Herr talman! Jag tror att vi i verkligheten står
mycket långt ifrån varandra, även om Elver
Jonsson tycker att de förslag som oppositionen
lägger fram är ganska bra. Han har svårt att
distansera sig ifrån dem i samma utsträckning som
han gör i sina politiska beslut.
Jag vill uppehålla mig några sekunder vid
arbetsmarknadspolitiken, eftersom jag ju inte får
några svar på mina frågor. Jag hävdar att man har
lämnat arbetslinjen. Hittills har det under de första
åtta månaderna betalats ut 28 miljarder kronor i
kontantstöd och 14 miljarder kronor i
åtgärdspengar. Kontantstödet finansieras till 100 %
genom upplåning. Detta må vara en mycket dålig
fördelning, om man vill upprätthålla arbetslinjen.
Arbetsmarknadsutbildningen har sedan förra året
minskat med 53 %. Mindre än hälften genomgår
sådan utbildning jämfört med förra året.
Beredskapsjobben har minskat med 23 %. Det blev
inte heller mycket av rekryterinsstödet. Ni avslog
alla sådana förslag. Vidare togs det inga krafttag
när det gäller kompetensutvecklingen i företagen.
Det är i stället ALU och ungdomspraktik som
fullständigt dominerar bilden. Det är en passiv
och -- såvitt jag förstår -- dålig
arbetsmarknadspolitik som förs och som dessutom
till stor del finansieras utanför budgeten genom
upplåning.
Jag håller med om att man inte skapar arbeten
genom arbetsmarknadspolitik. Det gör man genom
att investera i produktiva insatser. Jag efterlyser
mycket på det området, inte minst när det gäller att
ta fasta på den miljöomställning som måste ske.
Det fanns en bra ledare i senaste numret av
Ekonomisk Debatt, där Magnus Henriksson tog
upp frågan om hur många som inte längre ingår i
arbetskraften, förutom alla som är arbetslösa.
Magnus Henriksson avslutar sin ledare med orden:
''Så länge vi inte sätter kampen för sysselsättningen
framför kampen mot arbetslösheten kommer
välfärdsstaten att befinna sig i allvarlig fara.'' Det
har han verkligen rätt i.
Jag har ytterligare en fråga. I kommuner och
landsting planeras under de närmaste åren
tiotusentals avskedanden -- det rör sig kanske om
över hundra tusen människor. Detta måste Elver
Jonsson känna igen från sitt hemlän. Dessa
avskedanden måste förhindras.
Kommunalpolitiker och landstingspolitiker gör allt
de kan -- åtminstone i de kommuner där
moderaterna inte har något avgörande inflytande --
men de måste ha ekonomiska resurser till sitt
förfogande. Hur ser Elver Jonsson på rundgången
mellan den kommunala ekonomin och den statliga
ekonomin?