aktiva åtgärderna har
också fått ett sämre innehåll.
LO:s ekonomer, som i dag presenterar sin
konjunkturrapport, konstaterar att regeringen
endast ser på den enda ljuspunkt som finns,
nämligen exportindustrin. Däremot är den övriga
arbetsmarknaden i en djup nedgång med allt vad
det innebär. Detta ser inte regeringen.
Sysselsättningen har minskat dramatiskt både för
män och för kvinnor, och nu står ca 600 000
människor utanför den ordinarie
arbetsmarknaden.
Det är naturligtvis en ofattbar siffra. Men tänk på
den i arbetsdagar! Varje dag i Bildts Sverige är
600 000 dagar av sysslolöshet, vanmakt och
förtvivlan. 600 000 arbetsdagar som går förlorade --
i produktion, i barnomsorg och vård av våra gamla.
Sådan är arbetslösheten, alla arbetslösa dagar i
Bildts och Hörnlunds Sverige.
I årets regeringsdeklaration har arbetslinjen
övergetts helt och hållet också i ord. Den nämns nu
inte ens längre. Nu är långtidsarbetslösheten det
enda problemet.
Kan en regerings misslyckande bli större än så här?
Det här är hårda ord, men
arbetsmarknadsministern och regeringen förtjänar
inga andra.
Fru talman! Som arbetsmarknadsminister i en
socialdemokratisk regering fick jag lära mig hur
viktigt det är att känna ansvar för människor som
inte kan få ett arbete. Som medborgare behöver jag
bara ta buss eller tåg eller gå och handla för att få
veta hur svårt det är att vara arbetslös. Som
förälder och vän vet jag hur det känns när
familjemedlemmar, vänner och bekanta drabbas av
arbetslöshet.
I en situation som denna borde man kunna kräva
att regeringen lyssnar på dem som är berörda,
lyssnar och den oro som finns hos folk, de
synpunkter som fackliga organisationer för fram, ja
t.o.m. förslag från politiska motståndare. Ett uns
av ödmjukhet kunde vara på sin plats. Men inte
denna regering. Här gäller det att fortsätta den
enda vägen också när den leder käpprätt åt fel håll.
Fru talman! Allt sedan regeringsskiftet har
Socialdemokraterna varnat för att den politik som
nu förs leder till att också Sverige drabbas av
massarbetslöshet. Nästa år står vi inför en situation
där den totala arbetslösheten i Sverige är minst 14,
kanske 15 eller 16 %.
Socialdemokraterna anser att det är hög tid att
Sverige nu tar på sig en gigantisk uppgift: att som
första land i Europa visa att det går att få ned den
öppna arbetslösheten till nivåer som ligger i
närheten av det som vi brukar kalla full
sysselsättning. Skall vi klara den uppgiften, då
behövs det till att börja med en ny regering.
Statsminister Carl Bildt intervjuades för en tid
sedan i Svenska Dagbladet. Han sade då om
arbetslösheten att många kommer att säga sig: ''Det
här är visserligen ett elände -- men jag är utanför
riskzonen.'' Kom ihåg de sista orden, ''jag är
utanför riskzonen'', för det visar att Carl Bildt inte
har förstått någonting av vad arbetslöshet innebär.
Sanningen är ju den, att med 10-12 % arbetslöshet,
som regeringen räknar med under resten av 90-
talet, är ingen utanför riskzonen. Med en sådan
permanent arbetslöshetsnivå kan ingen ställa sig
vid sidan om och känna sig säker på att få leva i
frihet och trygghet.
Dessutom kommer allas vår välfärd att gröpas ur,
eftersom våra produktiva insatser inte kommer att
räcka till.
Därför vill vi socialdemokrater föra en politik som
tar ned arbetslösheten och på lång sikt för oss
tillbaka till den fulla sysselsättningen. Att detta
kräver enorma krafttag och kommer att ta lång tid
innebär inte att vi tvekar. Ju fortare vi kan komma
i gång, desto bättre är det.
