Fru talman! Vi lever i en tid som manar oss politiker
till omprövning. Förmodligen kommer vi först i
historiens ljus att få fullt klart för oss hur
djupgående de förändringar är som vi nu har att
hantera.
De problem som vi nu lever med och som för
gemene man tydligast manifesteras på
arbetsmarknaden har i stor utsträckning sin grund i
den politiska ideologi och de politiska beslut som
har styrt Sverige under efterkrigstiden. Det finns
därför anledning att närmare granska effekterna av
denna politik.
I den proposition som låg till grund för riksdagens
beslut om Lagen om anställningsskydd, 1973:129,
talade dåvarande chefen för Inrikesdepartementet,
Eric Holmqvist, om att lösningen på dagens och
morgondagens problem på arbetsmarknaden skulle
ligga i ett större inflytande för samhället och
löntagarna på besluten i näringslivet och styrningen
av ekonomin i stort. Det handlade om en aktiv
närings-, arbetsmarknads- och regionalpolitik.
Vad var det då för problem som skulle lösas 1973?
Jo, en sedan 1965 trendmässigt stigande
arbetslöshet.
Företag som hade klarat sig bra under
efterkrigstidens uppbyggnadsskede möttes nu av
ett allt mer konkurrenskraftigt Europa och ett
expansivt Japan. Strukturomvandlingen
påskyndades av den solidariska lönepolitiken, som
hindrade en anpassning av lönerna till företagens
verkliga bärkraft. Den aktiva näringspolitik som
med statliga stöd skulle rädda företag och
branscher, kunde inte förhindra utslagningen.
Flyttlassen rullade.
Kvar blev äldre och handikappade.
Den socialdemokratiska ryggmärgsreaktionen blev
nya lagar, nya regleringar, nya skatter. Löntagarnas
organisationer skulle få ett ökat inflytande över
företagen.
Propositionsskrivaren insåg att lagen skulle kunna
få negativa konsekvenser. Det skulle lösas genom
att företagen under hot om böter och fängelsestraff
skulle åläggas att anställa en av
arbetsmarknadsmyndigheterna anvisad person.
Arbetsmarknadslagar i samma anda kom i en strid
ström. Saltsjöbadsandan var ett minne blott.
Legitima krav på skydd mot godtyckliga
uppsägningar och ett medinflytande över
situationen på den egna arbetsplatsen togs till
intäkt för att bygga upp ett ännu fastare fackligt-
politiskt imperium med mycket vittgående
rättigheter.
Dessutom: vid ungefär samma tid diskuterades på
allvar de löntagarfonder med vilka, enligt LO-
tidningens triumferande formulering, LO skulle ta
över.
Det är denna övertro på politisk/facklig makt,
ekonomisk planhushållning och total brist på insikt
om vad det är för faktorer som förmår människor
att starta och driva företag som har styrt och
fortfarande styr arbetsmarknaden. Det visar också
en total brist på insikt om äganderättens betydelse
för företagandet.
Vad har då resultatet blivit av denna politik?
Vi har under de senaste två decennierna fått en
extrem koncentration av industrijobb i de allra
största företagen. Det är en bräcklig bas i ett läge
när investeringarna i allt större utsträckning görs
någon annanstans än i Sverige. Samtidigt har
antalet mindre företag minskat, de allra minsta med
80 %. Antalet nyetableringar har sjunkit konstant
sedan 1960-talet. Vi har förlorat närmare en miljon
industrijobb.
Sysselsättningen har hållits uppe av den offentliga
sektorn. På 20 år praktiskt taget fördubblades
antalet anställda från mindre än 800 000 till en och
en halv miljon med de konsekvenser detta fått på
skatteuttaget.
Trots detta har utslagningen av äldre och
handikappade ingalunda avtagit, snarare tvärtom.
Antalet förtidspensionärer har blivit allt fler.
Den svenska arbetsmarknaden har alltsedan mitten
av 1960-talet präglats av allvarliga obalanser.
Arbetsmarknadspolitiken har fått bära en ökande
börda. Ungdomar har också i högkonjunkturer
påtagliga svårigheter att komma in på
arbetsmarknaden. Också i arbetslöshetsperioder --
den nuvarande undantagen -- har det funnits en
besvärande brist på kvalificerad personal.
Det övertag på de internationella marknaderna
som Sverige en gång hade i form av en jämfört med
andra länder välutbildad arbetsstyrka, föreligger
inte längre.
Sammantaget har detta lett till en brist på folk med
tillräcklig kompetens och alltför många
lågutbildade. Produktiviteten står inte i någon som
helst proportion till kostnaderna.
Fru talman! Har då socialdemokraterna och
majoriteten i denna kammare tagit lärdom av vad
som har hänt i Sverige och i vår omvärld? Mycket i
den politiska debatten under de senaste åren skulle
kunna tyda på en tillnyktring. Men det tycks
socialdemokraterna nu sorgfälligt vilja dölja i
bisatser i en annars traditionell retorik.
