Fru talman! Låt mig inleda med att säga att det inte
finns någon viktigare uppgift än att återupprätta
vårt land som en närings- och industrination med en
fullgod ordinarie arbetsmarknad. Vi har nyss hört
socialdemokratins främsta företrädare i dessa
frågor. Det var ett enda långt gnöl, utan något
sakligt förslag.
När Ingela Thalén och Mona Sahlin framträder i TV
hör man gång på gång orden ''vi skall riva upp''
upprepas. Jag såg i går Göran Persson, som -- den
stackaren -- har blivit utsedd till ekonomisk
talesman. Hans besked var ungefär: Nja, nej, inte
skall man lova att riva upp så mycket. Det såg ut
som om han, med sin stora kropp, satt på en het
spis.
Aftonbladet SIFO- eller IMU-undersökte -- jag
kan inte hålla reda på instituten -- under
socialdemokraternas kongress vad människorna
trodde i följande fråga: Löser Socialdemokraterna
arbetslösheten bättre än dagens regering? En
övervägande del trodde, trots att det var kongress,
att socialdemokratin skulle klara uppgiften sämre.
Efter att ha hört Ingela Thaléns långa gnöl i dag
tycker jag att folket ibland bedömer frågorna rätt
hyggligt.
Sverige utvecklades till en världsvärsting i
inflations- och spekulationsekonomi i slutet av 80-
talet. Vem regerade då? Sverige prissatte sig ut ur
världsmarknaden genom tvåsiffriga lönehöjningar
med noll i produktivitetstillväxt. Vem regerade då?
80-talets investeringar skedde i mycket stor
utsträckning utomlands, inte i Sverige. Vem
skapade det näringslivsklimatet? Var det den
regering som då regerade, eller var det någon
annan?
Dessa faktorer tillsammans med en långvarigare
och djupare lågkonjunktur än någon kunnat tro,
gör att vi i dag sliter ont både med besvärliga,
obehagliga, besparingar och med en hög
arbetslöshet.
Ju mer jag studerar situationen, och också hör hur
ekonomer uttalar sig, bedömer jag det som att det
skulle ha gått att leva hyggligt, ha en bra
arbetsmarknad, med den internationella
lågkonjunkturen. Det är arvet från 80-talet som är
tungt att leva med, med finansiella kriser osv. Hur
tror Ingela Thalén att det känns att sitta i regeringen
och från andra banker tvingas ta ett antal tiotal
miljarder till den bank, med förluster, som låg
direkt under socialdemokratiska
finansdepartementet? Varenda affär härstammar
från tiden före regeringsskiftet. Men det är vi som
får se till att notan betalas. Det är inte roligt, men
det måste göras.
Ingela Thalén talar om åtstramning. Jag vill
påminna om att den stora åtstramningen under
denna valperiod skedde tillsammans med
Socialdemokraterna under ett par nätter på
Rosenbad. Den stora åtstramningen behövdes.
Detta budgetår fattas nu ungefär 245 miljarder
kronor som underskott i a-kassorna och i
lönegarantifonden.
Medelinkomsten i vårt land är 135 000 kr. Efter det
att en massa skatt betalats på det beloppet, blir
kvarvarande netto bra mycket mindre. Översatt
betyder det att vi, utslaget på var och en som
arbetar i vårt land, lånar 70 000 kr. Den enda politik
som socialdemokratin har är att mycket snabbt öka
det lånebeloppet. Det vill man överlåta till
kommande generationer att betala. Själv är jag
väldigt orolig, eftersom även detta lånebehov
riskerar att störa den sjunkande räntenivån. Om
man skulle gå den socialdemokratiska vägen skulle
vi redan haft en hög räntenivå.
Jag vill nu redovisa ett antal ljuspunkter, eftersom
socialdemokratin inte ser någon.
Konkurrensenkraften i svenska näringsliv är i dag
bättre än den någonsin varit. Det är viktigt.
Produktivitetsförbättringarna beräknas i år upp till
ungefär 6 %. De var höga i fjol. Men när Ingela
Thalén under senare år satt i regeringen var de noll.
Det är viktigt med produktivitetsförbättringar för
att vi skall kunna hänga med och sälja våra varor.
Sveriges affärer med utlandet kommer att gå ihop,
när det gäller bytesbalansen. Det är ganska viktigt.
Under hela socialdemokratins tid rådde det i
princip långvarig brist.
Exporten utvecklas väldigt bra. Orderingången
ökar starkt. Parterna har tagit ett stort ansvar
genom att teckna avtal som i stort sett sträcker sig
in på 1995. Det vill jag ge dem ett stort beröm för,
därför att det stärker möjligheterna att snabbare
komma tillbaka. Det var fint gjort.
Räntan, som i december var 11 % är nu något
under 7 %. Det här förhållandet har lättat
finansinstitutens svåra situation, så de behöver
kanske inte hjälpas med så mycket mer pengar. Det
här bidrar till att näringslivet vågar investera. Det
man emellertid glömmer, sett från den enskildes
synpunkt, är att köpkraften ökar om man i stället
för att betala 15-20 % i ränta får betala mindre. Så
även enskilda människor börjar våga litet mer.
Det finaste är att ytterligare sänkningar är att vänta
om budgetunderskottet vårdas. Den bedömningen
gör svenska ekonomer och i stort sett alla utländska
institut. Låt oss inte förstöra denna möjlighet med
en lössläppt lånepolitik.
Också i hushållen finns det stora förväntningar.
Hushållen tror mycket mer på goda tider för landet
och sig själva, än de gjorde under
socialdemokratins regeringsår 1990 och 1991. I
hushållen har man alltså förstått det här, vilket är
bra.