Vi anser att alla resurser och hela det politiska
arbetet nu måste inriktas på att lösa denna viktiga
uppgift.
De flesta i vårt land vill inte ha politisk
konfrontation utan kräver samarbete för att lösa
landets problem. Den majoriteten vill inte se
motsättningarna öka mellan arbetsgivare och
anställda utan kräver samverkan för att skapa nya
jobb.
Mot den här bakgrunden är det obegripligt för mig
hur regeringen kan fortsätta med sina
högerfasoner. Man bryter krisöverenskommelsen
med socialdemokraterna, kör över samtliga
fackliga organisationer och försämrar arbetsrätten
och arbetslöshetsförsäkringen.
Men frågan är om inte regeringens hantering av
kommuner och landsting tar alla pris. Först drar
regeringen in stora belopp från kommunerna.
75 000 personer mister sina anställningar i
kommuner och landsting. Några andra jobb finns
inte, varför de flesta, som är kvinnor, går rakt ut i
öppen arbetslöshet. Äldreomsorgen försämras,
barnomsorgen blir dyrare och barngrupperna
större. Fritidsverksamhet skärs ned och skolan
försämras.
Vad händer sedan?
Börje Hörnlund säger att kommunerna nog inte
bör göra sig av med folk. Bengt Westerberg säger
att han är rädd att man nått gränsen för vad
kommunerna tål. Jerzy Einhorn säger att han inte
längre kan ställa upp på vad som händer med
sjukvården.
Men vad gör regering och den borgerliga
majoriteten i riksdagen?
Genom kompletteringspropositionen beslutar man
att kommunerna inom de närmaste fyra åren skall
brandskattas på ytterligare 35 miljarder kronor.
Det är regeringens viktigaste besparingsförslag.
Hur många fler arbetslösa blir detta? 60 000
personer till, säger regeringen. Det räcker inte,
säger jag. På några år leder regeringens politik till
att minst 130 000 personer blir arbetslösa i
kommunerna. Sparar staten pengar på detta, Börje
Hörnlund? Var finns beräkningarna? Här måste
arbetsmarknadsministern ge svar.
Det som helt tycks saknas i denna regering är
insikten om vad arbetslösheten kostar i lidande och
ekonomi. Vad kostar 1 % arbetslösa? Vad betyder
det att 1 % av arbetskraften helt slås ut från
arbetsmarknaden? Vilka kostnader får
kommunerna för sociala problem och ökad ohälsa?
Statens kostnad för kontantstöd är lätt avläsbar.
Enligt regeringen blir den 36 miljarder kronor detta
budgetår. Det är ännu en av regeringens
felprognoser. Allt talar för att kontantstödet
närmar sig 45 miljarder kronor detta år.
Vilka vägar anvisar då regeringen för att öka
sysselsättningen?
Den första åtgärden är att försämra
anställningsskyddet. Det skall ge fler jobb, säger
SAF och arbetsmarknadsministern.
I England försämrar den konservativa regeringen
undan för undan för löntagarna: inga minimilöner,
den näst sämsta arbetsrätten i Europa. Blev det
ökad sysselsättning, färre arbetslösa och fler unga i
jobb? Tvärtom, England har 10--12 % arbetslöshet,
precis som vi. England har nästan halva
arbetskraften utanför vad vi menar med vanliga
heltidsjobb. England har låg produktivitet, hög
ungdomsarbetslöshet, ökande grå och svart
arbetsmarknad och ingen kompetensutveckling för
hälften av hela arbetskraften.
Varför säger inte arbetsmarknadsministern som det
är? Det sade ju Arbetsrättsutredningens
ordförande Åke Bouvin, klart och tydligt,
nämligen att regeringen av ideologiska skäl vill
minska de anställdas trygghet. Försämringen av
arbetsrätten handlar inte om att skapa fler jobb.
Det andra sättet är att sänka skatterna för
aktieägarna och för dem som äger företagen. Hur
detta skall ge fler jobb går inte heller att förstå. En
första förutsättning för att anställa fler människor
måste väl ändå vara att företagen kan sälja sina
produkter. Men när efterfrågan från
konsumenterna rasar, försvinner också jobb. Det är
det som är huvudproblemet för svensk
hemmamarknad.
