Fru talman! Jag tror att detta är den femte större
sysselsättningspolitiska debatt som vi har haft på ett
år. Det känns kusligt att konstatera att läget
förvärras för varje månad som går. Läget är i dag
långt värre än vad det var för ett år sedan. Det är ett
misslyckande utan like i den ekonomiska politiken,
när det gäller arbete, sysselsättning och
arbetslösheten som denna regering står för.
Jag vill gärna vittna om den vrede som jag möter
ute i landet. Det är en väl motiverad vrede mot den
hårdnande situationen, de ökade klyftorna och den
stora arbetslösheten. Det finns samtidigt de som
faktiskt tjänar på arbetslösheten och utnyttjar
situationen till att säga upp folk, att sparka folk,
och att utnyttja sin makt. I förhållandet mellan
arbete och kapital vinner kapitalet i en situation
som denna. Några tjänar på arbetslösheten, men de
flesta av oss förlorar, nämligen samhället och
löntagarna. Det är en fråga om makt och resurser.
Fru talman! Detta är mycket tragiskt. Det är så
många faktorer som spelar in i dag. Det handlar om
konjunkturpolitik. Vi lever i dag i en rent depressiv
situation, som man sade inom LO. Det pågår också
stora förändringar när det gäller teknologin, när det
gäller strukturen i vårt näringsliv, när det gäller
olika branscher och när det gäller
internationaliseringen.
I dag förlorar vi arbetstillfällen, mycket i kraft av
att det svenska storkapitalet har investerat så
oerhört mycket utomlands. Den stora utredningen
Den långa vägen, från Industrins
utredningsinstitut, pekar på de stora skillnaderna i
dag jämfört med början på 80-talet.
Det är en hemsk situation som vi har, och det är en
hemsk period vi har bakom oss. Under tre år har
vi förlorat 558 000 jobb. Allting har inte översatts i
arbetslöshet, eftersom även arbetskraften har
sjunkit kraftigt. Vi har en förvärvsfrekvens som har
gått ner från 83 % till 71 %. 270 000 människor har
lämnat arbetskraften. Dessutom har vi 600 000
människor som är arbetslösa, och egentligen är det
många fler.
Detta är vad som i första hand ligger bakom
budgetunderskottet och våra ekonomiska
obalanser. Det är något gräsligt över att vi har ''old
time high'' på börsen samtidigt som vi har ''old time
high'' när det gäller budgetunderskottet, vilket i sin
tur i första hand beror på ''old time high'' när det
gäller arbetslösheten.
Att vi dessutom har ''old time high'' när det gäller
övertidsuttaget är något som politikerna verkligen
bör fundera över. Vi har gång efter annan föreslagit
att man drastiskt skall beskära möjligheten till
övertidsuttag för att vi åtminstone skall dela på de
arbetstillfällen som står till buds.
Min kritik av den arbetsmarknadspolitik som
regeringen slog in på i våras var mycket stark då,
och den är lika stark i dag. Jag menar också att
Vänsterpartiet har fått rätt. I budgetäskandet från
AMS som kom i augusti ser jag hur man på punkt
efter punkt säger att den linje som regeringen slog
in på var en felaktig linje.
Som Ingela Thalén sade, har vi i dag en utveckling
där vi har lämnat arbetslinjen. En allt större del av
kostnaderna för arbetslösheten lämnas i
kontantstöd och en allt mindre del lämnas i
åtgärder över den arbetsmarknadspolitiska
budgeten. Allt färre, mindre än hälften, påbörjade
en arbetsmarknadsutbildning i augusti jämfört med
förra året. På många ställen hoppar man av därför
att man inte förmår fortsätta sina studier i samband
med att ersättningsnivåerna till
arbetsmarknadsutbildningen sänktes.
Arbetslivsutveckling, ALU, och ungdomspraktik
är i dag de största åtgärderna som AMS sätter in.
Det är förstahandsåtgärder. Det skulle enligt
riksdagens beslut vara sistahandsåtgärder. Det är
åtgärder som ligger längst bort ifrån den ordinarie
arbetsmarknaden. Vi skall ju ligga så nära den
ordinarie arbetsmarknaden som möjligt. Det var
skälet till att vi, och nu också AMS, har ställt
kraven på rekryteringsstöd. Vi måste gå nära den
ordinarie arbetsmarknaden och förstärka
kompetensen hos de arbetssökande som i dag är
arbetslösa.
Jag säger inte att all arbetslivsutveckling är dålig.
Det är inte alltid man träffar på fall där det
rekryteras medlemmar och röstare till Moderata
samlingspartiet, som moderaterna i Malmö tyckte
var en utmärkt lösning. Men jag har sett tillräckligt
många fall där insatserna har varit mycket
oambitiösa. Det har premierats av regeringen.
Varför är det så? Jo, man har velat hålla ner
budgetkostnaderna. Detta drabbar ju i själva
verket Arbetsmarknadsfonden. Det är en fri
lånerätt. Det är ingen som har något budgetansvar.
Det är mig en gåta hur Anne Wibble kunde
godkänna en sådan lösning. Det är en oambitiös
och dålig arbetsmarknadspolitik.
Här näst kommer kommuner och landsting. Efter
byggkraschen och den oerhörda nergången inom
industrin väntar kommuner och landsting,
välfärdsapparaten. Vi läser i tidningarna om vad
det innebär realt sett när det gäller äldreomsorgen.
När det gäller varslen ser vi vad det innebär för
sysselsättningen. Det kommer att drabba
kvinnorna som hittills haft lägre arbetslöshetstal.