Det partiprogram som socialdemokraterna antog så
sent som 1990 säger att vid den tiden fanns ingen
beredskap för den situation som landet redan då
hade befunnit sig i under ett par år.
Programmet inleds med den magnifika meningen
att socialdemokraterna vill ''så omdana samhället,
att bestämmanderätten över produktionen och dess
fördelning läggs i hela folkets händer.''
I partiprogrammet återfinns praktiskt taget
ordagrant samma tankar som fanns i 1973 års
propositioner. Enligt programmet är det
bestämmanderätten över produktionen och
produktionsresultatets fördelning som är det
centrala, inte äganderätten.
Denna socialistiska samhällsuppfattning -- och vi
talar nu om 1990! -- leder till att samhälleliga organ
skall ges ett inflytande över produktionslivet och
produktionsresultatets fördelning, och att
löntagarnas organisationer tillförsäkras
bestämmandet över arbetsplatser och företag.
Medlet för detta är kollektivt delägarskap via den
kollektiva kapitalbildningen.
Därmed, sägs det, fullföljer arbetarrörelsen sin
kamp för en genomgripande förändring av det
svenska samhället.
Varför tar jag då upp det här som kan tyckas vara
gammal skåpmat och ett försök att vifta med
socialistspöket? Anledningen är att
socialdemokraterna inte på något sätt har visat att
de förstår att hela denna utveckling, som har sträckt
sig över decennier, har skapat ett näringsfientligt
klimat som nu slår tillbaka på vår ekonomi och på
arbetsmarknaden.
Vid den nyligen timade kongressen i Göteborg
antogs ett nytt program som visar en viss förståelse
för att den omvälvning som ägt rum internationellt
också kommer att få betydelse för Sverige.
Det visar också en gryende insikt om
nödvändigheten av att skapa en långsiktig
expansion av näringslivet. I det syftet vill man
åstadkomma en överenskommelse med parterna.
Om vad då, frågar jag mig?
Fortfarande visar socialdemokraterna inte någon
som helst förståelse för hur viktigt skyddet av och
respekten för äganderätten är för ekonomisk
tillväxt och välstånd och ytterst människors frihet.
Fortfarande visar socialdemokraterna ingen
förståelse för nödvändigheten av att skapa regler på
arbetsmarknaden som inte hämmar företagande
och nya jobb.
Tvärtom visar man i praktisk politik att man
fortfarande inte har förstått och inte är beredd till
den omprövning som är nödvändig.
Socialdemokraternas svar på alla förslag som leder
till ett gynnsammare klimat för företagande och för
framtidens arbetsplatser är: nej, nej och åter nej!
Provanställning för att ge framför allt ungdomar en
chans att få in en fot på arbetsmarknaden -- nej!
Stopp för straffbeskattningen av småföretag -- nej!
Stopp för den konkurrensbegränsning och de
näringsförbud som utfärdas genom den fackliga
vetorätten mot entreprenader -- nej!
Stopp för den utpressning som bedrivs mot
familjeföretag genom blockader -- nej!
Rätt för arbetsgivare att ens i blygsam grad avgöra
vilken personalsammansättning som vid
driftsinskränkningar behövs för att fortsätta
verksamheten -- nej!
Inlemmande av arbetslöshetsförsäkringen i det
generella välfärdssystemet så att den kommer alla
till lika del -- nej!
Vad föreslås i stället? AP-fonderna skall få placera
mer pengar på Börsen! Är det fortfarande
drömmen om den kollektiva kapitalbildningens och
det kollektiva ägandets välsignelser som hägrar?
Fru talman! Socialdemokraterna skyller
arbetslösheten på dels bankerna, dels den
nuvarande regeringen. Bjälken i det egna ögat
tycks däremot ha gjort dem totalt blinda.
Det finns anledning för oss alla att djupt beklaga
detta förhållande. Det är inte bra, för att uttrycka
sig försiktigt, att det största partiet i Sverige inte
förmår att ta till sig verkligheten och göra den
omprövning som är så oundgängligen nödvändig.
Ingela Thalén talar om konfrontation, blind för det
faktum att den socialdemokratiska politiken i de
här avseendena har inneburit en oavbruten
konfrontation. Den konfrontationen har lett till en
utarmning av näringslivet och en dramatiskt ökad
arbetslöshet.
Ja, det behövs överenskommelser mellan parterna
och mellan partierna. Men innehållet i sådana
överenskommelser kan aldrig vara en i sina grunder
oförändrad politik.
Jag vill ändå tolka det förhållandet att retoriken
från 1990 års partiprogram inte återfinns i årets
version som att det, trots allt, finns en öppenhet för
att släppa fram den nya tiden i praktisk politik. Jag
tror, Ingela Thalén, att vi alla i denna kammare --
inte bara här, utan också utanför detta hus -- skulle
uppfatta det som ytterst positivt om Ingela Thalén
här och nu kunde bekräfta att så är fallet.