Jag har nu räknat upp åtta punkter som är en god
grund för tillväxt av ordinarie jobb. Jag kan nämna
fler, men de här är de allra viktigaste för att skapa
ordinarie jobb.
Jag går nu över till punkter som närmare rör
arbetsmarknaden. Positivt är att konkurserna
minskar. Den här regeringen övertog ett näringsliv,
en företagsamhet där över hälften av företagen gick
med förlust så att det brakade om det. Därav följer
många konkurser och inga nyanställningar. Nu
minskar konkurserna. Jag skulle naturligtvis önska
att de minskade mycket mer, eftersom de kostar
pengar och jobb.
Varslen om uppsägningar har nu gått ned på en
betydligt lägre nivå än tidigare. Det är positivt.
Nyanmälda lediga platser ökar, och läget har i höst
stabiliserats hyggligt -- tyvärr på alldeles för låg
nivå. Men man får gå ganska långt tillbaka i tiden
för att finna samma antal nyanmälda platser.
För första gången sedan lågkonjunkturen drabbade
vårt land, minskar det totala antalet arbetslösa och
antalet människor i åtgärder enligt senaste AMS-
undersökningen. AMU redovisade samma goda
resultat i månadsskiftet juni/augusti. Det är första
gången på flera år.
En annan siffra som jag vill nämna är att under de
senaste sex månaderna har, trots det svåra läget,
309 000 personer fått jobb, och därmed har de
kunnat avregistreras på arbetsförmedlingen. Det är
41 000 fler än under samma tidsperiod för 1 år
sedan.
Övertiden som förekommer kan man se på två sätt.
Den visar att det finns en efterfrågan i företagen,
och att man egentligen behöver fler anställda. Men
man är naturligtvis väldigt osäker när man ser att
ett parti som eventuellt kan komma till
regeringsmakten bara har ett budskap: Riv upp, riv
upp. Det ger en väldig osäkerhet: Vågar vi eller
vågar vi inte?
Med vårens paket när det gäller antal personer i
arbetsmarknadspolitiska åtgärder som Hans
Andersson talade om -- jag nämner Hans
Andersson vid namn så han får chansen att
debattera, eftersom Hans Andersson alltid är
trevlig att debattera med -- utökades ordinarie
skolväsende med 90 000 nya utbildningsplatser. Det
är en stark satsning. Sammantaget kostade paketet
48 miljarder kronor, vilket är mycket pengar.
Eventuellt skulle jag kunnat förhandla mig till
ytterligare ett antal miljarder, men jag har stor
respekt för att den som har hand om finanserna på
alla sätt måste hålla tillbaka. Annars hamnar vi i en
stor olycka framöver. Det här räcker dock till ca
10 % av arbetskraften, om alla ungdomar
accepterar erbjudna utbildningsmöjligheter -- det
kan inte en regering bestämma över -- och om de
pengar som Arbetsmarknadsverket har erhållit
används på rätt sätt. Det är en enorm satsning, och
det går nog inte att komma mycket längre.
I dag eller i morgon kommer ett antal propositioner
att läggas på riksdagens bord, vilka ytterligare
berör de här frågorna. Men eftersom de ännu inte
presenterats och lagts fram skall jag inte beröra
dem.
Då är vi framme vid slutsatsen att det finns en stor
mängd ljuspunkter. Men socialdemokratins
talesman på det här området har bara svartpenseln
framme. Hon kan inte se och vill inte förmedla
budskapet om ljus, utan hon vill förmedla
hopplöshetens budskap.
För min del vill jag mycket starkt understryka det
stora allvaret i dagens situation. Det är hemskt att
200 000 ungdomar -- fantastiska ungdomar --
kommande vinter måste stå utanför ordinarie
arbetsmarknad. Men om arbetsgivarna ställer
upp -- jag är inte säker på att de orkar och vill göra
det fullt ut -- kan långtidsarbetslöshet undvikas för
dessa 200 000 ungdomar. Då gör vi en insats, som
inget annat land orkar med i denna situation. Men
då behöver goda krafter hjälpa till, och jag vädjar
till dem.
Jag vill också beröra sysselsättningen i stort.
Storföretagen betyder mycket, men där finns inte
de nya jobben. De kommer att producera dubbelt
med samma eller mindre antal jobb -- om nu inte
socialdemokratin sätter i gång en rörelse så att
företagen flyttar ut ännu mera, som de gjorde
under socialdemokratins regeringstid. Nu är de
faktiskt tillbaka med en hel del arbetsuppgifter i
vårt land. Vi behöver också utländska investerare,
och då måste vi ha ungefär samma villkor som man
har ute i Europa. Gränserna är vidöppna.
Det går att kortsiktigt ta poänger på saker och ting,
som Ingela Thalén försöker göra, men om vi inte har
lika villkor som andra länder får vi kanske inte de
många investeringar som vi behöver för att
återvinna vår ekonomi och skapa en fullgod
ordinarie arbetsmarknad.
Det här betyder sammantaget att allt nu måste
göras för att skapa framtidstro i små och medelstora
företag. Det är det som arbetsrättslagstiftningen
syftar till. Hans Andersson säger att det är SAF
som stöder förslaget. Har inte Hans Andersson
hört att SAF skäller som sjutton på förslaget? AMS
stöder däremot viktiga delar, och även många
andra gör det. De som kan svensk arbetsmarknad
vet hur det fungerar, vet hur svårt det är och vet att
det är småföretagen som måste klara en stor del av
de framtida jobben. Driv då en politik så att de får
en framtidstro, inte tvärtom!
(Applåder)