Vi har ställt kravet att man skall tillföra medel till
den kommunala sektorn för att upprätthålla
sysselsättningen och undvika den oresonliga
rundgång det innebär att plocka bort människor
som utför ett kvalificerat vårdarbete och i stället
över staten finansera en arbetslivsutveckling inom
kommunal regi. AMS redovisar nu precis samma
åsikter. Men då måste också pengar till. Det är en
fråga också för Ingela Thalén. Jag har inte hört
något om, och jag har inte sett några klara besked
om, finansierade bidrag till den kommunala
sektorn. Det skulle kunna medföra att man
bibehöll sysselsättning och välfärd inom
kommunerna.
På samma sätt är det när det gäller övertiden. Jag
har hört Börje Hörnlund beklaga övertidsuttaget,
men jag väntar på konkreta förslag för att begränsa
övertidsuttaget. Det är krav som vi har ställt och
kommer att ställa i fortsättningen. Jag väntar på
samma besked från Ingela Thalén och
socialdemokraterna.
Nivåerna i arbetslöshetsförsäkringen sänktes och
socialbidragen har ökat. Vi har kunnat se
effekterna. Vi bråkade om vad detta skulle
innebära. Jag sade i mina reservationer och
meningsyttringar att det kommer att innebära att
människor som tar kortare jobb och påhugg
kommer att få karensdagar och förlora på att
arbeta. Vi malde det i utskotten, men det var
omöjligt att komma till skott.
Den hafsiga arbetsmarknadspolitik som bär Börje
Hörnlunds signatur leder till att vi gång efter gång
får göra korrigeringar i efterhand för att undvika de
värsta misslyckandena. Tydligen är man på väg att
göra det även här. Jag kan inte se att införandet av
karensdagar är någonting som på allvar gynnar
statsbudgeten, däremot missgynnar det dem som
nyss har missgynnats genom att förlora sina
arbeten.
När nu regeringen i regeringsförklaringen har
övergivit arbetslinjen, som Ingela Thalén också har
uppmärksammat, och säger att det är dags för en
helt ny arbetsmarknadspolitik, kan man undra vad
det är för signaler vi möter. Jo, i vårt fall möter vi i
första hand en ytterligare avreglering på
arbetsmarknaden. Anställningsskyddet skall tas
bort, vi skall få ytterligare visstidsanställningar och
provanställningar.
Låt mig ta några exempel på detta. England och
Danmark, som har legat långt över Sverige när det
gäller arbetslöshet under mycket lång tid och har
permanentat en långtidsarbetslöshet, har
obegränsad visstidsanställning. Spanien, som i dag
har 23 % öppen arbetslöshet, har tre år. Det finns
inga exempel på att detta skulle vara något som
gynnar sysselsättningen, men självfallet gynnar det
kapitalmakten. Det gynnar dem som står som
arbetsgivare och kan spela med människor som
söker arbete och behöver sin försörjning.
Det är på samma sätt när det gäller frikretsen.
Juridiskt är detta att öppna för diskriminering,
ingenting annat. Det har inte fått stöd från något
annat håll än arbetsgivarintresset. Det är intressant
att se att där kräver man ytterligare avregleringar
och en fullständigt ny arbetsmarknadspolitik som
inte hindrar de fria marknadskrafterna med
regleringar. Det är inte bara Lars Calmfors, Carl
Bildts rådgivare, som har framfört detta. Det finns
mycket starkt framfört i Den långa vägen,
Industrins utredningsinstituts just publicerade
utredning.
Arbetsmarknaden skall avregleras.
Arbetsmarknadspolitiken skall monteras ned. Det
skall vara lätt och rationellt att avskeda folk. Den
som beslutar är kapitalägaren. Det är dessa krafter
som tillmötesgås. Sedan undrar man varför
löntagarorganisationerna och arbetarrörelsens
partier tar ställning mot detta. Det är ett oerhört
systemskifte som införs steg för steg. Det införs
samtidigt som man har en passiv näringspolitik och
skattemässigt gynnar kapitalägare och
höginkomsttagare. Man försöker genomföra ett
libralt systemskifte med alla medel. Det skall vi
bekämpa. Jag hoppas att vi åtminstone vid nästa val
skall ha en helt annan politisk majoritet i landet.
Vänsterpartiets politik är faktiskt motsatsen till vad
regeringen har föreslagit. Jag har under våren
försvarat den politiken. Den innebär en kraftig
ekonomisk omfördelning för att höja efterfrågan.
Den innebär räntesänkning, momssänkning,
produktiva stimulanser inom ROT-sektorn och
infrastruktur samt miljöinvesteringar. Låt mig
upprepa ordet miljöinvesteringar. Vi har i en
rapport föreslagit våldsamt stora satsningar jämfört
med dagens, eftersom passiviteten är total, för att
på områdena energi och miljö höja den svenska
produktiva nivån. Det är framtidsbranscherna.
Men för detta krävs initiativ från samhällets sida
och en verklig näringspolitik.
Slutligen: Det kommer inte att räcka med bara
dessa åtgärder. Det krävs strukturförändringar. Vi
måste stoppa det oerhört stora övertidsuttaget, som
i dag teoretiskt motsvarar ungefär 50 000, men
reellt kanske 10 000--20 000 arbetstillfällen. Vi
måste ta första steget till en arbetstidsförkortning,
innebärande att vi delar jobben. Det är en
nödvändighet för framtiden, men det är tekniskt
inte en alldeles lätt väg att gå. Jag efterlyser initiativ
från både regeringen och socialdemokratin i den
frågan.