Det är nu hög tid för en omprövning av den
ekonomiska politiken och av
arbetsmarknadspolitiken.
Det behövs en kraftfull stimulans av investeringar,
produktion och sysselsättning samt en omläggning
av finanspolitiken från passiva utgifter till aktiva
insatser för arbete, utbildning och tillväxt.
Det behövs en ny arbetsmarknadspolitik med en
omläggning
-- från kontantstöd till aktiva åtgärder,
-- från åtgärder med låg kvalitet till åtgärder med
hög kvalitet,
-- från arbetsmarknadspolitiska åtgärder till arbete
på den öppna arbetsmarknaden.
I vårt program för full sysselsättning vill vi
socialdemokrater också
-- förhindra att fler blir arbetslösa i kommunerna
nu,
-- skapa en näringslivspolitik värd namnet som
stöder företagens utveckling,
-- fortsätta bygga ut infrastrukturen,
-- förbättra förutsättningar för en rättvis regional
utveckling,
-- öka utbildningsinsatserna och
kompetensutvecklingen ute på arbetsplatserna,
-- forma en modernare arbetsrätt och stimulera till
nya, utvecklande kollektivavtal,
förbättra jämställdheten i arbetslivet,
-- bekämpa dåliga arbetsmiljöer och skapa det goda
arbetet,
-- ge de anställda ett ökat inflytande över den egna
arbetstidens förläggning.
Fru talman! 600 000 människor skulle i dag vilja gå
till jobbet. Men de kan inte. De får inte plats på
regeringen Bildts arbetsmarknad.
Sverige har blivit ett land med massarbetslöshet
igen. Länge var vi ett föredöme i Europa. Nu har vi
blivit ett varnande exempel.
Sedan Börje Hörnlund efterträdde Mona Sahlin
som arbetsmarknadsminister har 400 000 löntagare
förlorat jobbet.
Hur kunde det gå så här illa? Det finns två möjliga
förklaringar. Antingen vill regeringen så gärna
genomföra det moderata systemskiftet att den
struntar i att politiken leder till massarbetslöshet.
Då bör den avgå av det skälet. Eller också vill
regeringen inte ha denna arbetslöshet, och då är
den inkompetent. Då bör den avgå för det.
Vad vill vi socialdemokrater göra för att få folk i
arbete igen?
För det första är det orimligt att i vår djupaste
lågkonjunktur i modern tid förvärra nedgången
ytterligare genom en åtstramnings- och
utslagningspolitik. I detta läge måste vi få hjulen att
rulla genom att stimulera ekonomin och satsa på
nationella investeringar. Den enda vägens politik
leder in i en återvändsgränd och måste ändras.
För det andra är det slöseri att människor som är
arbetslösa också är sysslolösa. När arbetslösheten
är så hög och pessimismen så stor som nu, är det
viktigare än någonsin att aktivera i stället för att
passivisera de arbetslösa. Det är rena dårskapen att
låta skolbyggnader och människor förfalla
samtidigt. Arbetsmarknadspolitiken måste
återföras till arbetslinjen, så att det blir slut på att
vi betalar människor för att gå sysslolösa.
För det tredje är det inte klokt att dela ut
miljardbelopp till företagens ägare samtidigt som
företagen har det svårt med både riskkapital och
krediter. För att få i gång satsningar i företagen --
på nya produkter, ny teknik och nya idéer, dvs. det
som ger jobb -- behövs en ny näringspolitik.
Längs dessa huvudlinjer -- dra i gång hjulen, bryt
de arbetslösas sysslolöshet och hjälp företagen att
satsa -- kan vi bryta nedgången och öka
sysselsättningen. Detta vill eller kan inte Carl Bildt,
Anne Wibble, Per Westerberg och Börje
Hörnlund. Därför behöver Sverige en ny regering.
(Applåder)